Det finns undersökningar som visar att de ungdomar som begår brott och döms för det återfaller i brott i större utsträckning än de som begår brott men aldrig döms. Därför är det inte förvånande att dömda ungdomar återfaller i brott. Det bästa vore ju att de aldrig dömdes eftersom straff är en utomordentlig dålig metod att få folk att bli bättre:
Väldigt många unga begår brott, men väldigt få vuxna och äldre gör det. Det betyder att de flesta unga slutar att begå brott oavsett om de döms för brott eller inte. Ja faktum är att de som inte döms slutar begå brott i betydligt större utsträckning än de som faktiskt begår brott. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att det är bättre att låta bli att döma ungdomar överhuvudtaget. En större andel av de som inte döms slutar med brott för gott än av de som döms för brott. Det kan kanske till och med var negativt att dömas för brott när man är ung och prognosen kan eventuellt bli sämre än om man inte dömts alls.
Nu är det lite mer komplicerat än så. Det flesta brott som ungdomar begår är bagatellbrott och de flesta ungdomar som begår brott begår bara ett fåtal brott. En väldigt liten grupp står faktiskt för de flesta brotten. Men rent generellt kan man faktiskt säga att ungdomsbrottsligheten inte kräver speciellt mycket insatser utan snarare ett minimum av insatser. Däremot krävs förmodligen insatser riktade mot de individer som är i riskzonen för allvarligare brottslighet och/eller har oliak fomer av diagnostiserade störningar.
Nolltolerans innnebär att man ingriper mot och griper ungdomar oavsett brottets karaktär. De flesta brotten som det ingrips mot kommer då att vara bagatellbrott. Om man alltså tillämpar så kallad nolltolerans kommer de flesta av dem som grips alltså att vara sådana som ändå inte skulle fortsatt med brott om inget gjorts. När de nu grips så ökar i själva verket risken för att de ska återfalla i brott. Nolltoleransen riskerar alltså att istället för en positiv inverkan, minskat antal brott, få en negativ inverkan, ökat antal brott och fler som återfaller i brott.
Klart är att risken för återfall är som högst bland de som tidigt börjar med brott. Ju tidigare man börjar med brott och/eller åker fast för brott ju större risk för återfall i brott. Det betyder att ju tidigare man kan sätta in insatser för att hjälpa ungdomar som riskerar att hamna i brott ju bättre. Det blri alltså viktigt hur förskolan och skolan fungerar, hur familjen fungerar, hur det social fungerar när barn har problem i hemmet. För att förebygga brott och för att individer inte ska dras in i brottslig verksamhet blir det alltså viktigt att resurser sätts in tidigt. Små grupper och små klasser i förskola och skola underlättar för samhället, lärare och föräldrar att tidigt identifiera problem och barn som löper risk att hamna i brottslighet eller i andra former av problem. Man kan då tidigt sätta in åtgärder. Sådana åtgärder torde vara lång mer effektiva för att bekämpa brottslighet än nolltolerans och straff.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Brottslighet, Brott, Våld, Ungdomsvåld, Fängelse, Samhälle, Politik
Nu vet jag inte vartifrån den citerade texten är tagen. Känslan är att den kommer från amerikanska förhållanden. I Sverige grips ingen förutom de som inte går att identifiera eller de som saknar hemvist i Sverige(dvs tillfälliga besökare i landet) för bagatellbrott. Lagstöd för sådana gripanden saknas. Ungdomar lämnas däremot, om det går, över till målsman när de gjort något(det vanligaste är nog att ha snattat). De som grips för allvarligare brott har nästan uteslutande en bakgrund där skola, social, polis och fritid uppmärksammat dem långt innan de börjat begå och gripas för brott.
Undersökningen gjordes om i Storbritannien om jag minns rätt. Citatet är vad jag skrev förra gången jag skrev om detta. Källor till det hela finns i det inlägget (som jag länkat till).