Jag är född det gyllene året 1956 och är därför en av de svenskar som inte kommer att få en pension som jag kan leva på. Detta därför att större delen av mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat och betalat in pengar till det gamla pensionssystemet. Men jag kommer inte att få ett nickel därifrån. Istället ska jag få hela min pension från det nya systemet. I det bestäms pensionen av hur många år jag har arbetat under systemet. Vilket alltså i mitt fall blir väldigt få.
Om detta pensionssystem skriver Dan Josefsson intressant och bra i Aftonbladet:
Den amerikanska bolånebubblan har spruckit och världens börser faller. Kursfallet för någon vecka sedan fick Financial Times att dra paralleller till börskraschen på 1930-talet. Det här skapar en global rädsla för recession och massarbetslöshet, men också en oro för att miljoner enskilda människor ska bli av med sina spar- och pensionspengar. Det senare gäller inte minst i Sverige. Här äger 70 procent av befolkningen aktier, antingen direkt eller via fonder. Vi har dessutom ett världsunikt pensionssystem som tvingar oss att investera en del av våra pensionspengar i fonder. Om man räknar in dessa tvångsinvesteringar så äger 94 procent av Sveriges vuxna befolkning andelar i någon typ av fond. Inget annat land kommer i närheten av den siffran.
Om nyliberalismen skriver han i artikeln:
Drömmen om nyliberalismen är drömmen om ett samhälle som helt tillfredsställer näringslivets och finansmarknadens önskemål. Det är samhällets uppgift att pressa upp börsvärdena, hålla nere skatterna, motverka krav på sociala skyddsnät, erbjuda en ”flexibel” arbetsmarknad och ge kapitalet maximal rörelsefrihet.
Problem är, som Naomi Klein visar i Chockdoktrinen, att nyliberalismen inte någonstans i världen kunnat förverkligas på demokratisk väg. Folk vill inte ha den, eftersom den uppenbarligen gynnar en liten elit på de mångas bekostnad. Där delar av nyliberalismen har förverkligats har det skett i skydd av naturkatastrofer, krig, statskupper – och mer eller mindre konstruerade ekonomiska kriser.
Josefsson konstaterar, vilket också företagsekonomen Dick Forslund gör, att vi är blåsta:
Men de unga garanteras numera att aldrig behöva betala ”för mycket” till pensionärerna och när systemet slår igenom fullt ut om några år kommer det knappast att kunna ge ett drägligt liv åt alla gamla. Inte därför att de gamla är ”för många” utan därför att de unga helt enkelt betalar in för lite pengar.
Syftet är att unga, arbetande människor ska ha kvar mer pengar i plånboken efter skatt.
Men detta är, som företagsekonomen Dick Forslund konstaterar i rapporten, inte någon vinst. Extrapengarna måste de unga ju satsa på börsen i hopp om att de ska växa och ge en dräglig ålderdom om 40–50 år. Det enda som egentligen hänt är att fondindustrin får möjlighet att sno åt sig ränta på våra pensionspengar, och att vi allihop blivit en smula mer egoistiska i vår syn på gamla människors behov av försörjning.
Om börsen sedan råkar krascha strax innan några hundra tusen av oss behöver gå i pension så står vi där, i vad Dick Forslund träffande beskriver som en ”kollektiv ensamhet”. Hundratusentals ensamma pensionärer som investerat och förlorat, sida vid sida. I det läget är det för sent att börja ropa på solidaritet mellan generationerna.
Läs hela artikeln och begrunda vilket skitsystem som politikerna, sossar såväl som borgarpartierna, i vårt land skapat.
Intressant?
Bloggat: Jinge, Björnbrum,
Andra bloggar om: Pensionssystem, Börs, Spekulation, Ekonomi, Arbetsmarknad, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jönsson visar att han inte har den blekaste om vad nyliberalism är och kör en analys som är idémässigt helt renons. Sorgligt okunnig är bara förnamnet.
Det är dock mycket märkligt att man ändrar i ett system utan att betala tillbaka insatta pengar, när de betalande inte kan nyttja tjänsterna. Men det är ju faktiskt skattefinansierade välfärdssystem i ett nötskal – alla tvingas bidra, inte alla kan dra nytta av det.
Det där med begreppet nyliberalism är besvärligt. Vi inom vänstern använder det som betckening på den borgerliga politik som innebär at alltmer av den offentliga servicen övertas av privat intressen. Dvs för oss är privatiseringsivern en del av nyliberalismen. (för att förvirra ännu mer kallas detta på franska socialliberalism).
Nrä det gäller välfärdssystemen så är det ju inte all självklart att det fungerar så att jag som betalat inte kan få nytta av det. Det handlar om politiska beslut. Man hade mycket väl kunnat bestämma att alla som arbetat i det gamla skulle få ut den pension man arbetat ihop och fått en mer gradvis övergång. Men icke. Det är i alla fall ingen automatik i det hela som Gustav försöker påskina.
Ungefär som vissa liberala(?) debattörer använder beteckningen socialism som synonym med ond och förtryckande? Samma grad av relevans ungefär tycker jag. 😉
Det är klart att man kan bestämma hur utbetalningen fungerar. Jag menar mer att det är ett generellt drag inom generella välfärdssystem att man kommer att ha problem med att ge valuta för pengarna till alla inblandade. Det är för mycket vindlingar i de ekonomiska korridornerna för att allt, realistiskt sett, skall kunna bli ”rättvist”. Gränser kommer att behövas dras och det är alltid en eller annan grupp som kommer att bära kostnaden för marginaleffekterna.
Därmed inte sagt att det är heldumt, bara att det kommer att bli mycket resurser som förloras och ett antal missnöjda skattebetalare. I detta fall drabbar det dig och ett stort antal andra negativt. Men det är ju självklart att man borde ha tänkt till bättre innan!
Dan Josefsson skrämmer upp svenska folket i onödan, när han med hjälp av FT talar om en börskrasch parallell med 30-talets. Om vi ser på den svenska börsen, så har den inte fallit nämnvärt sedan januari. Det som fick alla att ’klättra på väggarna’ var fallet på 30 % från mitten av förra året, men jämför man med mitten av 2006, så står börsen på samma nivå nu som då. Värre är det inte. Efter kraschen vid millennieskiftet gick svenska börsen upp med 20 % per år fram till mitten av 2007, så det var bara naturligt med en paus i uppgången. De senaste 30 åren har börsen stigit 13 % per år och står i det perspektivet inte speciellt högt nu. Ännu längre tillbaka steg börsen dock bara 6 % per år, och om framtiden vet man förstås ingenting. Jo, en sak vet man: de stora fonderna kan inte slå index, för de utgör index i sig själva.