Skärgårdsverk i Göteborgs skärgård

I södra delen av nuvarande Göteborgs kuststräcka och i södra skärgården fanns inte så måmnga sillsalterier och ännu färre trankokerier. Men några fanns, det största fanns förmodligen på Känsö. I Långedrag fanns två mindre sillsalterier och på Styrsö Bratten fanns ett litet.

Den nyinrättade karantänen på Känsö drogs in redan i november 1772 eftersom pestfaran ansågs över. Brännöborna fick då åter tillgång till ön. Tre år senare gjorde sig Kronan av med karantänen genom att sälja anläggningen till en köpman i Göteborg, Nils Tengberg, som etablerade ett sillsalteri på ön. Grönländska kompaniet arrenderade i början av 1770-talet ön som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland.

1785 köpte handelsmannen Adam Gavin och tunnbindaren Robert Smitt sillsalteriet. Gavin slöt 1794 ett avtal med Brännö åbor där han fick arrendera Känsö på 50 år med förbehållet att åborna hade rätt till mulbete, torvtäkt och fiske. Även ett trankokeri anlades ihop med salteriet. År 1800 uppfördes också en tunnbindareverkstad för att förse salteriet med tunnor till sillen. Denna byggnad kom senare att nyttjas i den nya karantänen både som sjukhus, bagarstuga och mangelbod. Byggnaden finns ännu kvar och är därmed Känsös äldsta byggnad. Vid behov utnyttjades också Känsö som station för karantänsbevakning och under tiden oktober 1797 till februari 1798 var skepparen Erik Wijk förlagd dit för detta ändamål. Denne Erik Wijk var far till Olof Wijk d.ä., grundaren av det wijkska handelshuset.

Under 1800-talets början härjade gula febern i Spanien, vilket medförde att Sverige åter beslutade att Känsö skulle brukas som karantän. Gavin var vill dock inte detta då hans sillsalteri var mycket lönsamt. Efter långa förhandlingar kunde dock Kungl. Maj:t den 11 juli 1803 förordna en karantänsplats på Känsö. Anläggningen rustades hastigt upp och fartygen kunde omgående sättas i karantän. Våren 1805 tog staten upp förhandlingar med Brännöborna, som förklarade sig villiga att avstå Känsö under förutsättning av en skattelindring från 4½ mantal till 3½. Staten kunde dock inte få någon lagfart och i modern tid har Brännöborna tilldömts äganderätten till Känsö.

I norra skärgården och på Hisingen  fanns det betydlig fler sillsalterier och trankokerier än i södra Göteborg och södra skärgården.

På Hisingen fanns det sillsalteri och trankokeri vid Aspholmarna (2 salterier), Bratteberg vid Hjuvik ägt av J.P & N Holterman och byggt 1784, Brattholmen vid Hästevik ägt av Wahlberg & Wern, Krossholmen ägt av Low & Smith, Lilla Bockeskär (Varholmen) ägt av Samuel Dahlin & Johan Pettersson, Lilla Varholmsvik ägt av Arvid Wallerius, Lille Tummen (Hästevik), 1787 ägt av L. Fris & Co i Ystad  och 1794 av And. Blidberg i Göteborg, Masholmen (Varholmen, B.Bergman & Co), Marieberg, Porsholmen (John Hall & Co), Smedmansholmen (S.L. Linquist och A.W. Lindstedt), Stora Edet (Varholmen, J.D. Wetterling & Son),  Stora Varholmen (Olof Westerling & Co), Strömsund (Tumle) ägt av Arfvidsson & Söner, Södra Bockeskär (Peter Militz), Varholmen (J.O. Oterdahl), Varholms Vik (N.E. Ringius) och Örnekullen (P.G. Geijer). Vid Varholmen fanns det utöver dessa också flera andra mindre salterier.

Enligt en del uppgifter fanns det 53 trankokerier i Öckerö socken år 1778 och ett trettiotal skärgårdsverk år 1803. Flest fanns det på Kalvsund och Björkö, men även andra öar hade flera. 1788 ska det ha funnits 32 salterier och 24 trankokerier.

På Kalven (Kalvsund) fanns 1787 Jacobsberg (1799 ägt av Johan Jacob von Holten), Hasselgrens Salteri (egentligen ägt av J.G. Westerberg), Cornelius Wohlfahrts Sillsalteri och Trankokeri och Lilla Kalven (salteri och trankokeri) tillhörigt Lars Hegardt och 1790 Lars & Peter Hegardt i Stockholm, Johan Bagges sillsalteri och trankokeri, Olssons sillsalteri och trankokeri, Roos & Co salteri och trankokeri, ett trankokeri tillhörigt Svan & Svebelius sam Tornevikens salteri och trankokeri, 1787 ägt av O. Holmlin, 1793 av J. Sernström och 1806 av Zach. Wideberg.

Björkö huserade en mängd sillsalterier, främst på Björkö huvud och vid Bovik och på utholmen Ängholmen (Ängön) invid Bovik. Allt på östsidan (insidan av Björkö). 1788 och 1793 fanns det 16 salterier och ett tiotal trankokerier på Björkö och 1807 fanns det 19 stycken. En otrolig ökning sen 1775 då där bara fanns 7. 1793 beräknas cirka 260 personer ha fått sin utkomst från sillsalterierna och trankokerierna

Vid Bovik fanns 1787 totalt 10 stycken och på Björkholmen/Ängholmen 3. Några av dessa var Pjonken (Fr. Hummel), Sillsalteri och Trankokeri Boviks Udde (Kohagen) som år 1793 ägdes Andersson & Wohlfahrt men 1787 av Westerling & Co,  Flyberget, Sillsalteri och Trankokeri Ängholmen (Ängön) (ägt av Peter Ekman),  G.B. Santessons Sillsalteri och Trankokeriverk Ängholms udde (Kohagen), Skutholmen på Boviks ägor (från 1780-talets mitt ägt av Jonas Kjellberg), samt Wohlfahrts vid Rydsbo Huvud. Det sistnämnda fanns inte 1793, men däremot 1807. Hummels var nerlagt redan innan 1793 och 1807 var Santessons verk stängt.

Boviks udde var det största salteriet på Björkö och producerade år 1787 hela 12 482 tunnor sill.

Flyberget ägdes först av Lars Kåhre & Co och senare på 1790-talet till hälften av Peter Ekman och till hälften av Johannes D:son Wetterling.

Skutholmen ägdes av köpmannen Flygare innan Kjellberg köpte anläggningen. 1787 producerade Skutholmen mer än 6 000 tunnor salt sill och lite över 200 fat tran men på 1790-talet låg produktionen i allmänhet kring 3 000 tunnor salt sill samt mellan 50 och 100 fat tran.

Ängholmen köptes av Ekman redan år 1762 då anläggningen redan var under uppförande ocvh förutom denn anläggning så låg tre andra verk på de sammanhängande öarna Björkholmen och Ängholmen. Ägare till de tre andra verken på Ängholmen/Björkholmen var L.Bratt & Pettersson, A.W. Lindstedt och en man vid namn Jansson (1787 med M. Fredricii som ägare). Alla var de hemmahörande i Göteborg. Janssons var nerlagt år 1807 medan Lindstedts inte fanns 1793.

Peter Ekmans skärgårdsverk på Ängholmen besöktes den 26 november 1787 av kung Gustaf III. Detta besök beskrevs av amiral Carl Tersmeden på följande sätt i hans memoarer:

Konungen for i slup till handelsman Ekmans salteri på Hising, beledsagad under en haij av väl eclairerade båtar och slupar, 15 å vardera sidan, och tätt framför konungens slup en dylik med 12 brinnande facklor, den konungen gifvit namn av lysgubben. Alldeles främst af denna procession gick en stor båt med regementets janitscharmusique. Ekmans salteri var superb eclaireradt med lampor och alltifrån stranden med mareschaller upp till huset. H.M:t har besett tillvärkningarna af bägge slagen under fullt arbete, blifvit serverad refraichissements och uppehållit sig där till kl. 11 då han under samma convoy återkommit till staden och varit så nöjd med denna reception att Ekman fått ett vackert guldur.

På Björkö huvud fanns det minst 4 anläggningar. Två vid Huvudet ägda av Plancks i Göteborg rep. J. Sernström från Göteborg. Den sistnämnda var nerlagd 1807. De andra två fanns vid Huvud holme respektive Huvud hamn och ägdes av konsul Lieberg i Varberg rep. Sjöwall & Hemberg i Ystad. Det sistnämnda ägdes 1787 av P.Schuberg & Hegardt i Malmö. Tidvis fanns ännu fler anläggningar vid Björkö huvud. Många av de små anläggningarna bytte dessutom ofta ägare.

Vid Skarvik på västsidan av Björkö fanns 1793 inga men 1807 fyra salterier, varav två på Skarviks holme, ett ägt borgmästare Norling i Malmö och ett av Sven Svensson. Något av dessa kallades Marieberg. Salteriet i Skarvik ägdes 1793 av Mårten (Mårten Zachrisson?) och Planck i Göteborg (1787 förmodligen av P. Berg i Malmö) och salteriet Skarvik sund av Lieberg i Varberg.

Lägst söderut fanns en anläggning på Florentinskäret invid Framnäs på Björkö som tillhörde Nils Tengberg (ägde tidigare sillsalteriet på Känsö) och Jonas Tengberg år 1793. Invid den fanns yttterligare två vid Tommetaska varav en ägdes av Engelbrekt Olsson (salteriet drevs av Åkerman & Ström i Göteborg) och den andra av Hedman & Arvidsson år 1793, 1787 enbart av Hedman. Längre norrut på västsidan av Björkö fanns tre verk, Fredricsberg tillhörigt Niclas Jansse (1715-1818) år 1800, Lilla  Rörvik och Stora Rörvik. 1793 tycks Fredricsberg ha tillhört Janstedt (Jansse?) & Lidstrand.

Stora Rörvik tycks från cirka 1800 ha ägts av en J.F. Freundt tillsammans med M.A. Hävel. Det ägdes fram till mitten av 1780-talet av Kjellberg, först via firma Kjellberg & Hollbeck och sen av Jonas Kjellberg själv. På Kjellbergs tid producerades ungefär 2 000 tunnor salt sill och 20 till 30 fat tran per år vid Stora Rörvik. Kjellberg sålde anläggningen till handelsmännen Svan & Svebelius som ägde det 1787. Senare verkar det som om Svan blev ensam ägare.  1805 brann Stora Rörvik ner. Lilla Rörvik ägdes av Christian Liebeck och fanns inte år 1793.

Vidare fanns ett ett skärgårdsverk på Risö, en ö som också tillhörde Boviks ägor. Ägare till Risö var en man vid namn J.F. Wahlberg. Vid Bovik bodde som mest ungefär 500 personer.

Vidare fanns Röskär på Hälsö som år 1800 tillhörde A.M. Prytz och B.H. Santesson, på själva Hälsö fanns tre, två ägda av Th. Morsing resp. Hedenskog, båda köpmän i Ystad och det tredje större verket ägt av T.A. Aspelin från Stockholm. Det fanns en anläggning på Damholmen (mellan 1802 och 1822) som tillhörde Hyppeln, ägt av familjen Ekman.

Vid Långholmen på Rörö fanns ett verk (Boman, byggt 1808) och desutom fanns Blidbergs (1787), senare Gustaf Palms, vid Apelviken på samma ö. Tarras och Anderssons 1803 byggda skärgårdsverk på Rammen (holme tillhörande Rörö). På Rammen fanns också ett mindre salteri, Ramviken som anlades år 1805. Även på Rörö fanns  ett litet salteri med olika lokala ägare, Halaberget.

På Källö-Knippla fanns tre sillsalterier, ett vid Källöskär (mellan 1807 och 1816) ägt av Sven Hallin, ett i Linneviken och ett vid Laberget samt en bofast befolkning på 80 personer.

Gustaf Palm kom till Rörö efter att en tid ha arbetat på Eckerö salteri, ägt av Johannes D:son Wetterling, vid Mollösund och från 1805 på Flybergets salteri (också Wetterlings) vid Bovik på Björkö där han bosatte sig med sin fru Anna Christina Lundgren från Rörö. 1809 flyttade Gustaf Palm till Rörö och blev bokhållare vid Blidbergs sillsalteri och trankokeri. 1815 gick Blidberg i konkurs och Gustaf Palm övertog skärgårdsverket till en billig penning. Salteriverksamheten drevs vidare till nån gång i början av 1820-talet men trankokeriet monterades omedelbart ner och såldes.

1816 dog Anders Andersson som varit delägare i sillsalteriet på Rammen och ägare av den krog som fanns där. Krogen på Rammen lades ner och Gustaf Palm lät då inreda sin manbyggnad på salteriet på Rörö till krog. En av de som var anställda av Palm i hans salteri var dansken Christian Grønbeck.  Grönbeck och Palm är år 1824 Rörös rikaste invånare. Grönbecks son Hans-Petter Grönbäck byggde ett hus invid krogen på 1870-talet där han öppnade lanthandel. Idag bor släktingar till mig i såväl krogen som Grönbecks hus.

Skärgårdsverket på Västra Rammen som ägdes av L. Tarras och A. Andersson år 1803 var ett stort verk:

På västsidan byggdes 1803 Sillsalteri Och Trankokeri Wärket Rahmen. Det bestod av en rödmålad ”Caraktärsbyggning” i två våningar med kakelugnar och brutet tegeltak. Trankokeriet med åtta kittlar var femton meter långt och tio meter brett och hade också två våningar och tegeltak. Salteriet var stort, 55 x 10 meter, och till en tredjedel byggt på pålar ut i vattnet.

Därtill fanns tunnbindarnas hus, bodar, förråd, ”planer och brögger och hemlighus” och ute i vattnet en grumsdamm där avfallet spolades ut. Stanken var förfärlig, men här bodde under säsongen 80 personer: gälare, saltare, kokare, fyrare, tunnbindare.

Bokhållaren Anders Andersson som ägde halva anläggningen bodde här året om med sin familj i ett fint hus fyllt med stora skåp, matsalsmöbler, lampetter, speglar med förgyllda ramar, ostindiskt porslin och silverbestick. Han drev också en välbesökt krog.

Trankokeriet var igång dygnet runt hela säsongen, två, tre månader under vintern. Men efter fem år försvann sillen. Många trodde att det berodde på tunnbindarnas eviga bankande och kanonskotten från mistvarnare, saluter och örlogsskepp. Men sillen har kommit och gått i århundraden. 1824 var allt här nedplockat, raserat och sålt. Bara grunderna finns kvar i dag

Den siste invånaren på Rammen var salteribokhållaren Gabriel Möller och han flyttade till Rörö år 1824.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget är:

Eskil Olan, Marstrands historia, 1917
Bohus-Björkö – Mer om öns historia, 1988

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Historia, Göteborg, Öckerö, Känsö, Långedrag, Grönländska kompaniet, Nils Tengberg, Adam Gavin, Holterman, Low & Smith, Samuel Dahlin, Varholmen, Olof Westerling, Wohlfahrt, Peter Ekman, Lars Kåhre, Jonas Kjellberg, Johannes D:son Wetterling, Kalvsund, Björkö, Bovik, Framnäs, Skarvik, Ängholmen, Rörö, Rammen, Hjuvik, Sillsalterier, Trankokerier

Tags: Ekonomi, Historia, Göteborg, Öckerö, Känsö, Långedrag, Grönländska kompaniet, Nils Tengberg, Adam Gavin, Holterman, Low & Smith, Samuel Dahlin, Varholmen,  Olof Westerling, Wohlfahrt, Peter Ekman, Lars Kåhre, Jonas Kjellberg, Johannes D:son Wetterling, Kalvsund, Björkö, Bovik, Framnäs, Skarvik, Ängholmen, Rörö, Rammen, Hjuvik, Sillsalterier, Trankokerier

Powered by Qumana