Tranströmer går i alla fall att begripa

Innan gårdagen hade jag aldrig läst en enda rad av Tomas Tranströmer. Jag brukar inte läsa dikter, de talar helt enkelt inte till mig. I alla fall har jag aldrig hittat nån sån dikt eller författare som kan skriva dikter som talar till mig. Som ger mig en upplevelse. En dikt är oftast inte nåt annat än en textrad för mig. En textrad som utrycker en känsla på ett vackert och förenklat vis eller nåt liknande. Men jag upplever inte känslan när jag läser. För mig blir det bara en textrad. Posesi följaktligen inte så intressant att läsa.

Men efter att Tranströmer igår fick nobelpriset i litteratur har jag läst ett antal dikter av honom. Det har så att säga varit oundvikligt. Hans dikter är förståeliga. Som exempelvis denna på GP:s framsida idag (Tomas Tranströmer, Mörkerseende, 1970):

Två sanningar
närmar sig varann.
En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en
chans att få se sig själv

Jag förstår vad han skriver så på det sättet är hans dikter intressanta. Men jag känner inte vad han skriver. På det sättet är poesi fortfarande ointressant. Det verkar som om Tranströmers nobelpris har fått en internationell acceptans och uppskattning. Den diskussion som ofta uppstår i samband med svenska nobelpristagare i litteratur om jäv har inte dykt upp denna gång. Svenska författare har fått litteraturpriset hela 7 gånger. Av de som fått det tycker jag mycket om Harry Martinson och tycker Eyvind Johnson är hyggligt intressant. Jag har förstås läst Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist också och tycker inte illa om deras böcker. Samtidigt är de inga favoriter. Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt har jag dock inte ägnat en sekund.

Intressant?
Bloggat: Deeped, Jinge, Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements
  • Anonym

    Poesi är ofta avhängigt språkets kapacitet att formas i mjuka vändningar och ordföljder. Min första insikt i detta fick jag som tonåring då jag träffade en pakistanskt ingenjörsstuderande som jag arbetade med på Sahlgrenskas storkök. Vi satt i långa diskussioner om språk och böcker. Jag läste ett par tre böcker i veckan på den tiden och jag släpade hem kassar från bibblan.

    Varenda rast, varenda dag läste  han sina böcker med poesi på urdu. Han hävdade bestämt att urdu var ett fantastiskt språk att skriva poesi på. Men svenska var svårt. För att inte tala om tyska. Men handlade det om ingenjösteknik menade han, så var svenska oslagbart. I svenskan fanns en språklig exakthet som saknades i urdu. I svenskan sätter vi ihop nya ord efter varandra på massor av märkliga sätt som man inte gör i andra språk, men de nya kombinationerna av stavelser blir klumpiga och svåra att göra poetisk melodi av.

    Över stora delar av världen är poesin den dominerande berättarformen och den är ofta politiskt sprängstoff: Auktoritära regimer världen över fruktar poesins kraft eftersom den blottlägger förtrycket utan att göra sig åtkomlig för det.

    Romanen som vi känner den är i hög grad ett västerländskt påhitt. I dagens globaliserade tidevarv så har romaner börjat skrivas även på språk som urdu och swahili. Samtidigt, påfallande många romanförfattare från dessa språksfärer skriver faktiskt på engelska. Kolonialspråket nummer ett.

    Men i Sverige anses fortfarande poesi som något svårtillgängligt. Det är lite synd tycker jag, men vårt praktiska ingenjörstänkande kanske är i vägen? Men Tranströmmer är en bra ingång till modern svensk poesi. Men det finns flera.

    Som min pakistanske vän blev jag också civilingenjör med tiden. Med smak för matematisk poesi. Sedan blev det andra karriärer inklusive journalistutbildning, men jag läser fortfarande allt jag kommer över. Inklusive poesi.  

  • Dikter som inte ens orkar rimma har för mig alltid varit ett tecken på antingen lathet eller brist på talang.