På guldbaggegalan fick Anna Odells film Återträffen två baggar. Bland annat för bästa film. Det har den säkert gjort sig förtjänt av. Det är med all säkerhet en bra film som uppenbart slår an hos publiken. Jag kommer aldrig att se filmen så jag vet inte om jag skulle tycka den är bar eller inte. Jag tycker inte om filmer som jag misstänker är laddade med ångest eller som jag tror ska bli eller vara olyckliga. Så, det är säkert en bra film som berör många. Men jag tror inte det är en film för mig.
Debatten om filmen kan jag däremot läsa. Den är för en vanlig medelålders man som undertecknad helt obegriplig. Helt meningslös. En slags pseudodebatt. Det är en debatt för ett ”innegäng” av kritiker och filmnördar. Inte för mig alltså. Den gör inte heller filmen mer sevärd än vad den redan är. Dvs inte sevärd alls för mig personligen och kanske mycket sevärd för många andra. Jag skiter i om en film är fiktiv, påhittad, dokumentär eller fiktivt dokumentär eller vad som helst. Det viktiga är om den är bra, om den säger mig nåt, om jag upplever nåt när jag ser den. I fallet med Återträffen kommer jag förmodligen aldrig att få veta det. För jag ska inte se den.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Återträffen, Anna Odell, Guldbaggegalan, Kulturdebatt, Film, Kultur, Konst, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Tråkigt att du bestämt dig för att inte se den. Jag har själv väldigt svårt för ångestfyllda eller sorgliga filmer så jag tvekade att se Odells film, men tänkte att det kanske var värt det och stålsatte mig.
Det visade sig dock att filmen inte är ångestskapande för mig i alla fall och dessutom riktigt rolig. Tänkvärd och väcker intressanta minnen absolut, samt väldigt intressant skildring av gruppdynamik och makthierarkier men med ett skönt distanserat förhållningssätt där Anna Odell är den vuxne som lyckats och som betraktar sin bakgrund.
Rekommenderar alla att se den således. Och man behöver inte vara rädd för att få ångest eller bli sorgsen, det har jag i alla fall svårt att tänka mig. Däremot blir man lite tankfull och får impuls att rannsaka sitt eget liv.
Jag kanske får ändra mig efter att ha läst det du skrivit. Dessutom har en vän mejlat och sagt samma sak.