Vänsterns problem med antisemitism, del 2

Del 6 av 7 i serien Vänstern och antisemitism

Historiskt sett har vänstern haft två problem med antisemitism. Detta gäller än idag. Jag har tidigare beskrivit problemet med antisemitism inom vänstern med hjälp av Håkan Blomqvist. Han har också skrivit en bok om antisemitismen hos socialdemokraten Artur Engberg, den doktorsavhandling om antisemitism inom vänstern, Nation, ras och civilisation liksom en bidrag till Svenska Kommitténs mot antisemitisms nyhetsbrev, Vänstern och antisemitismen i historiskt perspektiv.

Detta inlägg ska emellertid handla om det som historiskt varit och idag är vänsterns större problem med antisemitism, att man blivit och blir utsatt för antisemitism. Håkan Blomqvist har också skrivit om detta, bland annat i tidskriften Röda Rummet, Död åt judebolsjevismen – om ett bortglömt kapitel om antikommunism. Där visar han hur antisemitismen användes av borgerliga partier och kapitalisterna i väst för att hetsa mot revolutionen i Sovjet. Så här inleds Håkans artikel:

Myten om att bolsjevismen var en del av en judisk världkonspiration var utbredd i konservativa kretsar under 1900-talets första decennier. Det blev så småningom också en draksådd som gav rika skördar åt nazismen, genom att många antikommunistiska rörelser gav sitt aktiva stöd åt Förintelsen under mytens täckmantel

När de tyska styrkorna invaderade Sovjetunionen sommaren –41 inleddes den avgörande fasen i det vi idag kallar Förintelsen av det judiska folket i Europa.(1) Den utlöstes inte bara för att tyskarna där på sovjetterritoriet stötte på stora judiska befolkningskoncentrationer, eller för att man förde striderna med ett kolonialkrigs hänsynslöshet där den germanska övermänniskan antogs ha rätt – och skyldighet att krossa ”underlägsna” folk och raser.

Kriget i öster var ett kombinerat ideologiskt, geopolitiskt och socialt krig för att förinta sovjetsystemet och kommunismen. Det fördes med (för att använda ett uttryck av Andrés Gerrits) ”en av 1900-talets kraftfullaste myter” som motiv; myten om ”jude-bolsjevismen”.(2)

Under de senaste årens två historiska rannsakningar, av kommunismen och dess förbrytelser samt av Förintelsen och dess förutsättningar i europeisk kristen kultur, har inga beröringspunkter verkat finnas mellan de två: annat än i deras egenskap av två parallella exempel på 1900-talets extremism och folkmord. Den enda kontaktpunkten av annat slag har varit föreställningen (med rötter i den tyska historikerstriden på 1980-talet) att nazismen och dess folkutrotningar i huvudsak var en följd av bolsjevismens terror i Ryssland och kommunismens hot i Centraleuropa och Tyskland efter första världskriget.(3) Men att nazismens ideologiskt uttalade måltavla just var bolsjevismens och kommunismens judiskhet, att det var mot den ”judiska världskonspirationens bolsjevistiska centrum” som Förintelsen släpptes lös, har knappast alls uppmärksammats.(4) Möjligen har en sådan koppling verkat störande, eftersom den komplicerar förståelsen av såväl Förintelsen som Sovjetkommunismen.

Håkan menar att även om partier förbjöds, synagogor stängdes osv så innebar revolutionen att judarna i Sovjet fick det bättre än det hade haft det i Ryssland innan revolutionen:

Att flera ledande bolsjeviker var judar är ett faktum, liksom att sovjetregimen innebar en judisk emancipation.(9 )Visserligen drabbades judar, varav många livnärde sig på handel och småhantverk, i högre grad av bolsjevikernas krigskommunism än många andra etniska grupper. (10) Kampanjerna mot kyrkan och religionen stängde även synagogor och talmudskolor och det judiska socialistpartiet Bund förbjöds i likhet med övriga oppositionspartier. Ändå innebar sovjetmaktens första år dramatiskt förändrade möjligheter för den judiska befolkning som inom det forna tsarimperiet varit förvisade till särskilda territorier, yrken och utsatt för andra särbestämmelser – samt ständigt riskera förföljelse och pogromer. ”För första gången, och under ett ytterst dramatiskt skede i områdets historia”, skriver Gerrits, ”fick judar, eller åtminstone individer som betraktades så, politisk makt.”(11)

20-talets Sovjetryssland såg en uppblomstring av judisk kultur utan like i form av yiddish-kulturen – med skolor, teatrar, tidningar och judiska sektioner – inom det maktägande bolsjevikpartiet. (12) Redan före revolutionen hade Lenin uttryckligen deklarerat att alla restriktioner av judarnas rättigheter skulle avskaffas.(13) I januari 1918 tillsatte sovjetregeringen ett särskilt kommissariat för judiska nationella frågor och sommaren samma år förbjöds i lag alla antisemitiska organisationer och yttringar av antisemitism. (14) Vid tionde partikongressen 1921 nämndes särskilt judarna när ”de nationella minoriteternas rätt till fri nationell utveckling” fastslogs och i vitryska sovjetrepubliken, med största andelen judiska samhällen i Sovjetunionen, upphöjdes yiddish till ett av republikens fyra officiella språk.(15)

Däremot var antisemitismen utbredd bland de motståndarna till revolutionen:

Men föreställningen om bolsjevismen som judisk och det antisemitiskt präglade motståndet mot sovjetregeringen var emellertid inte begränsat till de ”vita” styrkorna. Nicolas Werth ger i ”Kommunismens Svarta bok” ett stort antal exempel på hur motståndet mot bolsjevikregimen från helt andra grupper också ofta formulerades i antijudiska termer. Det kunde handla om arbetarrevolter som i Putilovverken mars 1919 samt i Orel, Briansk och Astrakan under samma vår.(18) Det kunde gälla bondeupproren i Sydryssland och Ukraina där Grigorievs, Machnovs och Zelenys anarkistledda bondearméer svepte fram.(19) Det kunde representeras av Simon Petliuras ukrainska nationalister samt av de upproriska kosackerna i Kuban och vid Don.(20) Werth noterar hur de alla drog i fält bakom slagord som ”död åt de judiska kommissarierna”, men reflekterar inte kring någon vidare innebörd av detta än att arbetare och judar i allmänhet var stadsbefolkning medan de upproriska (med undantag för ett antal arbetarstrejker) levde på landsbygden. (21) Men bara motrevolutionärernas antijudiska pogromer i Ukraina och Sydryssland skördade bortåt 150 000 offer och ”kampen mot judebolsjevismen” fördes från Judenitj i Baltikum till Koltjak i Sibirien.(22) Just det temat – judarnas roll… och själva existens! – var en av inbördeskrigets dominerande motsättningar; där bolsjevikerna i huvudsak försvarade judarna och en judisk emancipation, medan stora delar av motrevolutionen grupperade sig kring antisemitiska föreställningar och lösningar. Även röda arméförband kunde göra sig skyldiga till övergrepp och mord, inte minst Budennitjs röda kosackrytteri. Men, skriver Peter Kenez: ”Medan detta är delvis sant, är det likaså klart att de sovjetiska ledarna var villiga att bekämpa pogromer och bestraffa förövarna. Som ett resultat räknades Röda Arméns offer endast i några få hundra jämfört med de tusentals som slaktades av de vita.”(23) Efterhand drog judarna slutsatsen, skriver Kenez, att trots dess ekonomiska politik och enstaka pogromer från illa disciplinerade röda arméstyrkor, erbjöd sovjetmakten ”störst chans för överlevnad”.(24)

Olika intressen i väst använda sig också av anstisemitismen i sin kamp mot den ryska revolutionen, bland annat var det syftet med Sions Vises Protokoll:

Genom Sion Vises Protokoll och mängder av liknande dokument som sade sig ”avslöja” förekomsten av en judisk-bolsjevikisk världskomplott, skapades under de första efterkrigsåren en veritabel hetsstämning inom pressen och politiken även i väst. Det brittiska Foreign Office publicerade 1919 en officiell vitbok som fastslog att bolsjevismen hade sitt ursprung i tysk propaganda och utövades av internationella judar med syfte att paralysera näringslivet så att detta kunde köpas upp av judarna.(29) Den ansedda tidningen The Times ägnade samma år stort utrymme åt att diskutera om bolsjevismen kunde tolkas som en judisk hämnd. Men tidningens korrespondent i Ryssland, Robert Wilton, tvekade inte att fastslå att bolsjevikerna var judiska agenter.(30) Sion Vises Protokoll utgavs 1920 på det ansedda förlaget Eyre & Spottiswoode – His (or Her) Majesty’s Printers – och anmäldes positivt av The Times som ställde frågan om nationen utkämpat dessa tragiska krigsår mot den tyska faran bara för att hamna i en ”Pax Judaeica”, vars följder inte skulle bli mildare än kaiser Wilhelms bödlars.(31) Andra stora brittiska tidningar, som The Spectator och The Morning Post inledde formliga kampanjer mot den judisk-bolsjevikiska ”konspirationen gentemot civilisationen” och krävde en Kunglig kommission för att undersöka det världsjudiska ledarskapets förehavanden: ”Vi måste dra ut konspiratörerna i ljuset, riva av dem deras anskrämliga masker och visa världen hur löjliga och ondskefulla och farliga sådana samhällets plågoandar är.”(32) Samma tongångar spreds till Frankrike och de flesta andra europeiska länder där inte bara extremhögern utan även etablerade media, förlag och politiker förde ut konspirationsbudskapen från Sion Vises Protokoll och andra ”avslöjande” dokument.(33)

Men också på andra sidan Atlanten grep paniken omkring sig. Från hösten 1919 började enstaka utdrag ur konspirationsdokumenten spridas i amerikansk press under rubriker som ”Röd Bibel manar
till våld” och ”Röda konspirerar för att krossa världen”.(34) Snart duggade larmsignalerna om ett världsbolsjevikiskt maktövertagande tätt. Amerikanska senatsförhör 1919 underströk att bolsjevikrevolutionen leddes av judar.(35) Och tidningsrubrikerna smattrade: ”Trotsky Leads Jew-Radicals to World Rule. Bolshevism only a Tool for His Scheme.”(36) Bilkungen Henry Fords tidning The Dearborne Independent med en upplaga på trehundratusen exemplar, började på hösten 1920 hamra ut temat från Sions Vises Protokoll om klasskampens, strejkernas, fackföreningarnas och bolsjevismens roll i den judiska världskomplotten.(37)

Som ni ser deltog många ledande liberala tidningar såväl som kända kapitalister i hetsen mot den judiska bolsjevikkonspirationen.

När sen Stalin och hans anhängare kom till makten kom myten om den judiska boljsevikkommunismen att flyttas över till de som var oppositionella., däribland vänsteroppositionen, vars kändaset person var Leo Trotskij. Nåt som avspeglade sig i inställningen hos stalinister och maoister fortfarande på 1970-talet då dessa använde sig av antisemitism i sin kamp mot de förhatliga trotskisterna, något som Håkan Blomqvist nämner i artikeln Antisemitism och sionism i vänsterperspektiv:

Det var på gott och ont. Uttalad antijudiskhet och förföljelser av judar betraktades som höger och reaktionärt och något att bekämpa. Men det bidrog också till bristande beredskap inför antisemitismens andra ansikten – och till häpenheten. Som inför den gamle vaktmästaren på ”utearbetet”. Va, var karln nazist? Nej, han talade med nostalgi i rösten om Stalin och ogillade kapitalismen. Eller som inför de härliga killarna med ”mellanösternbakgrund” i centralköket som skänkte av sina sista ören till palestinainsamlingen, men tillade ”ner med judarna!” Vi försökte övertyga oss att de menade Israel och sionisterna, att det var en språkfråga… Och visst, de hörde till undantagen. I allmänhet var vänsterfolk och palestinavänner, även från Mellanöstern, noga. Motståndet gällde sionismen, imperialismen och den israeliska statens förtryck, inte judarna. Ja, många av de mest aktiva var sj älva judar. Flygbladet om svarta september hade skrivits av Marcel Cohen, tysk judisk trotskist i svensk landsflykt sedan 30-talet och en av eldsjälarna både i vänstern och i kritiken av sionismen.(2) Därför var det också med förvirrat obehag vår egen grupp, ”trotskisterna”, tvingades erfara hur just Marcel och andra kamrater vid några tillfällen angreps av politiska vänsterrivaler för sin judiskhet. Eller snarare för sin ”kosmopolitism” och ”utländskhet” som knöts till deras judiska namn. Det var inte allmänt, inte det centrala, men kunde formuleras som en sarkasm eller politisk gliring mot vad som ansågs vara deras överdrivna internationalism. ”Mar-cäll Ko-äng”, ”Rä-ne Köck-äl-bärs” eller ”Känn Lo-is” var ”importprodukter” som på så sätt skulle betraktas som främmande fåglar och osvenska inslag man inte behövde ta på riktigt allvar — eller i värsta fall som utländska agenter för främmande intressen.(3) Återigen, det var inget överordnat tema i vänsterns strider, men förekom – och fick flera i vår egen strömning att söka ökad kunskap om antisemitismen och höja garden. För några, bland andra Marcel själv, bidrog erfarenheten till att slutligen — när vänsteruppsvinget bedarrade och alternativen upplöstes — söka sig till sionismen som en slags sista judisk försvarslinje inför det han erfarit i ett liv.

Antisemitism var inte heller då, på 1970-talet, någon större strömfåra inom vänstern som Håkan skriver. Betydligt vanligare är att vi inom den så kallade trotskistiska rörelsen utsätt för antisemitism från högerhåll. En enkel sökning på Internet på en del av våra judiska kmarters namn, Alain krivine, Daniel Bensaid, François Sabado, Ernest Mandel osv kan lätt avslöja detta. Att vi inom vänstern på detta sätt blir utsatt för antisemitism är betydligt vanligare än att vänstern använder sig av antisemitism för att försöka bekämpa sionister.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Series Navigation<< Vänsterns problem med antisemitism, del 1Avslutande kommentar kring vänstern och antisemitismen >>
Advertisements