Naivitet och/eller en politisk felaktig inställning från vänsterns sida gentemot muslimska fundamentalister kan skapa ett antal problem för vänstern. Detta har sen kriget i Irak startades av USA visat sig på lite olika sätt. Ett är att man kan få trovärdighetsproblem. Då menar jag trovärdighetsproblem hos den vanliga svenska befolkningen, vad borgerliga tyckare och islamofober säger i det sammanhanget är fullkomligt ointressant.
Ett resultat av detta trovärdighetsproblem har varit svårigheten att bygag upp en antikrigsrörelse värd namnet. Så här uttrycker Dick Forslund det i en debattartikel som publicerades i Arbetaren nr 14 år 2005:
Under USA:s krig i Vietnam, för trettio år sedan, gick det – även utanför Vietnamrörelsen – att begripa vad som menades med ”Stöd FNL!”. Tusentals aktivister skramlade med bössor varje helg. Flera miljoner kronor samlades in. De skickades, villkorslöst, till FNL i Vietnam. Under Nixons bombkrig mot Hanoi var det till och med möjligt för stalinisterna i KFML(r) att starta insamlingen ”En luftvärnskanon till Nordvietnam!”, utan att framstå som politiska galningar.
I dag står inga på torgen och skramlar med insamlingsbössor och argumenterar om att ge pengar till ”motståndet i Irak”, pengar som ska skickas ”oavkortat och villkorslöst” till någon gerillarörelse långt borta. Varför? Vi vet att det inte beror på opinionsläget i Sverige när det gäller USA:s krig i Irak. En majoritet var och är mot kriget och mot ockupationen. En överväldigande majoritet deltar överallt i en kritisk debatt om det som sker.
Nej, att en insamling till motståndet i Irak är omöjlig beror på att även andra krafter i Irak än USA-alliansen begått brott mot befolkningen. I omfattning kan dessa brott inte mäta sig med USA:s statsterror. Likväl är de brott.
och
De är inte ett skäl för oss att förhärda våra hjärtan, att förneka vad vi innerst inne vet är rätt och att offra universella mänskliga rättigheter på altaret av någon ”huvudmotsättning”, så som fyra representanter för Irakkommittén i Malmö tror.
De fyra inbillar sig att ”största möjliga stöd till irakiernas kamp” är ett stöd som inte ”föreskriver var gränserna går för denna kamp” . Gränslöst stöd till allt. Det uppskattas nog av irakierna. Men samtidigt, inflikar de, är de ”inte några vänner av kvinnoförtryck, halsavhuggningar och urskillningslöst våld mot civilbefolkningen…”. De fyra märker inte att de formulerar sig på samma sätt som om de skulle låta meddela att de blir uttråkade av golf eller modern konst. Bara för att de tror det vore fel att skriva: ”Vi fördömer…”.
och avslutningsvis
Men tanklös och naiv vårdslöshet när det gäller våldet i Irak drabbar däremot antikrigsrörelsen stenhårt. Är sådan vårdslöshet därtill systematisk, övertänkt och ideologiskt motiverad är den katastrofal.
En antikrigsrörelse som vägleds av denna slags vårdslöshet driver folket ifrån sig. Den förtjänar i så fall att vegetera isolerad, i utkanten av opinionen mot USA-alliansens krig i Irak.
En del av dessa misstag beror på att man inte korrekt bedömer de muslimsak fundamentalistiska rörelserna. Den inställning som exempelvis Irakkommittén i Malmö har, hör till de faktorer som gjort det omöjligt att bygga upp en effektiv och stor antikrigsrörelse i Sverige.
Nog för att motståndet i Irak själva väljer vilka metoder de ska använda. men de får ju också räkna med att solidariteten kanske inte sträcker sig så långt som att ge stöd till terrorattacker mot oskyldiga civila som knappast kan lastas för USA:s illegala och våldsamma ockupation. Väljer man den vägen får man och ska man inte ha nåt direkt stöd. De som oftast valt den vägen har varit och är oftats islamister, muslimska fundamentalister.
Läs mer:
Erik Wijk, Förenkla inte verkligheten i Irak
Irakkommittén i Malmö, Arbetaren försöker splittra solidaritetsrörelsen
Andreas Malm, Rörelsen måste fördöma terrorn
Medlemmar i Irakkommittén i Malmö: Irakierna väljer själva sitt motstånd (inklusive svar från Andreas Malm)
Intressant?
Andra bloggar om: Fundamentalism, Befrielsekamp, Krig, Motstånd, Irak, Vänstern, Terrorism, Politik, Samhälle
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag föreslår att ni läser vad representanter från motståndet i Irak skriver. ”De har ingen som hellst anledning att angripa civila och oskyldiga. Målet är ett fritt och demokratiskt Irak, varför skulle vi då döda oskyldiga civila. Det vi ser är utländska grupper som tillsammans med underrättelsetjänster gör allt för att anklaga det Irakiska motstånder för kriminella handlingar. När ni läser om soldater och poliser som rekryteras till quisslingarmen är det vi som står för motståndet. När självmordbombare dödar civila och religiösa ledare mm. Är det kriminella brottslingar och kolaboratörer som står för dödandet”
Jag håller med och förstår samtidigt att några oskyldiga dör, men aldrig i den vansinniga omfattning som ockupationsstyrkor och quissling regim står för.
Motståndet i Irak måste få vårat stöd till 100 % mot Busch kriminella folkmord, liksom motståndet i Norge fick vårat stöd mot Nazismen eller FNL fick vårat stöd mot USA Imperialismens folkmord.
Moderna massmedier har gjort det svårt att gulla med läskiga diktatorer, massakrer och förtryck. Under Vietnamkriget fick vi inte höra vad vi får höra idag – nämligen hur ”motståndsmännen” slaktade civilister, dödade alla som ifrågasatte den sanna läran och hade ett mål som var långt värre än vad ”quislingarna” hade.
Hade de svenska FNL-anhängarna mött några änkor till borgmästare eller lärare som mördats av FNL, eller om någon gjort ett djupgående reportage av livet i enpartidiktaturerns Nordvietnam skulle vår bild av Vietnamkriget kanske varit annorlunda. För vad visste folk egentligen om Vietnam anno 1965? Hur många hade varit där, talade språket, visste vad ”folket” tyckte och tänkte?
När folk tvingas inse komplexiteten i frågorna blir de mindre tvärsäkra. Vilket jag tycker är väldigt positivt, men det gör jättedemonstrationer mycket svårare att få till stånd.
Holmsten – tror du att svenskarna skulle stött den norska motståndsrörelsen om Norge 1920 hade blivit en diktatur och infört skottpengar på samer, gasat hela Narviks befokning och bränt de norska riksdagsledamöterna på bål? Det är liksom inte Amnesty i Irak som driver ”motståndet”.
Återigen, termerna ”islamister” och ”muslimska fundamentalister” blir fullkomligt intetsägande om du inte specificerar vad du menar med dem. Jag tror inte att du innerst inne är islamofob, men du slänger dig precis lika slarvigt med de här uttrycken som de gör, och intrycket man får är att en ny Gudmundsson har trätt fram.
Det har han definierat i tidigare poster som handlat om fundamentalism i allmänhet och liknande saker. Termerna används om specifika grupper med uttalade mål, inte om muslimer i allmänhet..
Knut: Kristna fundamentalister = bokstavstroende kristna. Det kan vara många olika grupper med rejält olika uppfattningar. Några exempel är Livets Ord, Maranata och Opus Dei.
Muslimska fundamentalister = bosktavstroende muslimer. Kan vara exempelvis wahhabiter eller den guppen Ghaddafi tillhör. Islamister – muslimska grupper som vill upprätta religiöst grundade regimer/stater. Jmfr Sionister.
Och som en kommentar till gertkvist. Jag är inte heller säker på att det var riktigt att ge ett oreserverat stöd till FNL.
Exemeplevis så mördade Vietnams kommunistparti, under ledning av Hoo Chi Minh, några decennier tidigare flera tusen anhängare av vänsteroppositionen (Trotskisterna) i Vietnam. En opposition som fått 30% av rösterna i valen i Saigon
Okej, där har vi redan problem med din definition. ”Bokstavstroende” är en fullkomligt meningslös term, eftersom alla religiösa eller andra grupper som svär sig till någon form av ideologi tror på ett skrivet ord i någon form.
Dessutom är de grupper du nämner (wahhabiter och kvarlevorna av det gamla Sanussiriket, som urpsrungligen är en avstickare från wahhabismen) otroligt begränsade, och kan knappast ses som representativa för islamisk fundamentalism i stort. Till exempel så missar du med din egen definition talibanerna (som du tidigare har tagit upp som exempel på ”muslimsk fundamentalism”), då de härstammar från en särskild gren inom Islam (Deoband).
Men mer allvarligt är att du klumpar ihop den mer konservativa wahhabitiska grenen av islam med den mer radikala fåran, som är betydligt mer inflytelserik. Exempelvis så kommer Brödraskapet ur den grenen; en rörelse som betonar social och ekonomisk rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter. Koncept som inte torde vara särskilt främmande för vänstern. Men deras kamp mot de auktoritära regimerna i Mellanöstern vill du alltså inte stödja? Dessutom är det inte så enkelt att man helt kan sätta vattentäta skott mellan islam och vänstern eller islam och högern, då det finns gott om islamistiska tänkare som menar sig vara såväl islamister som vänster eller höger.
Din definition av islamistiska rörelser är problematisk även den. Att man vill upprätta ”religiöst grundade stater” är fantastiskt intetsägande. Det sträcker från grupper som vill införa detaljbud i lagstiftningen till grupper som menar att demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa – vilka man ser som fundamenten inom islam – ska influera staten. De här tankarna borde inte vara särskilt främmande för vare sig högern eller vänstern. En ganska vanlig anledning till att man vill bygga samhället på ”islamisk” grund är att den västerländska samhällsmodellen, där rättigheter bygger på medborgarskap, ses som otillräckligt, så det utesluter en hel del människor, exempelvis papperslösa flyktingar. Ett samhälle bygt på islam skulle ge alla dessa grundläggande rättigheter, oavsett medborgarskap.
Genom dina snäva definitioner av fundamentalistisk islam och islamism (som i stort sett koncentrerar sig på wahhabistisk islam) så missar du de stora, viktiga grupperna som dagligen kämpar för demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa. Du ser muslimska grupper som en grå massa, och likt islamofober som Gudmundsson betonar du enbart de konservativa grupperingarna som är väldigt begränsade till sin utsträckning. Det är märkligt att du låter en liten avstickare representera den stora mittfåran, wasatteyyan, vilket är ungefär lika genomtänkt som att låta AFA eller någon trottegren representera vänstern i stort.
Att motståndet i något ockuperat land överhuvud taget använder våld i interna strider hindrar inte mig att stödja dess befrielsekamp. Det är inte vi som styr ideologin.
Gertqvist – Det är väl ingen diktatur som kämpar mot ockupanterna i Irak? Jag försvarar inte tyranni, men jag är en absolut motståndare mot ockupation vilket ju förhindrar folket att själva bestämma sin framtid.
Du vill att jag skall välja mellan pest och kolera, det gör jag inte.
Allt är inte motstånd i det som sker i Irak, mycket är kriminella handlingar, kolaboratörer som intrigerar, agenter som infiltrerar och går ockupanternas ärenden.
Krig är ingen skön idékamp, krig är blod, hat och ilska. Motståndskrig är ännu grymmare och outhärdligt hårt.