Det finns en del som är bisarrt i Sverige. Bland det mest bisarra som finns är det faktum att det finns folk som vill ha statlig historieskrivning, censur, vill att alla människor ska kunna tvingas till passiv rökning, såna som nyliberaler, centerpartiet, CUF, moderaterna, kristdemokraterna och Merit Wager i dagens SVD.
Förutom att jag tycker Merit Wager har totalt fel om rökningsfallet så finns det några andra saker i hennes debattinlägg som jag håller med om. Det är bisarrt att domstolar ska behöva behandla grannars fejder om ljudet från en flagglina etc. Sånt måste kunna lösas utan domstolar med lite sunt förnuft och hederligt ansvarstagande, precis som hon skriver.
Men jag tycker också att hon har helt fel när hon ger sig till att kasta skulden, för att folk går till domstolar och polisen med småärenden, på den svenska lagstiftningen. Orsaken är inte lagstiftningen. Orsaken är fragmentiseringen av samhället, individualiseringen. Idealet om att var och en ska klara sig själv är problemet. Sönderslagningen av kollektiva gemenskaper, av solidaritet, gemenskap, umgänge grannar emellan är problemet. Den extrema individualismen som frodas i den nyliberala politikens spår. En politik som går ut på att allt ska väljas individuellt, du ska bara se till dig själv och skita i andra. Det är orsaken till de problem som beskrivs i SVD-artikeln.
Tror sjutton att en sån politik, ett samhälle som uppmuntrar sånt hos sina medborgare får problem med ansvarstagande och sunt förnuft. Ty ansvarstagande och sunt förnuft kräver att vi känner samhöriget och gemenskap med våra grannar och arbetskamrater.
En återgång till ett samhälle byggt på solidaritet, gemensamma intressen och samhörighet är svaret på de problem Wager pekar så tydligt på. Hon har sett problemen och tycker de är bisarra. Men det hon föreslår som lösning kommer bara att göra det värre. Bisarra lösningar à la Wager är inte rätt sätt att lösa bisarra problem.
Och att fackliga konflikter kan stoppa tidningar från att trycka även frilansares artiklar är inte ett dugg bisarrt. Strejkbryteri är ju aldrig acceptabelt.
Andra bloggar om: Lagstiftning, Postmodernism, Identitetspolitik, Merit Wager, Individualism, Liberalism, Nyliberalism, Samhälle, Politik, Regelraseri
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Du skriver ”Den extrema individualismen som frodas i den nyliberala politikens spår”
Vad pratar du om? Såvitt jag vet så har vi huvudsakligen haft ett socialdemokratiskt styre de senaste 70 åren. Knappast nyliberalt. Du kanske egentligen menar nyliberalismens kontrast, socialliberalism? Då kan jag hålla med dig. Den fostrar värkligen fram människor som tror att myndigheterna ska reda ut alla problem.
Sen 1982 har socialdemokraterna i huvudsak fört en nyliberal politik. Det finns inga andra skillnader än hastigheten i de nyliberala reformerna mellan sossarna och borgarpartierna.
Jag menar verkligen inte socialliberalism. Så vitt jag vet är de enda regeringar som eventuellt vägletts av socialliberalism de borgerliga regeringarna mellan 1976 och 1982.
”Orsaken är fragmentiseringen av samhället, individualiseringen. Idealet om att var och en ska klara sig själv är problemet.”
Frihet förutsätter ansvar. Dagens politik är överförmyndande och om vi hade haft en liberal grundsyn skulle lagar som denna inte finnas. Jag kan hålla med om att det finns nåt sorgligt i att grannar inte pratar med varandra, men det har inte med liberalism att göra. Snarare är det nog så att ju fler regler, myndigheter och andra instanser det finns desto mindre ansvar förväntas av oss. Systemet har gjort oss fega, om en granne har problem ringer vi hellre socialen än ringer på och undrar hur det är. Det ”solidariska” samhället har gjort oss osolidariska.
Det är inte bara vänstersidan som har en övertro på regler dock. Nyligen gick konservativa Göran Hägglund ut och ville ha en civilkuragelag.
När man har lagar om allt behövs inte det egna omdömet. Det förtvinar och dör. Färre lagar ger den enskilda människan större ansvar – ett ansvar som skulle visa sig i bla ett starkare civilkurage.
ALLA fattar att det är dumt att skada miljön. Det behöver inte detaljregleras.
http://blog.tobbo.com
tobias: För att vara fri krävs först trygghet. Det är tryggheten som gör att du känner dig fri. De rika är friare än fattiga därför att de känner sig tryggare. (har mer pengar, kan göra mer, är inte tvingade till skitjobb osv)
Individualism leder inte till ansvarstagande. Vi har sett en utveckling mot individualism de senaste 30 åren i svenskt samhälle. Detta har lett till ett minskat personligt ansvarstagande. Istället är det gemenskap, kollektivism som leder till ökat ansvarstagande. Jag tror till och med det finns undersökningar som bevisar sanningen i mina påståenden. Tills jag kan hänvisa till dessa så får vi bara konstatera att vi har olika uppfattning här.
Alla vet att det är fel att skada miljön. Ändå gör alla det. Alla skadar miljön dagligen. För att förhindra det behövs lagstiftning.
Alla vet att det är fel att köra rattfulla. Ändå gör mängder med människor det. Det behövs lagstiftning. Alla vet att man inte får mörda. Ändå gör folk det. Det behövs lagtstiftning.
Eller menar du tobias att vi inte behöver några lagar alls? Ingen polis? Ingen fångvård? För det är konsekvensen av ditt resonemang om det dras till sin spets.
Ett enkelt svar är att alla är fria att göra vad de vill så länge de inte inskränker på andras frihet.
Att köra rattfull är inte särskilt lämpligt då man riskerar andra människors liv. De allra flesta tar ansvar här, men ett fåtal gör det inte. De riskerar andras liv och det tycker jag ska bestraffas.
Trygghet är såklart viktigt, men jag tror inte att regler i allmänhet gör oss tryggare. På en helt avreglerad arbetsmarknad (hypotetiskt exempel) skulle alla kunna få jobb tex. Vissa skulle tjäna ganska lite, men att KUNNA få ett jobb är också en trygghet. Alla kan ju inte det idag.
Jag anser inte att Sverige är ett tryggare land än andra. Trygghet är dessutom subjektivt. Om alla skulle ges större möjlighet att skapa sin egen trygghet (vad det nu är) vore det bättre än att staten tar patent på vad trygghet är.
Jag tror du har rätt att gemenskap och kollektivism skapar ansvar. Men det måste vara något vi väljer själva. Staten kan aldrig tvinga oss att skapa gemenskap.
Jag vill inte ha gemenskap med kriminella, bidragsfuskare, antidemokrater och rasister. Svenska staten tvingar mig att försörja personer som väljer att gå på bidrag när de kan få ett jobb. Den gemenskapen vill jag inte vara med i. Är jag osolidarisk då?
Missförstå mig inte nu.. Ett tankeexperiment.
Rent hypotetiskt. Betänk att det plötsligt inte var olagligt att mörda. Tror du det skulle begås fler mord? Jag tror inte det, eller så skulle det bli en mycket marginell höjning.
Folk har hyfs och moral. I det närmaste hundra procent av svenskarna dödar inte andra för man gör helt enkelt inte det. Det är inte för att det finns en lag som folk inte dödar varandra.
När tankeexperimentet är klart vill jag bara förtydliga för att ingen ska tveka. Mord SKA bestraffas, gärna hårt för min del.
tobias Nej, lagar i sig gör inget samhälle tryggt. Där är vi överens. Och jag brukar ockås vidhålla samma devis som du har i början av ditt första inlägg. Och är föjaktligen överens i princip. Men en sån devis och med så få lagar som möjligt krävs ett annat samhälle än det vi har idag. Det krävs ett samhälle utan ojämlikhet, med jämställdhet osv.
Vissa lagar kommer alltid att behövas, brottslighet kommer aldrig försvinna helt. Jag tro att folks gemsnamma interssen måste organiseras på något sätt, via en offentlighet. Vi kan kalla det stat eller samhället. I praktiken blir det samma sak.
Ja, trygghet är subjektivt. Och ditt sista stycke är jag i stort överens om. Jag har svårt att känna gemenskap med de grupperna också. Jag anser att samhället ska kuna försörja alla. Men när vi jobber ska vi få mer. Vi får stå ut med att ett fåtal människor kommer att leva på oss andra utan att vilja göra nåt. Alla bra system kommer att ha någon som missbrukar det. Det är något vi får leva med. Men det ska inte vara socialt accepterat.
I ditt andra inlägg kring mord har du förmodligen helt rätt. Med undantag av att hårda straff inte har någon som helst betydelse. Och bl.a. därför är jag mot det.
Men när det gäller miljön är det annorlunda. 100 % av svenska folket bidrar till miljöförstöring trots att de vet att de inte borde det.
Jag förstår inte varför färre lagar och mer jämlikhet har ett samband?
Samhället är ojämlikt, det är bara att acceptera. Dessutom har olika människor olika behov. Vissa vill ha segelbåt och jobbar arslet av sig för det. Då förtjänar de en segelbåt.
Att utjämna för att försöka nå jämlikhet leder till sämre tillväxt(dåligt för alla) och pengaflykt(dåligt för alla).
Däremot kan politiker underlätta så att fler kan förändra sin situation.
Jag stör mig på klassamhället lika mycket som vänstern, men jag ser problemet i att fattiga i Sverige förblir fattiga och de med ärvda pengar är i princip de enda rika.
Jag har inget emot ekonomiska skillnader så länge de inte är statiska.
Allt som riskerar att skada andra måste regleras så också miljön, men den ska inte detaljregleras. Sunt förnuft (som i princip alla har) hade varit bättre för miljön än miljöbalken (där ju denna diskussion började).
Det är ganska tröttsamt att höra vänsterflummarnas skitsnack om att socialdemokratin har fört någon slags nyliberal politik sedan 80-talet.
Till detta känner ni er tydligen tvugna då ni så desperat söker en bortförklaring till det stora misslyckande som socialdemokratin visat sig vara och de problem de skapat.
Patetiskt så det förslår…