Årets tråkigaste dag

Långfredag. När jag var liten på en liten ö i Bohuslän och när jag var lite större i Bohusläns inland var långfredagen verkligen årets tråkigaste dag. På långfredagen var allting stängt, ingenting var öppet. På TV och radio var det bara sorg. Religionen präglade allt., Det var ingen dag att vara glad på. Långfredagen var sorg över att Jesus korsfästs och dött. Det var utan konkurrens årets tråkigaste och hemskaste dag. Den gick långsamt som om tiden fastnat i sirap och hela långfredagen var en enda långtråkig väntan på nästa dag, påskafton.

För påskafton var nåt annat. Då var det dags för påskelden på ett av öns högsta berg. Alla männen var ju hemma och det var en stor fest. Påsken var årets viktigaste och största helg i de religiösa miljöer som fortfarande finns i södra Bohuslän där jag växte upp. Påskbrasan var det mest spännande för oss barn under påsken. Det smälldes smällare och eldades upp fartygsdiesel och skräp som gamla julgranar och vrakgods som rensats bort från stränderna. Det var en fest att minnas och också den enda del av påsken som inte bar kristendomens prägel.

Ja, så var det i mitt södra Bohuslän, där kvinnorna bar huvudduk (det finns fortfarande kavr som sed i de mest schartauanska områdena. Kvinnorna ska precis som en del djupt troende muslimska kvinnor inte visa sitt hår. En tradition som också finns bland de ortodoxa judarna. Fast de använder peruker med konstgjort hår istället för huvudduk. Men det är samma grej. Schartaunismen var och är en hård och dömande tro. Det är en konserativ, hårt reglerad, för att inte säga fundamernatlistiska tro som lätt fick fäste i ett Bohuslän som var fattigt och där döden i form av ett vredgat hav kunde ta dig när som helst. Som Helmer Ahlbäck säger:

– Jag är uppväxt i Schartaus skugga. Det var en hård uppfostran, som jag hoppas att barn idag slipper, berättar Helmer, han fortsätter: Pappa var sträng. Fåglarna kvittrade och solen sken när han var borta men så snart han kom hem tystnade sången och solen gick i moln, det var en tid av aga, kyrkogång, bibelläsning och andakter.

Rörö där jag bodde som liten var inte schartauanskt utan frireligiöst. Men det var samma sak. Dans, kortspel och sådant var förbjudet. Jag minns att när jag var riktig liten fanns där en dansbana. Jag kommer ihåg att jag stod utanför, lite nedanför kanten och såg på all dansande ben. Men dansbanan revs, helt säkert för att de religiösa ville det. Dte fanns förstås människor som inte var kristna på ön, exempelvis min far, han var ju kommunist och dessutom från Göteborg. Inte heller var han fiskare mer än en kort period.

Hos de frireligiösa var det inte lika mycket domedag som hos schartauanerna. Men det var ändå konservativt och gammaldags. Det var en uppväxt med många förbud osv. Som lätatdes uppp på grudn av de människor runtomkring som inte var religiösa och som bland annat lärde oss att lunta, ett typiskt västsvenskt vårtecken. Lunta innebär att man tänder eld på torrt gräs, förhoppningsvis under ordnade former, men oftast så skiter just det sig när barn luntar på egen hand. Visserligen olämpligt, men roligt var det.

Intressant?
Borgarmedia: SVD1, SVD2, AB,
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Det låter helt klart skittrist, Anders. I klass med laestadianerna i Norrbotten. Undrar om inte Chartau och Lars Levi Laestadius hade blivit goda vänner?

    För övrigt har jag spenderat dagen med att sova eftersom jag jobbade på Scendinavium i natt.

  • Pingback: Ett hederligt arbete | Svensson()