Är staden vårt öde?

Boknytt
Landet utanför
Kristina Mattsson
Leopard förlag

Är staden vårt öde?

På Liseberg kan även små barn köra bil, men det spelar ingen roll hur mycket de rattar till höger eller vänster – bilen går rakt fram på ett spår. Det påminner om vår demokrati där vi är fastlåsta på spår med namn som ”Utvecklingen”, ”Framsteget”, ”Framåtskridandet”, ”Progressivt”, ”Modernitet”, ”Framtiden”, ”Marknaden”, ”Enda vägen” och ”Urbanisering”. Linjärt tänkande.

År 2000 abdikerade staten slutgiltigt inför den till synes ödesbestämda urbaniseringen, berättar författaren och frilansjournalisten Kristina Mattsson i sin viktiga reportagebok om de döende ”hålorna”; ”Landet utanför – Ett reportage om Sverige bortom storstaden”. Regionalpolitiska utredningen slog fast att samhället varken kan eller bör stoppa avfolkningen av Småortssverige.

Det är slutet på en lång och global process. Efter miljoner år som jägare blev vi bönder för 10.000 år sedan. Nu har mänskligheten tagit nästa steg och blivit stadsbor (arbetare, tjänstemän, företagare). Från år 2008 bor för första gången fler människor i städer än på landsbygden på vår planet.

År 1870 bodde 80 procent av svenskarna på landet. 1970 bodde 80 procent i staden. Och med industrikriserna på 90- och 00-tal har det fortsatt med döende bruksorter. Som Norberg i Bergslagen där mina farföräldrar arbetade. Eller Ljusne i södra Norrland där mina morföräldrar jobbade, och jag tillbringade alla min barndoms lov.

Där var sågverk och brädgårdar, där morfar började som 13-åring. Där var massafabriker och kättingfabriker. Flottare på älven. Fabriksvisslan som kallade till arbete och lunch. Tusentals arbetare på cykel. Liv och rörelse och ett paradis för ett äventyrslystet barn.

Idag är där tomt och tyst med svarta nerlagda fabriker, och pensionärer med rullatorer dominerar gatubilden i Ljusne. Medelåldern i det döende samhället är över 60. Romer och somalier fyller de tomma lägenheterna, och populistiska sverigedemokraterna är näst största parti i denna gamla bruksort som en gång var Sveriges mest socialdemokratiska samhälle (80 procent). Ett varningstecken för vart missnöjet med avfolkningen kan leda utvecklingens många förlorare med deras frätande känsla av utanförskap

Idag upptar tätorterna 1,3 procent av landets yta, men där bor 84 procent av befolkningen. Hälften bor i de tre storstadområdena där medelklassen är koncentrerad. I ett debattinlägg i Göteborgs-Posten nyligen läste jag att 19 procent av Sveriges journalister bor i Stockholms innerstad, som bara hyser 3 procent av landets befolkning. Inte undra på att Kristina Mattsson i sin bok tvivlar på deras engagemang för de många otrendiga latte-befriade byar och småsamhällen hon besöker på sin reportageresa runt i skuggsidans Sverige.

På 90-talet var jag som lokalreporter i Småland mycket intresserad av småbonde-, småorts- och landsbygdsrörelsen. Jag läste böcker som ”Med periferin i centrum”, ”Landsbygdsboendet som brygga mot kretsloppssamhället”, ”En resa i bygdeutveckling”, ”Den lokala kraften – Människor i utvecklingsarbete”, ”Anden i flaskan – En debattbok om en regional inneboende kraft”, och ”Det nya Sverige byggs underifrån”.

Men den ekonomiska krisen på 90-talet med rationaliseringar, industrinedläggningar, utflyttning till låglöneländer, och massarbetslöshet knäckte som sagt gamla små industriorter och pojkarnas direkt-efter-gymnasiet-jobb. De nya högskolekrävande jobben växte fram i storstädernas tjänstesektor dit främst småortsflickor flyttar och utbildar sig. 70-80-talens gröna våg kom av sig, och luften verkar ha gått ur småortssverige.

Idag har bruksanda snarare blivit ett skällsord som lukar Jantelag, konformism och tröghet, skriver Kristina Mattsson. Men på bruksorterna byggde arbetarklassen landets välstånd, med stor yrkesstolthet, stark klassgemenskap, och ett (manligt) proletärt politiskt-fackligt engagemang i skapandet av det nya svenska välfärdsfolkhemmet. Och än idag är det ”industriproduktionen som står för den största delen av landets inkomster…”.

I Norge stödjer staten landsbygdsboendet, men även där avfolkas periferin. Liksom i de fattiga länderna (Brasilien, Peru och Bengalen nämns speciellt i boken) där storstadsslummen ändå upplevs som mer hoppfull än bondelivet (och friare för kvinnorna). Precis som våra invandrare upplever förortsghettona som mer hoppfulla än de mer integrationsvänliga småorter man vill placera dem i.

Så vad ska vi med landsbygden till, frågar sig Kristina Mattsson och uppmanar till diskussion – något som idag lyser med sin frånvaro bland de uniformt storstadsmedelklassjagande politikerna. Den slutgiltiga tömningen av landsbygden pågår snabbt och nu.

Det verkar onekligen nattsvart men själv ser jag några ljuspunkter. Från mitt Göteborgsfönster ser jag Skansberget, en av de platser där en ”grön gerilla” börjat sätta frön – och ute i bostadsområdena odlas gräsmattor upp. Samtidigt fortsätter ekotrendmedvetna medelklassfamiljer att flytta ut till storstadsnära ekobyar ute på landet.

Och där det finns ett socialt och kulturellt kapital, en ”medborgaranda där många känner ansvar för sitt lokalsamhälle och dess utveckling”, där kan tillitsfullt nätverkande mellan företag, fackföreningar, kooperativ och vänsterpartier få landsbygdsområden att blomma. Det som Robert Putnam beskriver hände i det röda norra Italien i sin bok ”Den fungerande demokratin” (som Kristina Mattsson nämner i sin bok).

Och inför den kombinerade klimat-miljö-energi-vatten-mat-befolknings-social-politiska-etniska-klassmässiga megakris mänskligheten står inför kan jag personligen inte se annat än att den gamla socialistiska tanken på att upphäva motsättningen mellan land och stad, mellan arbetare och bönder (och mellan utveckling och miljö) fortfarande är i högsta grad relevant. Mat och basvaror måste produceras hälsosamt, lokalt, korttransportigt och miljömässigt genom att utnyttja den svenska jordbruksmarken och det svenska industriarbetarkunnandet.

Många spridda urban-rurala samhällen i samverkan kan dessutom genom sin överblickbara närhet, decentralisering och småskalighet motverka den byråkratiska, maktcentralistiska storskalighet som privilegie- och klassamhället frodas i. Ett framtida jämlikt (vågar jag säga socialistiskt?) samhälle bör byggas genom en alternativ radikal rödgrön allians av arbetare/medelklass och bönder/landsortsbor/natur/miljö – vilka låter hela Sverige leva.

Hans Norebrink

Läs mer: SVD, GP, Kulturen, Dagens Bok, EX, DN, SR, Ordfront, VK, AB, Jinge, Folkbladet, LOT, SDS, TCOT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Landet utanför, Kristina Mattsson, Urbanisering, Bruksorter, Stad, Land, Modernitet, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik

149 kr på Bokus