Åsa Linderborg kritiserar i en artikel i Aftonbladet den inriktning på identitetspolitik och individualism som delar av det som kallas vänstern dras med. Hur det försvagar kampen för olika rättigheter och ett bättre samhälle, hur det utestänger och isolerar bra människor. En identitetspolitik som hon menar är ren liberalism:
För mig som socialist är alla människors lika värde och möjligheter en självklarhet, det är själva frigörelseprojektet. Men identitetspolitiken såsom den ser ut nu börjar få en kraftig liberal slagsida. Det är för övrigt symptomatiskt för hela vänsterrörelsen, vilket gör att många identitetspolitiker som egentligen är liberaler kan kalla sig för vänster samtidigt som många liberaler tycker att vänstern genom identitetspolitiken helt har spårat ur.
Det är mer liberalt än vänster att göra representation till en fråga om hudfärg och inte struktur. Det är det som gör att vi fastnar i symbolerna – Lilla hjärtat, negerboll – som visserligen är nog så viktiga, men som aldrig vidgas till att handla om levnadsvillkoren i Gottsunda. Vi stirrar oss blinda på avvikelserna i ett enskilt verk – en författare som gjort fel när hon tror att hon gjort rätt kan man bannlysa – i stället för att titta på en hel strukturnivå. Det är mycket enklare, en bok kan man kasta bort, men att välta ett helt förtryck över ända kräver en politisk insats av ett annat slag än det liberalerna är beredda till.
Representationsfrågan är viktig, men den är begränsande på ett i grunden liberalt manér. För den enskilda individen kan den vara framkomlig och som symbol är den viktig, men den kan aldrig lyfta ett helt kollektiv. På samma sätt har inte min individuella klassresa varit en väg för hela arbetarklassens uppåtstigande. Visst kan man kvotera in kvinnor i bolagsstyrelserna, men det är likt förbannat en bolagsstyrelse.Samtidigt som identitetspolitiken gör frågan om representation överordnad slår den stenhårt mot alla stereotyper. Även det är lätt att ställa upp på. Jag plågas själv av alla schabloniseringar av arbetarklassen, oavsett om de kommer från höger eller vänster
[…]
Människor som vill vara solidariska får höra, att du saknar empirisk erfarenhet och därmed empatisk förmåga att förstå de här frågorna. Men vilka kamper får jag som vit heterosexuell människa då vara med i? Vad vinner kampen på att Tomas Ledin stannar hemma och håller käft?
Alla erfarenheter går inte att förklara för andra, men vi måste lita på att alla ändå har ambitionen att förstå. Det är skillnad på personlig erfarenhet, ideologi och samhällsstruktur. Fattar vi inte det omöjliggörs all solidaritet och därmed massrörelse. Världshistorien hade sett annorlunda ut. Man kan ta patent på erfarenheter, men man kan aldrig ta patent på kamp.
Jag håller med Åsa Linderborg och har skrivit mängder med texter på samma tema. En som inte håller med är Kawa Zolfagary som menar att Linderborg har fel i en artikel på politism.se. Men han verkar okunnig om vänstern och arbetarrörelsens historia. Dessutom kanske han inte har begreppen, socialistiska begrepp som klass och liknande klart för sig. Dvs han vet kanske inte egentligen vad de betyder.
Klass är inte frågan om förtryck eller diskriminering. Diskriminering förekommer inom ett legalt system. Diskriminering är inte heller en naturlig del av kapitalets logik. Den kan med hjälp av lagen avskaffas, utan att påverka kapitalets logik nämnvärt. Detta gäller diskriminering såväl utifrån kön, sexualitet, funktionshinder, hudfärg, religion med mera.
Klassens och klassbegreppets centrala betydelse beror på det samhälle vi lever i, dvs. det samhälle där klass är den avgörande faktorn för var och ens liv och leverne. Diskriminering kan upphöra, kvinnor och män jämlika osv utan att kapitalismen försvinner. Men upphör klasskillnaderna försvinner också kapitalismen. Det är alltså en kvalitativ skillnad på klass respektive förtryck och diskriminering på grund av kön, religion, hudfärg, sexuell läggning osv.
Zolfagary tar dessutom upp den urgamla lögnen om arbetarrörelsen som folk uppenbarligen tror om det upprepas tillräckligt många gånger så blir det sanning; nämligen att frågor om andra förtryck är sekundära. Det är lika sant som att utgå från Saudiarabien som representant för arabisk mentalitet. Eller att utgå från Ulf Ekman som representant för kristna är. Såväl i teorin, men framförallt i praktiken visar historien en annorlunda bild. Det är och har alltid varit arbetarrörelsen och vänsterns partier som alltid varit och alltid är de drivande i all kamp för minoriteters rättigheter. Ingen tror heller att rasism, ojämställdhet osv försvinner automatiskt om klassamhället upphör. Kamp för människors lika värde oavsett sexuell läggning, kön, hudfärg, religion osv måste alltid fortsätta, oavsett vilket samhällssystem som finns.
Postmodern identitetspolitik uppstod i ruinerna av arbetarrörelsen och har alltid levt i symbios med makten just för att den mycket effektivt utesluter den enda fråga som står i strid mot kapitalets inneboende logik. Klass. Detta är vänsterns stora problem. Det pekar Åsa Linderborg på. Zolfagary begriper inte ens problemet och är nog egentligen inte vänster alls. Utan liberal.
Intressant?
Mer: Mossuggla, Bang, Troberg, Widham,
Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Linderborg, Kawa Zolfagary, Aftonbladet, Politism, Klass, Jämställdhet, Rasism, Identitetspolitik, Postmodernism, Socialism, Marxism, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Har faktiskt aldrig förstått klyschan att jämställdhet mellan könen är oförenligt med kapitalism. Som om en kapitalist skulle bry sig om profiten skapas av män eller kvinnor. Det är ju tvärtom de kapitalistiska samhällena som kommit längst i jämställdhetsarbetet.
Det finns som jag ser det bara kapitalistiska samhällen. Möjligen med undantag av Nordkorea som ju är ett icke-fungerande samhälle. Men annars är vi helt överens. Kuba kan vi också möjligtvis diskutera som icke-kapitalististiskt.
Känns i ärlighetens namn lite sekteristisk att plötsligt peka ut folk som icke-vänster utan liberala, när de väldigt tydligt har vänsteråsikter. ”No true scotsman”?
Jag anser nog inte att personer som exempelvis Judith Kiros är vänster. Utan liberaler. Men för mig är det helt okej att vara liberal. I den antirasistiska kampen, kampen för jämställdhet osv är liberaler bra allierade.