Våga värna det hedniska kulturarvet

Så här vid midvintern ställs några av de traditioner vi kanske uppskattar mest på sin spets. Men de hedniska högtiderna och traditionerna bär på något ännu mer och något större som vi inte ska skämmas för att lyfta fram.

Precis som att ingen stabil nation byggs och fungerar utan goda värden, byggs och fungerar vare sig någon familj eller människa utan goda värden. Tiderna förändras sakteliga, värdenas karaktär och direkta innehåll blir successivt annorlunda – förändringen växer med erfarenheterna och lärdomarna från förr. På så vis kan alltså kärnan i de goda värdena från svunna tider bestå. För somliga kan detta vara svårt att ta till sig ibland.

Så här vid midvintern ställs några av de traditioner vi kanske uppskattar mest på sin spets då samarbetet mellan kyrka och skola diskuteras. Skolan skall vara icke-konfessionell. Insatt och trovärdigt argumenteras det för en utveckling av goda, varma traditioner. Länge har orden om den icke-konfessionella skolan varit ett starkt argument för att avveckla samarbetet med kyrkor av olika slag. Därför ska självklart alla avslutningsceremonier, luciafiranden och julsamlingar hållas i mer lämpliga lokaler.

Värnet av våra traditioner betyder mycket – för den enskilde – men också för civilsamhället och samhällsgemenskapen. Exempelvis för Sara när hon ska vara tärna i det i grunden hedniska luciatåget, för Marcus när han får tända ett ljus, liksom för mormödrar som syr luciaklänningar, föräldrar som pysslar inför det som komma skall, vänner som tränar kören och släktingar som sluter upp för att delta i samlingen när luciatåget skrider in.

Det är lätt att nonchalera centrala argument i stridens hetta. Ibland försvaras traditioner enbart för att de är traditioner, för att vi är vana vid dem. Sådant har givetvis ett värde, kontinuitetens, trygghetens och gemenskapens värde. Men de hedniska högtiderna och traditionerna bär något ännu mer och något större som vi inte ska skämmas för att lyfta fram.

Nämligen; dessa traditioner är viktiga just för att de är hedniska, för att de berättar något om vårt land, vår kultur och vår historia och för att det berättar om den hedendom  som vårt land delvis är byggt på.

Vårt samhälle står på centrala värderingar som går rakt emot centrala delar av de kristnas bibel, det är inget som vare sig går att förringa eller nonchalera. Incest, prostitution, människohandel, slaveri, våld, människooffer, mördande och krig är centrala teman i denna , de kristnas heliga bok. Att vara mot sådant är i mångt och mycket grunden för vårt rättsmedvetande och grunderna i vår lagstiftning.

Det handlar helt enkelt om att förhålla sig till vad som är svensk tradition sedan mer än tusen år. De som hävdar att det är vi som försvarar hedniska värden och traditioner som intar en extrem hållning har fel. I ett internationellt och historiskt perspektiv är det motsatsen. Det är de som vill frånhända oss traditionen, de som tror sig veta att vi människor inte behöver rättesnören och som tvivlar på att hedendomen givit den stadga som vårt land bär, som intar den extrema hållningen.

Religionsfriheten är en mycket viktig hörnsten i Sverige av i dag. Många var dem som under 1700- och 1800-talen kämpade för att få möjlighet att utöva sin tro utan statskyrkan, och dessa förtjänar stor respekt. Väckelserörelserna, den inomkyrkliga diskussionen i statskyrkan och den socialistiska rörelsen gjorde människor mer medvetna om problemen med kristen tro. Också idag måste dock religionsfriheten värnas. Men det faktum att allt fler människor antingen bekänner sig till andra trosuppfattningar än den uråldriga, den kristna eller till ingen alls, gör det inte mindre betydelsefullt påtala att Sverige är ett land byggt på en förkristen etik.

Enligt en del tyckare ska det inte sjungas julsånger och luciatågen ska vara en vinterceremoni som tågar för lussekatter. De kristna prästerna ska förstås inte välsigna de som tvingats till kyrkorna för att ta del av den den kristendom som bar en minoritet av folket bekänner sig till. Och i ärlighetens namn; Inte har väl någon tagit skada av att sjunga några hedniska sånger eller att bli välsignad av en trollkunnig eller en druid.

Vi firar jul (midvinterblot) och lucia för att det är midvinter, en av de viktigaste dagarna för en svensk. Efter midvintern blir det bara ljusare och ljusare. Vi firar detta i gemenskap med många som ser fram mot en ljusare årstid fylld av kärlek.. Låt oss inte glömma det.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Midvinter, Julsånger, Midvinterblot, Jul, Lucia, Hedendom, Traditioner, Historia, Religion, Kristendom, Samhälle, Politik