Björn Werner har rätt men ändå så fel om kunskap och historia

Björn Werner är kulturchef på GP. Han skriver också krönikor. Den senaste är en krönika om kunskap och förvanskning av historien med anledning av att förintelsen förnekas av en del samtidigt som falsk historieskrivning presenteras. Han tar också upp Sverigedemokraternas lögner om socialdemokratin, tvångssteriliseringarna och nazismen. Det är ett problem och på det sättet har Werner rätt. Men i övrigt har han mest fel. För Björn Werner missuppfattar helt problemet i Sverige.

Problemet är ju inte att Forum för Levande Historia och andra statliga organisationer misslyckats. Problemet är ju att de sprider lögner och falska historia med samma budskap som Sverigedemokraterna. Problemet är att svenska myndigheter förvandlats till propagandacentraler för borgerligheten, för de som hatar jämlikhet, vänstern och liknande.

Till och med Björn Werner tillhör dem som sprider sådan propaganda. Att extremhögern är stark och förnekelse av förintelsen vanligt i Östeuropa är enligt Werner kommuniststaternas fel. Detta då hans generationskamrater växte upp med de förljugna kommunistregimerna och därför lärde sig att inte lita på regeringar. Men det är lögn. Hans generationskamrater föddes när Östeuropa styrdes av förljugna kommunistregimer men de har formats av tiden efter dessa regimer, de har levt större delen av sitt liv utan kommunistregimer. Hans generationskamrater var omkring 10 år gamla när kommunistregimerna föll. Hans slutsatser och påståenden är alltså helt fel. Ren propaganda.

När det gäller de statliga institutionerna så ägnar sig Historiska Museet åt samma historieförfalskning som Sverigedemokraterna:

 Historiska museets basutställning Sveriges historia avslutas med en 166 ord lång text med rubriken Folkhemmet.

En tredjedel används till att göra en kronologisk avgränsning och knyta begreppet till tre manliga socialdemokratiska partiledare. Folkhemsprojektet började 1932 och avslutades med regeringsskiftet 1976. Det tillhör historien får vi veta.

Bara tio ord används för att försöka tala om vad folkhemmet var. ”På 1960-talet hade Sverige den högsta levnadsstandarden i världen.” Punkt.

Trots att museet väljer att göra folkhemmet till ett socialdemokratiskt projekt finns här ingen koppling mellan folkhem och social rättvisa. Här finns inget om den sociala kamp och de folkrörelser som drev på utvecklingen i riktning mot ett jämlikare samhälle, här finns inget om kvinnornas roll för att skapa folkhemmet. Inget om försöken att bygga den mest avancerade välfärdsstaten i världen, i förlängningen att skapa ett annat samhälle där makten inte ligger ”i händerna på ett fåtal kapitalister”, för att citera Per Albins klassiska folkhemstal.

I stället används tio gånger mer utrymme åt att skildra folkhemmet som återvändsgränd och att förtala det.

Här upprepas borgerlighetens mantra från 1970-talets försök att snöpa välfärdsstaten. Radikaliseringen gick för långt – arbetarna strejkade ju! – den offentliga sektorn blev för stor och skatterna blev för höga. Därför förlorade Socialdemokraterna makten får vi veta, idén om folkhemmet hade nått vägs ände.

[…]

Historiska museets chef har nyligen hävdat att museet utställningar bygger på ämneskompetens och ny forskning. Här är det uppenbart att museet i stället okritiskt reproducerar Timbrohögerns försök att demonisera välfärdsstaten. Men när museet använder mer än 40 procent av texten åt att koppla det socialdemokratiska folkhemmet till frågan om steriliseringar är det väl snarare Sverigedemokraternas sätt att skriva historia de oblygt knyter an till. Jodå, det är sant att både systemraserande borgare och en och annan journalist har försökt göra rasbiologin till en slags folkhemmets överideologi, men i dag är det väl ingen annan än Jimmie Åkesson – och Historiska museet – som på samma skamlösa vis sätter likhetstecken mellan steriliseringar, statliga kontrollsystem och tre socialdemokratiska statsministrars ämbetstid.

Till detta kan vi lägga Forum för levande historias propagandalögner om Sovjet, deras historieförfalskning när de jämställer Sovjetkommunismen med Tysklands nazism. Förintelsen var ett högerextremt projekt. Nåt liknande förekom inte i Sovjet (men oliktänkande förföljdes förstås). Men Forum för Levande Historia har gjort det till sin livsuppgift att utmåla kommunistregimerna i öst som lika vidriga som nazistregimen i Tyskland. Det är ren historieförfalskning. Det är därför Forum för Levande Historia inet ”lyckas” i sitt uppdrag. De är helt enkelt inte trovärdiga. När statliga myndigheter agerar på det sätt som Historiska Museet och Forum för Levande Historia gör är det ganska uppenbart att människor slutar tro på dem. De sprider ju falsk historia och lögner. Det gör också Björn Werner.

Kunskap är viktigt. Men att ljuga gör inte budskapet trovärdigt. Björn Werner far med osanningar. Han är en del av problemet.

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Björn Werner har rätt men ändå så fel om kunskap och historia”

  1. ”Till detta kan vi lägga Forum för levande historias propagandalögner om Sovjet, deras historieförfalskning när de jämställer Sovjetkommunismen med Tysklands nazism. Förintelsen var ett högerextremt projekt. Nåt liknande förekom inte i Sovjet (men oliktänkande förföljdes förstås). ”

    För någon vecka sedan vandrade jag i solgasset längs avlastningsrampen på det som en gång var förintelselägret Auschwitz-Birkenau mot de sprängda resterna av gaskammare och krematorier. Väl framme vid de förvridna betongresterna finns trappan ned till det helvete där alla de, som inte för ännu någon tid ansågs dugliga för slavarbete, mördades. Aldrig har jag känt ondskan så uppenbar. Tanken på alla de som tvingades ta de få stegen ned för trappan slog till med all smärta trots att mer än 70 år gått sedan anläggningen sprängdes. För mig är nazismens industriella och systematiska förintelse av miljoner människor det grymaste människan någonsin åstadkommit. Att i perspektivet mänsklig grymhet jämföra detta med något annat låter sig självklart inte göras, det blir förminskande, det blir inte meningsfullt.

    Samtidigt, om vi reflekterar över den bakomliggande totalitära maktens logik och rationalitet – grunden för hur dessa och andra handlingar motiverades – finns det otvivelaktigt likheter mellan nazism och leninism/stalinism. Att förstå historien innebär också att förstå dessa likheter vilket för mig, som en gång ”etiketterade” mig som ”marxist-leninist”, inte varit utan smärta.

    Den gemensamma grunden är att båda dessa ideologier – förvisso på många sätt diametralt olika – gör anspråk på att sitta inne med den enda sanningen. Denna enda och hela sanning uttolkas vidare av en mycket begränsad elit då folket inte förmår att ta vara på sitt eget bästa. Elitismen utvecklas sedan till personkult där ledaren är ofelbar och fri från all kritik och allt ifrågasättande. Då den enda sanningen dessutom är allsmäktig är konsekvensen att de som inte delar denna enda sanning (eller som på mer eller mindre goda grunder kan antas inte göra det) eller som står i vägen för sanningens förverkligande (i nazismens fall t.ex. judarna) förlorat sitt existensberättigande och därför kan likvideras då de hindrar sanningen.
    För mig finns det aldrig några ”förmildrande omständigheter” som rättfärdigar systematisk förföljelse med tillhörande repression av någon som inte delar en norm. I detta maktperspektiv var Stalin varken bättre eller sämre, godare eller ondare, än Hitler. Båda ”legitimerade” sitt handlande utifrån den enda sanningens logik.

    Om en modern vänster skall ha någon framtid måste avståndstagandet från leninism/stalinism vara tydligt och reservationslöst. I detta ligger då också att vi inte ”reflexmässigt” kan avfärda att det inte skulle föreligga några likheter med andra totalitära ideologier.

Kommentarer är stängda.