Klass är inte identitetspolitik

Klassbegreppet utgår från ekonomisk situation och plats i produktionen och reproduktionen. En person som ekonomiskt är arbetarklass behöver inte se sig själv som arbetare. Analysen är densamma ändå. Personen är i ekonomiska termer arbetare. Kön, sexuell läggning, ras, religion, etnisk tillhörighet etc kan inte förklaras utifrån ekonomi eller position i produktionen. Dessa begrepp är vad vi numera kallar identitetspolitiska. Det handlar dels om sådant som kan definieras fysiskt, ideologiskt men också personligt. Kapitalism kan existera med total jämställdhet, totalt lika rättigheter och skyldigheter oberoende av kön, religion, sexuella läggning, etnisk tillhörighet osv. Men kapitalismen kan inte existera utan ekonomisk ojämlikhet, utan klasskillnader. Klass är inte identitet på det sätt som DN vill hävda för att slå mot vänstern och kampen för jämlikhet.

Bo Rothstein har dock rätt, detta i motsats till DN:s redaktion, när han påstår att identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen som bygger på tillit och att betona det vi har gemensamt. Sverige är ett av världens bästa länder att leva i för alla typer av minoriteter och det är något vi måste lyfta fram och betona. Självklart kan det bli bättre, men Sverige och de övriga nordiska länderna är världens bästa länder att leva i. För alla. Detta har uppnåtts genom att folk i Sverige litar på varandra och på att opartiskhet är det som gäller. Identitetspolitiken äventyrar denna tillit:

En central fråga är vilka hot som finns mot den framgångsrika samhällsmodell som de nordiska länderna representerar. Ett möjligt sådant hot kommer från just den identitetspolitiska inriktningen. Den säger nämligen att idén om opartiskhet är en chimär. I detta politiska tänkande hålls för sanning att personer som på något sätt avviker från majoritetsbefolkningen alltid kommer att diskrimineras i sina göranden med den offentliga sektorn. Det handlar om alltifrån beslut om olika bidrag till betygssättning i skolan, rättsväsendets agerande, anställningar, befordringar och tilldelning av allehanda anslag. I alla dessa sammanhang, säger oss den identitetspolitiska inriktningen, har personer som inte följer majoritetsbefolkningens mönster att vänta sig att bli diskriminerade. Enligt denna politiska inriktning ligger det helt enkelt inte inom mänsklig förmåga att opartiskt och sakligt kunna bedöma en person som inte tillhör den egna gruppen. Enbart kvinnor kan rättvist bedöma kvinnor. Enbart muslimer kan fatta rättvisa beslut om muslimer. Enbart transpersoner kan förhålla sig sakligt och opartiskt till transpersoner, och så vidare.

Av detta följer en viktig slutsats: I det fall identitetspolitiken skulle komma att bli dominerande så kommer grundbulten i den jämförelsevis mycket framgångsrika svenska samhällsmodellen att falla samman.

Det finns ingen som hävdar att bara arbetare kan bedöma de ekonomiska förhållanden som gör att arbetarklassen i ett kapitalistiskt samhälle är underordnade kapitalägarna och att makten har starkt samband med det kapital en person eller en grupp av personer kontrollerar. Däremot hävdar många identitetspolitiska ideologer det som Rothstein tar upp. Det är något som faktiskt kan hota den svenska samhällsmodellen, den nordiska samhällsmodellen. Där har Rothstein helt rätt.

Intressant?
Mer: Bjurström,
Läs även andra bloggares åsikter om Bo Rothstein, DN, Tillit, Opartiskhet, Klass, Identitetspolitik, Jämlikhet, Jämställdhet, Samhälle, Politik