Några ögonblicksbilder från Kungstorgsockupationen 1976

Del 1 av 5 i serien Kungstorgsockupationen

Denna ockupation är en av de långvarigaste som ägt rum i Sverige. Det är också en av de största segrarna för alternativrörelsen/vänstern i Sverige. Ockupationen hade som syfte att stoppa bygget av ett p-hus på torget.

Hur det startade för min del och om köket

För min del började den med att jag av en kompis blev upplyst om att det skulle bli en ockupation en viss dag och ett visst klockslag. Inget mer. Den aktuella dagen begav jag mig till torget. När jag kom dit fanns där inte en käft, inte en demonstrant, inte en polis, inte någon. Värdelöst tänkte jag, dom har ställt in. Så jag började gå därifrån igen. När jag hunnit en bit hörde jag folk som kom rusande. Jag vände mig om och in på torget strömmade en mängd människor från två olika håll. Så det var bara att gå tillbaka och ansluta mig till ockupationen. Längre fram på morgonen kom det fler och fler människor.

Väldigt snart utkristalliserades olika grupper på torget och jag kom att ansluta mig till köksgruppen. Av byggnadsmaterial som lämmar, presenningar och brädor konstruerad vi snart lite olika byggnader, ett kök, en expedition, en scen osv. Under dagen ställde också KU tält till ockupationens förfogande så folk kunde övernatta på platsen. Det var nämligen i mitten av november och ovanligt kallt för årstiden. Vi i köksgruppen kom med tiden att utvecklas till en tight gäng. De som jag kommer ihåg är Anna, en tjej som jag sen var tillsammans med i två år, två killar från Torslanda varav jag känner den ene än, Lasse heter han och är elektriker, en man som jobbade på Stena, en rödhårig kille vid namn Bertil, en från stans alkoholistgäng vid namn Ove, Oves lillebror, någon som hette Karin och hennes pojkvän som nog hette Peter. Men självklart var det många fler som arbetade i köket. Ett gött gäng var vi i alla fall.

Efter någon dag tyckte vi det var jobbigt att laga mat över öppen eld, så vi bröt upp ett elskåp och kopplade in oss. Vi skaffade en elspis och ställde den i köket. Från och med nu fanns det elljus, elspis och andra tekniska saker. Kontoret på torget fick telefon indragen med hjälp av några sympatisörer bland televerksarbetare. Så infrastrukturen under ockupationen kom att bli ganska bra.

Vi i köket kom att bli kända för en ska under ockupationen, vi var de mest hårdföra ockupanterna, de absolut mest hängivna. De flesta av oss tillbringade all vår tid på torget, vi gick inte till jobbet (sjukskrev oss förstås). Och var vi inte på torget var vi ute och samlade namn på namnlistor. När alla på torget var rädda för att raggarna skulle anfalla oss ockupanter förberedde vi oss på att slåss. Och när torget bombhotades vägrade vi lämna köket, för vi menade att det kunde vara ett trick av polisen. Och så sa vi att i köket finns ingen bomb, det har vi full koll på. Så när alla andra lämnade det ockuperade området stannade vi kvar. Så klart fanns det ingen bomb och det var heller inte ett trick från polisen.

Och när vi hade segrat så upplöstes förbudet mot droger. Köket fick uppdraget att skaffa dryck till segerfesten. Och ett antal dunkar med hembränt dök upp som på beställning. Partyt drog igång. Vilken seger.

När miljögruppen ville avsluta ockupationen, samt säkerhet och beredskap

Initiativet till ockupationen hade tagits av Göteborgs Miljögrupp (idag Miljöförbundet Jordens Vänner Göteborg). Efter tre dagar tyckte dessa att det räckte, att ockupationen skulle ta slut. De sammankallade till ett stormöte för att meddela detta. Men ockupationen hade börjat leva sitt eget liv. VI blev förbannade för att de ville avbryta. Såna svikare. Det blev ett jävla liv. Omröstning ordnades och det beslutades att vi skulle fortsätta. En ny ledning valdes med några från Miljögruppen, några från Sprängkullen och några oorganiserade torgockupanter. Denna ledning var ganska stor och inom sig valde de sen en mindre ledning. Denna mindre ledning var hemlig. Inte ens vi som var på torget visste vilka det var. Anledningen till detta var att polisen inte skulle kunna få reda på hur aktiviteterna styrdes och att ingen skulle kunna gripas som ledare och bestraffas. Andra valdes till att vara talesmän utåt.

Som en i kökspersonalen, men också som en av vakterna visste jag dock identiteten på en av de i ledningen, nämligen vaktchefen. Denna person jobbar idag på Volvo och det händer att jag stöter på honom. För de som undrar – nej han är inte medlem i SP. På den tiden tillhörde han aktivisterna på Sprängkullen, till vilka jag också hörde. Och vaktchefen hade stor makt över ordningen på torget utifrån de stormötesbeslut som tagits, exempelvis totalt drogförbud, tystnad på nätterna efter klockan 24 (tror jag det var). Fast vi i köket följde inte de reglerna heller. Vi serverade kaffe och mat dygnet runt. Fast på morgonkröken var det mest bara kaffe. Jo drogförbudet följde vi, stenhårt. Droger och militanta aktioner hör inte ihop, det är fortfarande min uppfattning. Vaktchefen var också ansvarig för katastrofplaneringen, d.v.s. vad som skulle göras om polisen kom, när telefonlistor skulle sättas i funktion. Telefonlistor var den tidens motsvarighet till SMS-utskick och mobiltelefonnummerlistor. Telefonlistorna fanns på två ställen. En av dess sambandscentraler låg i en lägenhet vid torget (fast det visste jag inte då) och en låg någon annanstans (var vet jag ännu inte). Alla personer fanns med på två telefonkedjor, så att om den ena kedjan bröts, skulle personen ändå nås av larmet. Två av varandra oberoende sambandscentraler behövdes ifall polisen skulle lyckas spränga den ena. Men jag vet fortfarande inte alla detaljer kring vår säkerhet och beredskap. I vilket fall som helst var den god.

När polisen kom

Beredskapen var som sagt var god och en morgon dök polisen upp för att riva våra tält och byggnader och köra bort oss. De dök upp i sina bilar, radade upp sig i ett långt led, knäppte sina hjälmar, drog sina batonger. Det var faktiskt läskigt. Sen gick de framåt. Beslutet vi hade var att bara göra passivt motstånd som vi sa då. Icke-våld kallas det kanske idag. Poliserna som avancerade slog sönder allt i sin väg. Alla som sov i tälten bars ut och det var inte så som en del i efterhand beskrivit det, att polisen var återhållsam. De som sagt såna saker var nog inte på torget när polisen kom. De var hårdhänta och onödigt våldsamma på polisers vanliga vis.

Men situationen blev ohållbar för ordningsmakten. Telefonkedjorna fungerade, efter en halvtimme var det 500 personer på torget istället för de 50 som fanns där när polisen kom. Och fler strömmade till hela tiden. Polisen fick dra sig därifrån igen och torget var åter vårt. Uppbyggnad av nya byggnader startade omedelbart. De nya blev stabilare och bättre än de gamla. Nu kändes det som vi var oövervinnliga. Vi hade besegrat polisen. De kunde inte få bort oss från torget.

Men allt var inte frid och fröjd. GT tog en bild på mig kramandes min nyvunna kärlek. Den bilden såg min arbetsgivare och när jag efter ockupationen kom tillbaks till jobbet ville förmannen sparka mig. Men personalchefen som sympatiserade med ockupationen ordnade så jag kunde vara kvar på en annan avdelning inom företaget där jag då jobbade.

I efterhand har jag av vaktchefen på torget fått reda på att polisen ringde till honom och sa att de var på väg. Telefonkedjorna kunde därmed sättas i aktion på ett tidigt stadium.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Series NavigationVarför blev Kungstorgsockupationen en seger? >>
Advertisements