Europa, Sverige och regionerna: Våra landskap mellan staten och kapitalet

Den regionala särartenBoktips
Den regionala särarten
Blomberg & Lindquist
Studentlitteratur

Europa, Sverige och regionerna: Våra landskap mellan staten och kapitalet

Landskapen har rötter i lokalt självstyre långt tillbaka i historien. Länen är ett statligt administrativt påfund med några hundra år på nacken.

Nu är det på gång igen att ändra traditionella gränser enligt makthavarnas nycker och tillfälliga behov. Idag heter de EU- och marknadsanpassning.

Men folket har blivit arvet från det förflutna troget. De har envist fortsatt att känna sig som smålänningar, inte som kronobergare, kalmarlänsbor eller jönlöpingslänsbor.

– Länsindelningen har inte förmått skapa någon regional identitet hos invånarna, konstaterar man i förordet till ”Den regionala särarten” (Barbro Blomberg & Sven-Olof Lindquist, red. Studentlitteratur).

Boken är tillkommen på initiativ av landets länsmuséer och med stöd från landstingsförbundet. Den vänder sig till studerande och andra intresserade som vill följa med i den regionalpolitiska debatt som pågår i Sverige och Europa.

Region är ett mångtydigt och svårdefinierat begrepp. Boken belyser regionernas historia och utveckling sedda utifrån olika vetenskapliga ämnesområden som kulturgeografi, historia, etnologi, ekonomi, idé- och lärdomshistoria och språkvetenskap.

I Sverige har en rad förslag till en ny regionindelning av landet presenterats, skriver en av författarna i boken och fortsätter:

– I syfte att skapa ekonomiskt slagkraftiga enheter i ett europeiskt EU-perspektiv föreslås sammanslagningar av länen i ”naturliga” grupperingar med regionparlament och ganska omfattande självstyre.

– Jag tror att stora misstag kan begås om man aningslöst ”skapar” nya regioner som saknar en bas av kulturell gemenskap. Sådana försök är dömda att misslyckas om målet är att på kort tid åstadkomma en kulturell region av en konstruerad ekonomisk region.

Bönderna är de som främst förvaltar det regionalhistoriska arvet i form av dialekter och kunskaper om den gamla folkkulturen. Arbetarklass och lägre medelklass har en ganska stor ortstrohet.

De företrädare för en överklass och högre medelklass som bor i en region kommer ofta från en annan, konstaterar man vidare i boken. Kanske det därför ligger nära till hands för dem att möblera om i fädernesärvda gränser…

– Den ökade betoningen av kulturell och social identitet kan också ses som en folklig reaktion mot den vertikala integrationen, skriver man i boken och man kommer osökt att tänka på EU.

– Man vägrar att låta sig styras av en överhet som inte talar det egna språket och som saknar identitet i den egna kulturkretsen, fortsätter citatet.

I vurmen för hembygden och det gamla bondesamhället lever en gammal reaktion mot det moderna västerländska industrisamhället kvar. En reaktion som idag fått nya former i miljörörelser och gröna partier.

Nu går marknadsekonomin vidare mot storskalighet och internationalisering. Men blir vi verkligen lyckligare om vi på individualismens altare offrar gamla kollektiva samhörighetsformer som landskap och nation?

EU har vidare vi diskuterat, men hur många är medvetna om att vi står på tröskeln till väst- och sydsvenska län? Nationellt självbestämmande har vi talat om – men vem väcker frågan om ett småländskt landskapsparlament?

”Den regionala särarten” är inte världens mest lättsmälta bok. Men ett bra faktaverk för den som är intresserad av frågan regional och nationell mångfald.

Mot moderniseringsprocessens homogenisering står rätten till en levande kulturell olikhet. Drömmen om att bevara landskapen och nationernas individualitet.

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.