De dolda politiska motsättningarna i V. Partikulturen i V med tendens- och fraktionsförbud leder till att politiska motsättningar istället hanteras som om det vore personliga motsättningar. Bristen på möjligheter för olika uppfattningar att organisera sig inom ramen för Vänsterpartiet leder också till en kultur av klickbildning, mobbning, utfrysning och uteslutningar utan egentlig anledning. Det är splittrande och destruktivt. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om hur det kan lösas.
Samtidigt är det så att det finns politiska motsättningar och olika linjer inom Vänsterpartiet. Dessa döljs som organisatoriska problem, personproblem, personliga motsättningar och mycket annat. Men de finns och Lars Ohly har i Sydöstran gjort en bra genomgång av flera av de politiska motsättningarna och problemen:
Vänsterpartiets kris är politisk. Det finns ett antal politiska förändringar som genomförts utan stöd i kongressbeslut och det finns ett antal förändrade prioriteringar som lett till att Vänsterpartiet fått allt svårare att entusiasmera medlemmar och väljare.
En av de första vändningarna handlade om klimatpolitiken. Från att ha stått för en politik som varit genomtänkt och seriös och som behandlade klimatfrågan som den överlevnadsfråga den är har
Vänsterpartiet nu blivit ett parti som andra i synen på klimatpolitiken. Ingen ska behöva ändra särskilt mycket i livsstil eller känna av några egna uppoffringar för att rädda klimatet. Ingen som kör bil eller flyger ska behöva känna skam eftersom det är de stora investeringarna på nationell nivå som ska fixa klimatkrisen.
Att denna brytning med den stora miljörörelsens syn på åtgärder mot den globala upphettningen dessutom skedde bakom ryggen på partiets klimatpolitiska talesperson, Jens Holm, gjorde sveket än större.
[…]
I takt med att hela det politiska spektrat flyttat högerut har Vänsterpartiet och socialdemokraterna följt efter. Det gäller kriminalpolitiken där socialdemokraterna inte längre på någon avgörande punkt skiljer sig från Tidöpartierna. Nya fängelser, hårdare straff, mer pengar till polis, rättsväsende och kriminalvård men väldigt lite som på allvar förbättrar möjligheten att slå mot nyrekryteringen till kriminalitet.
Det är en förändring som strider mot i princip all forskning om hur brottsligheten kan minska i ett samhälle. Inte heller Vänsterpartiet verkar vara beredda att ta striden mot den M/SD-inspirerade politiken.
Vänsterpartiet står för en annan syn på asyl- och migrationspolitik än Socialdemokraterna och Tidögänget. Av detta märks dock inte mycket. Det finns väldigt lite som indikerar att det kommer att bli problematiskt för S att komma överens med V om migrationspolitiken efter ett val.
Kriminalpolitik handlar om en grundläggande människosyn som alltid skilt V från politiker som inte vill ge människor flera chanser. Flyktingfrågan skiljer internationalister från högernationella rasister.
[…]
Den fråga som kanske väckt mest kritik inom stora delar av vänstern är överenskommelsen om att Sverige ska gå Donald Trump till mötes och fullfölja Natos dekret om att avsätta fem procent av BNP till krigsförberedelser.
[…]
Den fråga som i dagsläget engagerar flest människor är sannolikt protesterna mot Israels pågående folkmord i Gaza och den fortsatta ockupationen och fördrivningen av palestinier på Västbanken.
Demonstrationer genomförs över hela världen och samlar hundratusentals deltagare i de stora städerna. I Stockholm fyllde upp emot 50 000 demonstranter gatorna i början av juni och varje lördag samlas tusentals i solidaritet med Gazas folk.
Vänsterpartiet har varit märkligt frånvarande i dessa demonstrationer.
Det är bland annat om dessa frågor det handlar om. Miljöpolitiken, kriminalpolitiken, palestinafrågan och försvarspolitiken, Men också om det ständiga dilemmat om parlamentarism kontra utomparlamentariska massrörelser. Den senare frågan berör också diskussionen och motsättningarna kring palestinarörelsen där Vänsterpartiet håller på att begå ett fatalt misstag. Samma misstag som de gjorde på 1960-talet och 1970-talet i förhållande till Vietnamrörelsen. Detta noterar också Lars Ohly som skriver:
Partiet håller därmed på att göra samma misstag som VPK gjorde i slutet av 60-talet och början av 70-talet när man överlät åt mindre vänstergrupper att kanalisera den folkliga vreden mot USA:s angreppskrig mot Vietnam. Det gav luft till ganska många obskyra och ibland sekteristiska grupper som kunde profitera på en situation där riksdagspartierna till en början inte tog opinionen eller frågan på allvar.
Det hela kommenteras också av Erik Lindman Mata i en bra artikel i Clarté:
Västvärldens reaktion är till exempel, på vissa sätt, ganska likartad. Den solidaritetsrörelse som har växt fram såväl i USA som i Sverige, i Spanien likväl som i Norge liknar inte bara FNL-grupperna i att den vänder sig mot den egna statens – eller dess allierades – agerande eller hur solidariteten tar sig uttryck bland studenterna. Likheterna består också i hur den reformistiska vänstern har förhållit sig till den här framväxande rörelsen: med avståndstagande, undergrävande, gaslighting och motarbetande.
Argumentet att försöken att knyta Vänsterpartiet till den här växande och brokiga rörelsen är odemokratiska är som bäst omedvetet ironiska, som värst medvetet missvisande. I strikt mening finns det säkert beslut som enskilda partiföreträdare inte har hållit sig till. Samma anklagelser riktas mot ledningen självt, vad gäller tidigare kongressbeslut.
Men den verkligt intressanta frågan är inte hur den ena eller den andra personen har tolkat – eller brutit mot – ett beslut. Det verkligt intressanta är det stora, och växande, folkliga stöd som finns för en tydligare, rättvisare och offensivare linje i fråga om folkmordet på palestinierna. Längtan efter handling, efter en möjlig och verklig organisering, efter en röst som kan samla det folkliga motståndet mot Israels ockupation är brutalt tydlig.
Problemen med att politiska motsättningar istället blir perdsonliga motsättningar och resulterar i mobbning, aggressivt beteende och en massa annat som sammantaget blri en giftig och farlig kultur i Vämnsterpartiet finns dte lösningar på. Lösningaar som kan användas för at få till en riktig politisk debatt där politiska skiljelinjer blir tydliga och kan leda till komrpmisser och lösningar. Ibland förlorar ena sida och ingen komrpmiss kan uppnåsa. Då får både majoritet och minoritet leva med det även om en del i minoriteten kommer att uttrycka det offentligt. Sådant skadar inte ett friskt och demokratiskt parti utan stärker det.
Läs också:
- Konflikten i V
- Vänstersamling över partigränser
- Krisen i Vänsterpartiet är politisk
- Inte skamligt att Vänsterpartiet vill sitta i en regering
- Partiet jag gick med i 2010 är borta. Rörelsepartiet mår inte bra”
- Vänsterpartiet kan inte vända den högerfascistiska vågen under denna ledning
- Leka Robinson bygger ingenting
- Jag lämnar Vänsterpartiet – efter maktspelet och vuxenmobbningen
- Medskyldig till hotfull stämning
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Huvudproblemet är ändå partimajoritetens orealistiska syn på hur man åstadkommer förändringar. De tror att man förändrar något genom att sitta i regeringen, och bara så. Den har, om man så vill, en administrativ och inte en politisk syn på politik.
De begriper inte att regeringar bara är kompromissmakare – mellan ståndpunkter det mobiliseras kring. Klarar man inte att mobilisera får man inte igenom något.
Om man som Mp, när de satt i regeringen, böjer sig för regeringsmajoriteten varenda gång klarar man inte att mobilisera, och får inget inflytande på kompromissbesluten.