Nazisternas folkmord

Ernest Mandel: De materiella, sociala och ideologiska förutsättningarna för nazisternas folkmord

Förintelsen – en hittills unik händelse i historien – möjliggjordes främst av en biologisk version av en ultrarasistisk ideologi, en extrem form av socialdarwinism. Enligt denna lära fanns det ”undermänniskor” (Untermenschen) som det var berättigat och till och med viktigt att utrota. De som upprätthöll denna ideologi betraktade judarna som ”ohyra som skulle utrotas”, ansåg att svarta var ”apor”, att ”den ende gode indianen är en död indian” och så vidare.

Denna extremt biologiska rasism föll inte från himlen. Den hade sin materiella grund i en samhällsekonomisk och politisk praktik som behandlade vissa människor så omänskligt att det närmast blev en nödvändighet att avhumanisera dem för att ideologiskt rättfändga och ”neutralisera” förövarnas dåliga samveten och individuella skuldkänslor (se Himmlers tal 6 oktober 1943).

Nazisternas systematiska avhumanisering av judarna är ingen isolerad händelse i historien. Liknande fenomen sågs i förhållande till slavarna under antiken, barnmorskor (”häxor”) under 1300-och 1600-talen, Amerikas indianer, svarta som såldes som slavar, och så vidare. Offren för dessa händelser kan räknas i miljoner; inklusive kvinnor och barn. Om ingen av dessa massakrer fick en lika systematisk, massiv omfattning som Förintelsen, berodde det inte på att mördarna var ”mänskligare” eller mer barmhärtiga än nazisterna. Det beror på att deras resurser liksom deras samhällsekonomiska och politiska planer var mer begränsade.

Det är inte sant att nazisternas utrotningsplaner bara riktades mot judarna. Zigenarna utrotades i jämförelsevis lika stor omfattning. På lång sikt ville nazisterna utrota etthundra miljoner människor i Central- och Östeuropa, framförallt slaver. Att utrotningen inleddes med judarna berodde delvis på Hitlers och vissa av hans närmaste mäns vansinniga tro på ”judarnas internationella sammansvärjning”, men det hade också en delvis mer praktisk orsak. Innan de skulle utrotas måste slavarna arbeta (därav ”justitie”-minister Thieracks ord: ”Tot durch Arbeit” -”Död genom arbete”). Det må vara rätt eller fel, men nazisterna trodde att judarna skulle vara mindre fogliga, inte lika lätt finna sig i ett fullständigt resignerat slaveri som de andra ”underlägsna raserna”. Ur deras synvinkel innebar det att judarna måste dödas (inklusive genom att tvingas arbeta sig till döds) i läger, inte i fortfarande delvis ”öppna” byar och städer (vilket var det öde man förutsåg för ryssar, polacker, rutener, ukrainare och andra, som därnäst stod i tur för utrotning).

Läran om den judiska rasens underlägsenhet (”undermänniskor”) är för nutidens mest fanatiska antisemiter knuten till myten om den ”internationella judiska sammansvärjningen” för att gripa makten i världsskala och ”suga blodet ur” alla folk.

De gemensamma verktygen i denna sammansvärjning antas vara det spekulerande (bank)kapitalet, den marxistiska socialismen (senare bolsjevismen), frimurarna, och till och med – jesuiterna! Denna myt var inte av tyskt utan snarare ryskt ursprung (de ökända Sions vises protokoll, ett påhitt från tsarens hemliga polis, ochranan). I slutet av 1800-talet var den mycket mer utbredd i Frankrike, Storbritannien, Österrike, Ungern och Polen än i själva Tyskland. Den ukrainske ledaren Petljura, som låg bakom pogromer som på relativt kort tid dödade mer än 100 000 judar, var förtjust i denna myt. Det finns ingen anledning att betvivla att han hade kunnat tänka ut och genomföra Förintelsen om han hade haft de nödvändiga materiella och tekniska förutsättningarna.

Den biologiska rasismen kan ses i ett mycket större sammanhang: framväxten av läror som var människofientliga, antiprogressiva, och mot jämlikhet och frigörelse. Läror som öppet hyllade ytterst extremt och systematiskt våld mot hela grupper av människor (”fienden”) och fick en omfattande spridning i slutet av 1800-talet. Det verkar i det avseendet obestridligt att inledningen av (och i mindre grad förberedelserna för) första världskriget var den avgörande vändpunkten. Utan första världskriget går det inte att tänka sig Hitler och nazismen som massfenomen. Utan andra världskriget hade Auschwitz varit omöjligt.

Men den kris för mänskligheten och civilisationen som inleddes med första världskriget kan i själva verket knappast skiljas från imperialismens kris. De första yttringarna av denna kris under kolonialismen kopplas med rätta samman med framväxten av biologiskt rasistiska läror bland vissa av kolonisatörerna (kom ihåg skyltarna: ”Hundar och infödingar inte tillåtna”).

Förintelsen hade inte bara ideologiska rötter. Den hade varit omöjlig utan vissa materiella och tekniska resurser. Det handlade om ett industriellt utrorningsprojekt och inget gör-det-själv-projekt. Det är det enda som skiljer den från traditionella pogro-mer. Den krävde massproduktion av Zyklon B-gas, gaskammare, rör, krematorier, kaserner och tillgång till järnvägstransporter, i en omfattning som inte hade varit möjlig att uppnå under 1700-talet och större delen av 1800-talet, för att inte tala om tidigare epoker (förutsatt att inte projektet hade tagit årtionden eller till och med flera sekler att genomföra). I den meningen var Förintelsen också (inte bara men också) en produkt av den moderna industrin, som alltmer har undandragit sig varje form av kontroll från det mänskliga eller humanistiska förnuftet. Alltså den moderna kapitalistiska industri som drivs framåt av en mer och mer intensiv och okontrollerad konkurrens. Förintelsen är det hittills mest extrema exemplet på hur ett perfekt förnuft i detaljer kombineras med ett globalt oförnuft drivet till det yttersta: en kombination som är typisk för det borgerliga samhället.

Utöver Förintelsens ideologiska och materiella/tekniska förutsättningar måste vi också beakta de samhällspolitiska förutsättningarna. För att kunna genomföra Förintelsen krävdes miljontals människors mer eller mindre aktiva medbrottslighet. I första hand gällde det naturligtvis bödlar, organisatörer och lägervakter, men också statsmän, bankirer, industrimän, höga statstjänstemän, arméofficerare, diplomater, advokater, professorer, läkare och därutöver ”fotsoldater”: lägre tjänstemän, ”vanliga” fängelsevakter, järnvägsarbetare och så vidare.

En noggrann genomgång av denna massa på flera miljoner medbrottslingar skulle visa att den bestod av olika nationaliteter, där de egentliga tyskarna säkert inte skulle utgöra mer än 50 till 60 p rocent. Den skulle också visa att det fanns olika grader av oförnuft, och att psykopater och fanatiker skulle utgöra en minoritet, om än en betydande sådan. Men majoriteten handlade på grund av vana att lyda, av rutin eller beräkning (de kyrkliga ledningarnas tystnad hamnar i denna senare kategori), om inte på grund av feghet (riskerna med individuell olydnad bedömdes som större än risken av medbrottslighet i omänskliga handlingar).

En av de faktorer som gjorde Förintelsen möjlig var av etisk karaktär, och handlade om hur beteende motiveras. Förintelsen krävde ett speciellt tänkesätt: den var inte bara resultatet av benägenheten att acceptera, lovsjunga eller till och med dyrka massivt våld. Den förutsatte också att man accepterade att staten har rätt att kräva att individer gör saker som de utifrån grundläggande etiska regler skulle rygga tillbaka för – och som de i sina hjärtan verkligen också ryggar tillbaka för.

Enligt denna lära är det bättre att alltid ge efter för statens makt än att ”undergräva den politiska auktoriteten”. De extrema konsekvenserna av denna lära har visat det absurda i de konservativas (inklusive Aristoteles och Goethes) klassiska påstående: att den ”oordning” som orsakas av uppror mot orättvisa alltid leder till ännu mer orättvisa. Det kan knappast finnas någon värre orättvisa än Auschwitz. Om man ställs inför en oerhörd orättvisa är motstånd och uppror – inklusive individuellt motstånd men framförallt kollektivt motstånd och revolt – inte bara en rätt utan också en plikt som går före alla statsintressen. Detta är Förintelsens viktigaste lärdom.

Det har under 1800- och 1900-talen, för att inte tala om tidigare århundraden, funnits och finns fortfarande minoriteter med fanatiska, extremistiska och omänskliga uppfattningar, det vill säga sjuka minoriteter och individer, i så gott som alla länder. Men de utgör ett marginellt fenomen med minimalt politiskt inflytande. De var definitivt marginella i Tyskland mellan 1848 och 1914.

För att sådana individer skall kunna få ett gensvar från miljontals människor krävs en djup samhällelig kris (vi marxister skulle säga: en djup samhällsekonomisk kris, en djup kris för produktionssättet, och en djup kris för maktstrukturerna). För att dessa individer på kort sikt skall kunna fa någon makt, och ännu mer faktiskt kunna gripa makten, måste det uppstå ett styrkeförhållande mellan samhällskrafterna som gör det möjligt. Den traditionella arbetarrörelsen (och i mindre grad den traditionella borgerliga liberalismen) måste vara försvagad. De förmögna klassernas mest aggressiva skikt måste ha stärkts. Medelklassen måste vara desperat. Antalet deklasserade människor måste ha ökat avsevärt, och så vidare. Weimarrepublikens kris och den ekonomiska krisen 1929-34 skapade otvivelaktigt dessa förhållanden i Tyskland 1932-33.

Den tyska historiens särdrag; den speciella karaktären hos det ”härskande block” som uppstod efter Tysklands enande 1871; de preussiska junkrarnas speciella tyngd och den militaristiska traditionen inom detta block; den liberalt humanistiska traditionens relativa svaghet jämfört med andra länder (på grund av nederlaget för 1848 års revolution); den uppenbara obalansen mellan Tysklands blomstrande industri och finanskapital å ena sidan och dess begränsade inflytande i världsskala å den andra:

Allt detta gjorde att den tyska imperialismen under perioden 1890 till 1945 blev aggressivare än sina rivaler. Under denna period ansåg en stor del av Tysklands ”elit” att kampen om världsherravälde skulle föras med krig och militarism. Det imperium som Tyskland skulle erövra – motsvarigheten till Storbritanniens ”indiska imperium” – låg i Central- och Östeuropa (senare skulle det utsträckas till Mellanöstern, Afrika, Sydamerika och så vidare). Det förklarar varför så stor del av de tyska härskande klasserna var beredda att acceptera Hitler utan att helt och fullt inse vart han skulle leda dem (trots att det så tidigt som 30 juni 1934, då Hitler rensade ut sina motståndare inom nazisternas stormtrupper, var uppenbart för alla som inte var blinda, att mannen var beredd att trampa på de mest grundläggande moraliska och juridiska principer, att han i själva verket var en hänsynslös mördare).

Från och med 1885-90 fanns både denna liberalt humanistiska och denna konservativt militaristiska riktning företrädd inom alla borgarklasser i Europa, USA och Japan. Skillnaden är att den senare tendensen var i minoritet i Frankrike och Storbritannien, medan den blev i majoritet i Tyskland och Japan (i USA har de två strömningarna varit i jämvikt sedan 1940). Skillnaden förklaras inte av etniska faktorer utan av historiska särdrag.

Om vi betraktar Förintelsen som det hittills yttersta uttrycket för det borgerliga samhällets destruktiva tendenser, tendenser som har sina rötter djupt i kolonialismen och imperialismen, kan vi även se andra tendenser som går i samma riktning, i synnerhet kapprustningens utveckling (kärnvapenkrig, biologisk och kemisk krigföring, s k ”konventionella” vapen som är kraftfullare än bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki, och så vidare). Ett kärnvapenkrig (eller till och med ett ”konventionellt” krig när det fortfarande finns kärnkraftverk) skulle bli värre än Förintelsen. Redan det språk som används för att beskriva ett sådant krig visar hur irrationellt det är att förbereda det. När de talar om att ”begränsa kostnaderna” för ett kärnvapenkrig, handlar det om att begå självmord, förstöra hela den mänskliga rasen, ”till lägsta möjliga kostnad”. Vad har ”kostnader” med självmord att göra?

Denna tolkning av Förintelsen innebär inte på något sätt en rela-tivisering av nazisternas brott mot mänskligheten. De är de värsta i historien och den är ändå rik på fasor. Tolkningen har ett speciellt vetenskapligt värde. De som förkastar den måste visa att den är felaktig på grundval av fakta, och hur de hänger ihop och betingar varandra. Detta är en diskussion som förs bland historiker, sociologer, ekonomer, statsvetare och moralfilosofen En vetenskaplig tes (hypotes) kan bara tillbakavisas med vetenskapliga och inte med utomvetenskapliga argument.

Men långtifrån att vara en eftergift åt nazisterna eller de tyska militaristerna eller ens den tyska ”eliten” har denna tolkning av Förintelsen också en subjektiv funktion. Den är även användbar och nödvändig utifrån mänsklighetens intressen. Den gör att vi kan undvika de intellektuella och moraliska faror som ligger i den motsatta tesen, enligt vilken Förintelsen är bortom all rationell förklaring och obegriplig. Denna mörkermännens ståndpunkt är i hög grad en postum seger för nazisternas läror. Ty om en del av historien är irrationell och helt obegriplig, innebär det att mänskligheten själv också är irrationell och obegriplig. Då finns ondskans imperium ”i oss alla”. Det är ett indirekt om inte hycklande sätt att säga att det inte var Hitlers och inte heller nazisternas fel, eller deras fel som lät dem erövra och utöva makten, utan allas det vill säga ingen särskilds fel.

Vi för vår del föredrar att se den historiska sanningen: det var inte alls så att ”alla var skyldiga”, utan överallt – även i Tyskland – valde män och kvinnor ett av två läger. Brottslingarna och deras medlöpare handlade annorlunda än de som gjorde motstånd. Arbetarna i Amsterdam som strejkade mot de första antijudiska lagarna var inte samma sak som SS. Den danska motståndsrörelsen som räddade i stort sett samtliga landets judar var inte samma sak som landsförrädarna. Majoriteten av det italienska folket (ett ”gäng oärliga lögnare” som Eichmann så cyniskt och närmast groteskt sade) gjorde det möjligt för huvuddelen av de italienska judarna att rädda sig, och var inte samma sak som Ustasjarörelsen i Kroatien. Röda arméns soldater som befriade Auschwitz var inte samma sak som de som skapade gaskamrarna. Mellan dessa två läger fanns en skala av situationer och beteenden. Men det går empiriskt att visa att de två lägren existerade. Genom att på ett rationellt sätt förklara Förintelsen, förklarar vi samtidigt skillnaden mellan beteendena.

Vår tolkning av Förintelsen har också en praktisk och politisk funktion. Den gör det möjligt för oss att undvika vanmakt och känslan av maktlöshet inför risken att den skall upprepas. Vi säger medvetet au Förintelsen är det värsta brottet mot mänskligheten hittills. Men det finns ingen garanti för att denna ”höjd-punkt” inte kommer att upprepas eller överträffas i framtiden. Att på förhand förneka detta förefaller oss irrationellt och politiskt oansvarigt. Som Bertolt Brecht sade: ”Det sköte varifrån detta monster uppstod är fortfarande fruktbart.”

För att idag bättre kunna bekämpa nyfascism och biologisk rasism måste vi förstå fascismens karaktär av igår. Vetenskaplig kunskap är också ett vapen som människan behöver för att kämpa och överleva, inte bara en rent akademisk övning. Om man vägrar använda vapnet, blir det lättare för nya massmördare att träda fram. Det innebär att man låter dem begå nya brott. Om vi förklarar fascismens och Förintelsens orsaker stärker vi vår förmåga att förkasta, förtrytas över, vara fientliga till, totalt och orubbligt gå emot, göra motstånd och uppror mot den ständiga risken att fascismen och andra avhumaniserande läror och praktiker återuppstår. Det är ett grundläggande och oundgängligt politiskt och moraliskt renlighetsarbete.

Ernest Mandel

Det här är texten till Ernest Mandels bidrag vid ett symposium om det nazistiska folkmordet som hölls i Bryssel 1988. översatt frän Gilbert Achcar (red), The Legacy of Ernest Mandel, Verso, London 1999.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Folkmord, Nazister, Undermänniskor, Förintelsen, Avhumanisering, Nazister, Sion vises protokoll, Zyklon-B, Koncentrationsläger, Utrotningsläger, Staten, Nazisterna, Eichmann, Fascister, Rasism, Fascism, Nazism, Tyskland, Japan, Krig, Våld, Samhälle, Politik