Journalisterna och förorten

På SVT Debatt pågår en diskussion om hur journalister rapporterar om förorten. Det började med en debattartikel av socionomen Jassim Ahmadi där han kritiserade svenska journalister för att fokusera på våld och bråk. Han har rätt i kritiken av journalister. De fokuserar om de kan alltid på våld, bråk och konflikt. De uppfinner konflikter där inga finns, de överdriver våld, våldets förekomst, mängden våld och våldets konsekvenser. I alla sammanhang, inte bara när det gäller förorter. Därför har Ahmadi också fel. Det handlar inte bara om journalisters rapportering om förorten, det handlar om medias rapportering överhuvudtaget.

Jassim Ahmadi beskriver vidare att han i media bibringades en bild av att han var sämre än andra. För att han är barn till invandrare och för att han växte upp i Rosengård. Det finns ingen anledning att betvivla den bilden. Så har det alltid varit för fattiga som växer upp i arbetarområden. Vi som växte upp i bruksorten Stenungsund var klart sämre än des om växte upp i mycket finare Kungälv eller medelklassorten Ljungsskile, för att inte säga de som hade sommarhus på Marstrand eller i Lyckorna. SÅ blir det när medier domineras av medelklasskribenter, så fungerar medias innebonde logik där exploatering av motsättningar blir central.

Men åter till det konkreta problem som Ahmadi tar upp. Rapporteringen kring miljonprogramsförorter. Han menar att journalister inte borde rapportera så mycket om våld och elände i förorter utan mer om annat. Det är en sund och rimlig ståndpunkt. Men samtidigt så är det ju så att en del förorter har allvarliga problem. Knarkhandeln har i stor utsträckning flyttat från parker och torg i innerstäderna till förortstorg. På vissa förortstorg dominerar gangsters och knarkhandlare folklivet totalt. Det är ett problem som jag upplever är underrapporterat snarare än överrapporterat. Det är otryggt för andra som ska visats på torget för att handla eller bara passera på väg till tunnelbana eller spårvagnshållplats. När jag pratar med folk som bor i Bergsjön eller Hammarkullen är det uppenbart att också mängden skottlossningar är något som är underrapporterat. Inte ens polisen känner till en stor del av dem. Vissa veckor kan det vara skottlossning varje dag.

Periodvis har personrån blivit vanliga i vissa förorter. Något som gör det otryggt att vistas där, att bo där. Samtidigt är det dock så att huvuddelen av våldsbrottsligheten i våra städer sker i innerstaden. Det handlar om det våld som nästan alltid är alkoholrelaterat. Men bara för att det våldet är det vanliga och bara för att förorter inte ska få dåligt rykte anser jag nog inte att det är fel att rapportera om problem, våld och elände i förorter. Är det eländigt (fukt, mögel och svamp i misskötta lägenheter osv) så tycker jag att det måste rapporteras. Det är ju ett sätt att försöka tvinga fastighetsbolag att åtgärda problemen.

En som tycker det är självklart att rapportera om skiten, våldet och eländet i förorter är journalisten Joakim Lamotte. Hans resonemang är samma resonemang som jag hör av många som bor i förorter. De problem som finns måste det skriva om så att politiker, polis, sociala myndigheter och andra tvingas ta itu med problemen. Där en person upplever att problemen överdrivs kommer en annan person uppleva att reportagen förskönas.

Samtidigt verkar Lamotte totalt omedveten om att journalisternas fokus på konflikt, motsättningar, elände och problem i sig kan skapa problem. Skapa negativa förväntningar hos de personer som faktiskt bor i de områden det rapporteras om.  Det ställs därför stora krav på de som skriver om problem i förorter så att inte invånarna kollektiv utmålas som skurkar, problem och bekymmer. Utan reportage och artiklar måste rikta vreden och kritiken mot de som har makt, de som skiter i förorterna och de problem som finns.

Lamotte får svar av Tanvir Mansur som menar att våldet överdrivs. Han har rätt i många falla, vilket jag påpekat ovan. Våldet överdrivs nästan slentrianmässigt av journalister. Men inte bara när det gäller förortsrapportering utan alltid. Dessutom är våldet ett symptom på det som är fel. Han vill att journalsiter inte ska skriva om symptomen utan om orsakerna. Orsakerna till de synliga problemen. Bostadsbrist, trångboddhet, arbetslöshet, segregation, myndighetsövergrepp, nedlagda vårdcentraler, ökade klassklyftor osv Och nog skrivs det för lite om sådan skit:

Skildra istället eftersatt underhåll av miljonprogramsbostäder, som leder till hyreshöjningar och sedan försäljningar. Varför skriver inte medierna om bostäderna på Risingeplan i Tensta som mitt i förhandlingar med hyresgäster såldes ut till en privat värd i all hemlighet? Eller när det händer bra saker, som när Fittjaskolans elever städade upp i centrum efter skadegörelsen i våras.

Och varför skrivs det inte mer om nedlagda vårdcentraler, gynekologmottagningar och skolor? Om arbetslösheten, segregationen, diskrimineringen? Har någon följt upp vad som hände med det nynazistiska “medborgargardet” som misshandlade en ung kille på kryckor i Tumba i våras?

Skiten.

Kriminella, gangsters, är en liten, liten minoritet. Det är självklart. Men i vissa områden och förorter ställer de till mycket stora problem för invånarna. Det är ett problem som också måste tas på allvar.

Läs också:

• Journalisterna och islam
• Gangsters som ett sätt att förstöra förorter 1
• Gangsters som ett sätt att förstöra förorter 2
• Det kan vara jobbigt i förorten

Intressant?
Mer: Tommys funderingar, Lamotte, DM1, 2, Politism1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Bostadsbrist, trångboddhet, arbetslöshet, segregation, myndighetsövergrepp, nedlagda vårdcentraler, ökade klassklyftor, Journalister, Förorter, Arbetarklassförorter, Jassim Ahmadi, Invandrare, Skottlossningar, Joakim Lamotte, Tanvir Mansur, Invandring, Våld, Media, Journalistik, Samhälle, Politik

PS. Sen bara en sak om det med att barn till invandrare i Rosengård (i Lamottes artikel) inte identifierar sig som svenska. Det är naturligt. Har ingenting med klass eller förort att göra. Jag har två barnbarn i USA. De är födda där, har en US-amerikansk pappa och en svensk mamma (min dotter). Barnbarnen anser sig var svenskar. Födda i New York. Boende i Chicago. Det är normalt. Först den tredje genrationen brukar byta identitet.