Fel vänster vann 1917?

Boktips
Lenin – A Biography
Robert Service
Pan Books

Fel vänster vann 1917?

Denna faktastinna 500-sidorspocket bygger bland annat på partiarkiv om Lenin, vilka var hemlighållna tills efter kommunismens fall. Med dessa, och en imponerande mängd andra källor, åstadkommer den brittiske historieprofessorn i rysk historia, Robert Service, en i stort trovärdig bild av 1900-talsrevolutionären och hans politiska verk.

”I stort”? Ja, jag tycker mig märka att författaren inte sällan lämnar sin vetenskaplighet för sin uppenbara avsmak för allt vad revolution, Lenin och djupare klassanalytiskt tänkande heter. Det är ju så att ju närmare mänskliga angelägenheter en forskningsfront är, desto större blir riskerna att forskarna inte helt lyckas leva upp till det faktastrikta objektivitetsidealet.

Nu tycker jag inte detta påverkar bokens intressantaste delar – alltså bilden av den politiska utvecklingen i Sovjet, vilket är det som intresserar mig i första hand – utan mest den rent biografiska beskrivningen av personen Lenin. Det är ingen vacker bild som lämnas precis.

Denne utmålas som fanatisk, intolerant, konfliktiv, aggressiv, hämndgirig, känslosam, hårdhänt, bortskämd, bekväm, besserwisser, otålig, auktoritär, makthungrig, dogmatisk, cynisk, dominant, självcentrerad, messianistisk, småelak, oempatisk, sekterist, ateist, självsäker, splittrare, hycklare, destruktiv, våldslustande, oärlig, odemokratisk, diktatorisk, terrorismbenägen, hård, hänsynslös, envis, arrogant, oförlåtande, kombativ, skrupelfri, opålitlig, elitistisk, naiv, kompromisslös, omedgörlig, känslokall, falsk, opportunist, sjuklig, piguppassad, könsrollskonservativ, brutal i språket, svart-vit-tänkande, ibland upphetsad till förvirringens gräns, moralrelativist (ändamålen helgar medlen).

Samtidigt en drivande, flexibel, intelligent och entusiasmerande ledare, och en skicklig politiker och maktspelare. Som verkligen tog exempelvis principen om nationellt självbestämmande på allvar i det mångkulturella tsaristiska ryskchauvinistiska imperiebygget,

Och som verkligen trodde på sin personliga historiska mission att bygga socialism i Ryssland och erövra världen för kommunismen (och då menar vi drömmen om värld utan utsugning och förtryck, fri och jämlik, med makten hos folket och de arbetande klasserna.) Därmed skapande ideologin marxismen-leninismen (”kommunismen” i vardagslag), som spred sig i hela världen mellan 1917 och 1991.

Lenin var en ortodox marxist som, enligt Robert Service, såg sig som världens bästa uttolkare av Marx. Ändå tillämpade han ofta marxismen personligt och efter behov. Och han var starkt påverkad av de förmarxistiska ryska revolutionärerna – de elitistiska terroristiska bondevänliga socialistrevolutionärerna.

Lenins lilla unika bolsjevikparti kom genom en rad historiska tillfälligheter till makten i Ryssland. Detta i vad som i mycket liknade en statskupp av en liten, ganska välorganiserad, arbetarklassorienterad och urban politisk minoritet dominerad av medelklassintellektuella (många sekulära judar, och även Lenin var en åttondels jude – vilket högerreaktionen använde mot kommunisterna).

Många har ju velat fria Lenin från den senare urartningen av realsocialismen under Stalin, Mao och andra kommunistpotentater. Men jag tycker det klart framgår dokumenterat i boken att alla den i verkligheten existerande socialismens negativa drag fanns med som tendenser från allra första början.

Alltså de drag som skulle leda till realsocialismens undergång: elitism, centralism, storskalighet, diktatur, terror, enpartistyre, censur, byråkratism, hierarki, statism, maktkoncentration, dogmatism, intolerans, privilegier, rättsosäkerhet, ändamålen helgar medlen. Och ställföreträdande styre i de maktlösa arbetarnas och böndernas namn.

Jag har ju i mitt recenserande försökt definiera den punkt då folkets socialism överflyglades av en ny statsbyråkratkapitalistisk överklass, och trott den funnits då Stalin tog över efter Lenin, och Deng efter Mao. Men det gick nog fel från första början. Folket hade aldrig makten, den var partiets monopol som klart framgår i boken.

Stora delar av bondeklassen gjorde ju uppror mot bolsjevikpartiets brutala landsbygdspolitik. Arbetare proteststrejkade, soldater gjorde myteri. De möttes av den leninistiska säkerhetspolisen och Röda armén. Man kan inte rimligen säga att bolsjevikregimen vilade på en klassallians mellan arbetarklassen och (större delen av) bondeklassen, när dessa klasser saknade fri- och rättigheter, demokratiska uttrycksmöjligheter, och dessutom bekämpades militärt av den regim som sade sig företräda dem!

Ändå var den ryska revolutionen så mycket mer än bolsjevikernas maktövertagande i Petrograd 1917. Där fanns även starka folkliga, lokala, gräsrotsdemokratiska och självförvaltande element. Som sovjeterna – spontana rådsförsamlingar bland de arbetande klasserna vilka tog över statsadministrativ makt på lokalplanet. Fabriksråd för arbetarmakt och ockupation av godsägarjord för bondemakt.

Det var alltså revolution både ovanifrån (bolsjevikerna) och nerifrån (arbetarna och bönderna), något som Lenin beskrev och uppmuntrade till. Taktiskt stödde också bolsjevikerna (för det mesta) de nya folkförsamlingarna under parollen ”All makt till sovjeterna!”.

Hur ska då Sovjet; Kina och andra realsocialistiska länder analyseras klassmässigt? Begreppet bonapartism är ett möjligt sätt att förstå dessa nya samhällsformationer. Se Karl Marx ”Louis Bonaparte adertonde Brumaire”, där tjänstemannabyråkratin beskrivs som en klass i vardande. Napoleon Bonapartes, Hitlers och Stalins regimer har beskrivits i termer av bonapartism.

Bonapartism uppstår när klasser är splittrade och försvagade. Då kan staten i form av byråkrati, militär och polis ta den politiska makten under en övergångstid. Så kanske Lenin-Trotskijs Sovjet och Maos Kina kan beskrivas. Med Deng och Stalin tog byråkratin som ny klass makten. I Sovjet först genom despoten Stalin – efter hans död tog den nya statsbyråkratiklassen mer direkt över makten (vilket gjorde att de slapp frukta dödliga utrensningar i de egna leden).

Om man istället för marxism ser på makt och samhällsformation med evolutionspsykologiska ögon, så är allt en fråga om status och social hierarki. Om maktkamp mellan individer och fraktioner av alfahannar, Detta i samspel med flocken som har inflytande över vilken ledare som hamnar i toppen (de kan stödja än den ena, än den andra av maktsökarna).

Flocken har intresse av detta eftersom alfahannen också agerar (olika bra) som beskyddare och konfliktlösare. Med mänskliga termer kan man säga att alfahannarna i toppen dels uppträder som en överklass (som får mer makt, sex och mat). Dels fungerar som ledare för folket och för deras intressen. En ambivalens som alltså finns bland såväl människor som apor, som jag begriper det.

Bland människor är de sociala förhållandena också ofta mer komplicerade än det grovhuggna marxistiska klasstänkandet med eliten (överklassen) mot folket (underklasserna). Både eliten och folket är många gånger delade i fraktioner, med tillfälliga allianser över klassgränserna. Se den svenska medeltidspolitiken med kungamakten, olika adelsfraktioner och bönderna i olika maktkoalitioner (bönderna som understödjare av olika elitgrupperingar de utlovades förmåner av).

Uppenbart är att människans moderna storskaliga samhällen (agrara och industriella) ger upphov till mer komplicerade sociala formationer än i djurvärlden. Regionala och ekonomiska grupperingar splittrar både eliten och folket. Till det kommer den mänskliga intellektuella och symbolisk förmågan till sociala konstruktioner av kulturellt olikartade samhällsbyggen.

Jag tänker mig därför att såväl kapitalistiska som socialistiska samhällen är mer invecklade än att simpelt och svart-vitt beskriva dem som att alltid en klass har makten över en annan (i slavsamhälle, feodalism, kapitalism och omvänt i socialism; proletariatets diktatur).

Olika typer av klassamhällen kan existera parallellt, och övergången dem emellan kan ske genom att eliter samarbetar och sammansmälter, snarare än via revolution, där en ny uppåtstigande klass tar makten från en gammal och försvagad klass.

Den franska (borgerliga) revolutionen mot feodalismen var snarare ett våldsamt undantag. Och dessutom hade radikala ”protoproletärer” (det fattiga småfolket) makt under några komplicerade revolutionsår (tillsammans med intellektuella från medelklassen).

Till det mänskliga samhällets storskaliga, regionala och arbetsspecialiserade komplexitet måste även läggas vår idémässiga förmåga. Att vi kan konstruera olikartade visioner och ideologier (sekulära och religiösa) för samhället. Alla dessa variabler måste inkluderas när man analyserar såväl realslavsamhället, realfeodalismen, realkapitalismen som realsocialismen.

Åter till Lenins Ryssland. Arbetarstyrda fabriker och småskaliga familjejordbruk var inget leninisterna gillade. De ville ha statsägda arbetsplatser, samt kollektivisering och förstatligande av jorden. Det var industri, storskalighet och centralplanering som stod på deras långsiktiga program. Bolsjevikerna ville efterapa och överträffa västs maktkoncentrerade kapitalism. De ville kombinera det sämsta från Europa med det sämsta från Ryssland.

Ändå var Ryssland i stort ett bondeland med en stark kollektivistisk tradition bland bönderna – bygemenskapen miren. Det stora vänsterpartiet på landsbygden – de agrarsocialistiska socialistrevolutionärerna – ville bygga socialism på denna redan existerande ”folkkommunalism”. En möjlighet som även Marx hade kontemplerat.

Socialistrevolutionärerna hade använt elitistiska anarkist-terroristiska kampmetoder (vilket även den tidiga Lenin sympatiserade med). Men de representerade den stora bondedominerade ryska befolkningsmajoritetens politiska mål bättre (egen familjejord!) och mer övertygande än de i grunden statscentralistiska leninisterna. De två partierna möttes kortsiktigt i kravet på jordreform/jordfördelning, och vänstersocialistrevolutionärerna allierade sig också tillfälligtvis med Lenins regim.

Men socialistrevolutionärerna var mer positiva till demokrati, fria val och samarbete mellan alla vänsterpartier. De upplevde Sovjets förvandling till en hårdför partidiktatur, bröt med bolsjevikerna, och gjorde uppror mot dessa i det efterföljande inbördeskriget.

Kontrafaktisk historia är inget annat än – i bästa fall – välgrundade gissningar. Jag är heller ingen expert på socialistrevolutionärerna, och även de hade ju intellektuelltelitistiska drag. Men jag kan inte låta bli att fundera på om inte Sovjet med socialistrevolutionärerna vid makten hade kunnat utveckla en mer frihetlig socialism. En bondearbetarsocialism byggd på inhemska ryska traditioner, med folkmakt underifrån. Fel vänster vann nog 1917, tyvärr.

Arbetarna och bönderna fick inte makten under realsocialismen i Sovjet, Kina och andra länder. På sikt utvecklades nya statliga klassamhällen (senare statliga och privata i totalitär blandning).

Men Lenin, Trotskij och Mao hade ju som ideal att representera de folkliga klasserna. Hade då de folkliga klasserna indirekt makten genom att parti som sade sig representera deras klassintressen hade makten?

Det är frågan jag länge har brottats med. Lite förmätet av mig kanske med tanke på att så oändligt mycket mer kunniga och intelligenta personer än jag, länge och noggrant har studerat denna problematik (dock utan att alla komma överens).

Men ärligt talat. Ett leninistiskt parti som skickar militär och säkerhetspolis på strejkande arbetare och upproriska bönder – representerar de verkligen arbetarklassens och bondeklassens materiella och demokratisk intressen? Eller ett maoistiskt parti som orsakar kaos, och svält genom misslyckade tvångskampanjer uppifrån (det stora språnget och kulturrevolutionen) – representerar de verkligen Folket?

Nej, man måste nog dra slutsatsen att den reellt existerande socialismen var en misslyckad politisk återvändsgränd – i stort sett från första början. Dess regimer var inte socialistiska i betydelsen att de styrdes av folket (arbetarbondealliansen). Men den nya statliga nomenklaturaklassen som styrde i eget rått klassintresse hade ännu inte utvecklats (men fanns som tendens från starten).

Det var kanske statsapparaten själv som styrde – relativt oberoende av klasstöd eller kontroll av klasser – under en övergångstid? Alltså det som har kallats bonapartism. Samma som kan tänkas skedde i det gamla Kina när en bondeledare tog makten efter ett folkligt uppror, och gjorde sig själv till kejsare. Då uppstod också en slags ambivalent övergångsordning innan den nye kejsaren och hans närmaste hade etablerat sig som en regelrätt – i eget elitintresse – styrande klass.

Ser man människan som ett av evolutionen delvis socialt hierarkiskt djur uppstår som sagt inga definitionsproblem. De olika realsocialistiska revolutionerna handlade då i grunden bara om en grupp alfahannar som störtade en annan grupp alfahannar – med det mer jämlikhetsinriktade folkets stöd. En elit ersatte en annan.

Vi kan ju som sagt även i den svenska och europeiska medeltidshistorien se hur olika överklassfraktioner kämpar om makten, mobiliserande delar av de ofta egalitärt inspirerade bondemassorna. De senare kan få igenom delar av sina krav, men i stort och i längden är det enda som sker att de bara får nya herrar över sig.

Men människan är en tänkande, intelligent och symbolisk varelse. Därför kan hon kamouflera – för sig själv och andra – vad politiken egentligen handlar om. Det vill säga ovanpå den materiella basen av klassintresse skapa en ideologisk överbyggnad som intalar alla (även eliten själv) att överheten gör det bästa för alla.

Då kan en verklig eller potentiell överklassfraktion komma till makten med uttalade ambitioner att stödja de folkliga klasserna i deras kamp och önskemål. Kanske även från början helt ärliga elitära ambitioner, som i fallet med stora delar av de så kallade kommunistpartierna världen runt.

Då uppstår situationen att den gamla överklassen är besegrad, men den nya överklassen har ännu inte formerat sig. Denna kan också inledningsvis vara fången av sin egen jämlikhetsideologi. Men arbetarna och bönderna har inte kunnat ta makten i realsocialismens värld. Det fanns på den tiden inga former för det i ett storskaligt samhälle med usla kommunikationsmöjligheter fotfolket emellan.

Det är ett problem som kvarstår, men som explosionen av sociala medier kanske kan åtgärda. Detta genom att skapa en effektiv horisontell kontakt mellan vanliga människor, och därmed en möjlighet för dessa att koordinera och samordna sina klassintressen. Den nya kommunikationsteknologin ger hopp för folkmaktstanken.

Under den ovan beskrivna övergångssituationen kan kanske en folklig statsapparat under en tid ta och inneha makten. Detta i glappet mellan våra evolutionära djuriska hierarkitendenser å ena sidan – och å andra sidan vårt likaledes evolutionära egalitära och kollektiva jägararv. Det senare uttryckt i form av gammal rättviseinriktad bondemoral och moderna mänskliga vänsterideologier.

Lösningen på den socialistiska urartningsproblematiken kan vara att återgå till en global allians av småskaliga lokala samhällen, där den militärpolisiära och demokratiska makten utgår underifrån. Där makten och maktens herrar finns mittibland oss och kan nås av kritik. Och störtas när de börjar roffa åt sig makt och pengar för egen skull (jämför med Pariskommunen).

Fast folket kan delvis ta makten igen i det moderna industri- och tjänstemannasamhället. Detta via den av Lenin så förkättrade ”borgerliga” demokratin, och dess mänskliga fri- och rättigheter. Via den kan en slags dubbelmaktssituation uppstå. Den borgerliga klassen styr visserligen även då mycket i samhället i kraft av sin ekonomiska position.

Men arbetarklassen kan skaffa sig politiskt inflytande via egen politiskfacklig organisering. Alltså som det tidigare folkhemmet & välfärdsstaten, och klassamarbetet mellan socialdemokratin och näringslivet. Denna regim innebar även den en (partiell) real(s)ocialism. Som även den i längden misslyckades – sedan den nyliberala revolutionen tog makten i Västerlandet kring 1980.

I jägarsamlarsamhället hade i stort sett alla samma kunskap, samt samma organisatoriska och kommunikativa förmåga. Detta jämlika tillstånd gick förlorat med de storskaliga specialiserade klassamhällen som kom med jordbruket.

Men senare kom begynnande hantverk, industri, urbanisering, kommunikationsrevolution, boktryckarkonst, nationalspråk, läskunnighet, bättre transportväsen, cafédiskussioner etcetera att åter ge de vanliga människorna möjlighet till kollektiv klassmässig intresseorganisering. Detta via den ”megastam” som kallas folket eller nationen – som tredje ståndet utropade sig till i franska revolutionen (kanske sociala medier kan få samma funktion i det globala samhället?).

För vänstern räcker förstås inte detta. All makt ska ligga hos folket, de ska inte bara ha ett inflytande över den politiska processen. I det storskaliga kapitalistiska globalsamhället har borgarklassen ett orimligt stort inflytande. Ändå representerar den moderna representativa demokratin förstås ett oerhört framsteg. Den ska självklart inte rivas, utan byggas vidare på.

Jag använder mig av denna välmatade bok för att vrida och vända på Lenin och den ryska revolutionen 1917 (är den värd att hundraårfiras år 2017?). Den som senare kom att återupprepas i olika varianter i alla realsocialistiska länder. Och i slutändan kan jag bara dra två grundläggande slutsatser:

1. Det var inte folket, arbetarna och bönderna som tog makten under realsocialismen. För att så skulle vara fallet måste dels en politisk flerpartidemokrati upprättas – vilket självklart inte är ”borgerligt” – inte en totalitär enpartidiktatur. Dels måste en socioekonomisk demokrati skapas underifrån – genom att man bygger vidare på arbetarråd/fackföreningsmakt och bondekollektivism (som miren). Men detta dog med den leninistiska diktatoriska statscentralismen.

2. De nya eliterna som tog över – de medelklassintellektuellt ledda
kommunistpartierna – hade storslagna visioner och genomförde viktiga socialistiska reformer. Men i slutändan representerade de bara en elit som erövrade makten från en annan elit. Vilket har skett otaliga gånger i världshistorien (inte bara vid övergången mellan olika socioekonomiska system som slaveri, feodalism, kapitalism). Och liksom tidigare i historien har nya eliter ofta kommit till makten med visst folkligt stöd, och sedan betalat tillbaka detta genom att i varje fall inledningsvis genomföra populära reformer.

Inför den ryska revolutionens 100-årsjubileum är det bara att konstatera. Den ”kommunistiska” realsocialismen var en politisk återvändsgränd från början. Lenin var fel från början. 1917 års ryska revolution var fel från början.

Hans Norebrink

PS Jag har också haft fel från början. Sedan jag tappade tron på marxismen-engelsismen-leninismen-stalinismen-maoismen i slutet av sjuttiotalet har jag sökt den tidpunkt, den avgörande händelse, då realsocialismen urartade i olika länder. Då realsocialismen bytte klasskaraktär, från proletär till borgerlig. Men det skedde inte av ett mycket enkelt skäl. Kommunistpartierna representerade inte i grunden de folkliga krafterna. De utgjorde ett embryo till en ny överklass från allra första början. Men så många av oss på vänsterkanten gick på bluffen på 1900-talet. Vi ville så gärna tro, ville så gärna intala oss att bygget av det klasslösa samhället hade tagit sin början. Att vi var på väg emot en socialistisk värld. Fram till ungefär 1975 såg det ju också ut som om världen gick mot någon form av socialism.

PS Bolsjevikerna tog det sämsta från Ryssland – absolutismen – och det sämsta från Europa – storskaligheten. De borde ha tagit det bästa från Ryssland – miren – och det bästa från Europa – den politiska demokratin. Vilken aningslös tro de hade på att en maktkoncentrerad enpartistat inte skulle locka fram det sämsta hos människan – en illusion även jag delade i min politiska ungdom.

Läs mer: Google, Goodreads, Guardian,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Lenin – A Biography, Robert Service, Ryska revolutionen, Lenin, Stalin, Petrograd, Bonapartism, Ryska kommunistpartiet, Arbetare, Bönder, Socialism, Marxism, Kommunism, Ryssland, Sovjet, Historia, Klass, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik