Allt mitt är ditt – Vänster om immaterialrätten, del 2

Det sjätte av mina inlägg, om fildelning, övervakning, immaterielrätt etc, som i sin helhet är från boken allt mitt är ditt av Johan Söderberg. Köp boken och läs den, den är ett måste för alla vänstermänniskor som är intresserade av fildelningsdebatten.

Allt mitt är ditt – Vänster om immaterialrätten, del 2

Arbetsgivarna har sig själva att skylla om arbetsmoralen i samhället sviktar. Med en skadeskjuten fackföreningsrörelse har tanken på det goda arbetet fallit i glömska. Resultatet är att hela generationer av ungdomar drömmer om att göra karriär inom kultur- och mediebranschen. Den så kallade ”kreativa industrin” erbjuder dem en strimma av hopp i ett arbetsliv som tyngs av monotoni. Men nålsögat till de eftertraktade positionerna i Mediesverige är smalt. För att slå vakt om arbetsvillkoren och ersättningsnivåerna måste de etablerade kulturarbetarna bevaka gränserna utåt. Deras fackliga arbete mynnar ut i ett försvar av upphovsmannens särställning som professionell utövare av kultur. Immaterialrätten fyller en viktig roll i att upprätthålla denna berättelse. Det förklarar den starka uppslutningen bakom immaterialrätten, eller i varje fall upphovsrätten, bland kulturarbetare trots att endast ett fåtal av dem är ekonomiskt gynnade av systemet. Förvisso är kultureliten ofta kritisk till sin egen bransch och till de kommersiella villkor som de arbetar under. Men samtidigt som de protesterar mot att kulturen görs till en vara slåss de med näbbar och klor för att reproducera sig själva som varor på arbetsmarknaden. Ingen kan heller begära något annat av dem. Även arbetare med en mindre fördelaktig position i den samhälleliga arbetsdelningen försvarar sina anställningar bäst de kan. Det problematiska är att kulturarbetarnas fackliga kamp ofta bottnar i en idé om deras egen särart. En kritik av kulturindustrin och den kommersiella masskulturen som formuleras utifrån föreställningen om det kreativa geniet syftar endast till att bevara de egna privilegierna på flertalets bekostnad. En mur byggs upp mellan de professionella kulturutövarna och kulturkonsumenterna. Över muren kommuniceras kultur i monologform och mot betalning.

Men allt fler människor känner sig otillfredsställda med situationen som de befinner sig i. De är utestängda från sin egen kreativitet både i rollen som producent och som konsument. För att få utlopp för sin skaparlust måste de söka sig utanför arbets- och konsumentmarknaden. Hobbyer och amatörskapande erbjuder dem en frihamn. Utrymmet för sådana aktiviteter växer i takt med att den period i livet som en genomsnittlig västerlänning är försörjd utanför arbetsmarknaden har blivit längre. En förlängd skolgång, tidigare pensionering och perioder av arbetslöshet är realiteten för de flesta arbetstagare. Saken fångades väl av en holländsk programmerare på en hackerkonferens i Berlin. Hon kommenterade hur mycket livaktigare hackerscenen var i Tyskland jämfört med i hennes hemland. Hon förklarade detta med att arbetslösheten i östra Tyskland på sina håll uppgår till fyrtio procent av befolkningen. Lönearbete är inte längre en självklar norm på dessa ställen. Folk har både tiden och tillåtelsen att ägna sig åt andra aktiviteter. I stället för att vara anställd på ett företag som programmerare ägnar tyska hackers sig åt fria mjukvaruprojekt. Därmed leder diskussionen över på det mest tabubelagda ämnet i detta lutheranska samhälle. Få åsikter är lika rotade och anförs med sådan hetta som den att ”den som inte arbetar ska inte äta”. Undantag görs för de olycksaliga som inte kan bidra till samhället av medicinska skäl. Men när det kommer till individer som med uppsåt skyr arbete är domen obeveklig.

Det är rimligt att ställa motfrågan: Vilket arbete är det som kvalificerar folk till att bryta brödet med andra goda samhällsmedborgare? Precis som att människor har ett behov av att äta har de ett behov av att skapa. I detta avseende befinner sig alla människor i arbete. Iakttagelsen kan tyckas meningslös eftersom det är självklart att endast sådant arbete räknas som bidrar till det gemensamma. Det är just självklarheten med vilken denna replik uttalas som intresserar mig. Det döljer nämligen en betydelseglidning i argumentationen. Samhällsnyttigt arbete likställs här med avlönat och skattepliktigt arbete. För en marknadsliberal är det okomplicerat att sätta likhetstecken mellan marknaden och samhällsnyttan. Det är mindre rimligt att människor på vänsterkanten överlåter åt marknadskrafterna att bestämma vilka aktiviteter i samhället som bäst gagnar det gemensamma. Saken uttrycktes väl av den holländska programmeraren på besök i Berlin. Som anställd ägnar hon sin tid till att skriva programvara åt sin arbetsgivare. Hon bidrar till utvecklingen av företagsägd och sluten programvara. Med andra ord är hon delaktig i att makten över datornätverken koncentreras i händerna på en liten grupp multinationella företag. Den arbetslösa tyska hackern ägnar sig åt att skriva fri programvara. Mycket talar för att denna investering av tid och ansträngningar decentraliserar makten över datornätverket och minskar den teknologiska klyftan mellan industriländer och utvecklingsländer.

Johan Söderberg

Intressant?
Närliggande i media: DN1, DN2, DN3, SDS,
Andra bloggar om: Fildelning, Äganderätt, Information, Kunskap, Immateriella tillgångar, Upphovsrätt, Kultur, Fackligt, Arbetsmarknad, Arbetsmiljö, Vänstern, Samhälle, Politik,