Manchester: med förklaringen som ursäkt

Den brittiskfödde Salman Abedis självmordsattack i samband med Ariana Grandes Manchester-konsert har framkallat förutsägbara ryggmärgsanalyser från delar av vänstern och vänster-liberala kretsar i Storbritannien. Ett exempel är reaktionen från Socialist Workers Party (SWP) som kommenterade: ”Det skrämmande bombattentatet i Manchester är en händelse i en serie av fasor utlösta av krig och interventioner i Mellanöstern”.

Inte med ett ord fördöms islamsk fundamentalism.

I en intervju med Democracy Now den 24 maj kallade Tariq Ali det som hände i Manchester för en sannolik “rekyl” från kriget mot terrorn.

I Independent väljer Robert Fisk att förhålla sig till attentatet i Manchester genom att nämna det utan att kommentera det. Istället gräver Fisk fram historien om den algeriska emiren Abd el-Kader, som från 1832 fram till 1847 med beundransvärd seghet och stor krigisk talang gjorde motstånd mot den franska kolonialismen, samtidigt som han var en hängiven försvarare av religiös mångfald. I egenskap av krigsherre hade han även judiska och kristna människor i sitt kabinett, och 1860 räddade han livet på 10 000 kristna när drusiska härar attackerade dem. Robert Fisk avslutar artikeln med att hävda att ISIS inte representerar islam och att exemplet Emir Abd el-Kader visar att även muslimer kan vinna, och förtjäna, världens respekt.

Det faktum att självmordsbombaren Salman Abedi var en brittiskfödd ung man med libyskt ursprung leder till en annan välbekant “förklaring”: diskrimineringen mot muslimer i de europeiska länderna leder till våld.

Faktum är att den här typen av förklaringar endast tjänar som ursäkt för fanatikernas skrämmande brott. Tja, det finns akademiker som tycker sig se rationalitet även i fanatism. Men låt oss nu hålla oss till teorin om “rekylen från 9/11”.

För det första förklarar rekyl-teorin inte den oändliga våg av terror som översvämmar de muslimska länderna. Sufi-tempel, Shia-processioner, koptiska kyrkor och hindutempel: självmordsbombare har riktat sig mot varje tänkbart mål som de anser vara o-islamiskt eller avvikande.

För det andra förklarar inte denna rekyl-teori varför bara ungdomar med fundamentalistiska övertygelser spränger sig själva i västs huvudstäder. Jag har inte hört talas om ett enda självmordsuppdrag utfört av marxistiska eller liberala ungdomar med muslimskt ursprung, trots raseriet som väcktes hos många vid den amerikanska invasionen av Irak.

För det tredje är muslimska länder inte ensamma om att utsättas för imperialistiska krig. Många länder i Latin­amerika, Östasien och Afrika har varit måltavla för öppna och hemliga imperialistiska angrepp. Jag känner inte till några Castroister som nästlat sig in i USA för att spränga sig själva bland oskyldiga barn.

På samma sätt går det inte att skylla puritanska fanatikers terrorism i Västeuropa och USA på diskrimineringen av muslimer. För det första är den muslimska diasporan inte den enda diskriminerade gemenskapen i de europeiska eller nordamerikanska städerna. I Storbritannien har stora grupper av människor från de tidigare brittiska kolonierna slagit sig ner. De utsätts alla för diskriminerande praxis och attityder.

Rasisterna dömer människor efter hudfärg och inte bara utifrån om dessa har skägg eller burka. Men så vitt jag vet har inga radikaliserade hinduer eller upprörda jamaicaner placerat några bomber i Londons tunnelbana. Faktum är att de religiösa minoriteterna i de muslimska länderna är hänsynslöst diskriminerade. Ändå hör man inte om några kristna, hinduer eller yazidier som skickar feedayeen för att spränga sina försvarslösa grannar i luften.

Jag är ledsen, men vare sig Manchester, Paris, Bryssel, Stockholm, eller 9/11 kan reduceras till rekyler från imperialismens angrepp. Drivkraften här är den religiösa fundamentalismens ideologi och ett synsätt som ursäktar våld mot “otrogna”.

Problemet med rekylteoreti­kerna är deras oförmåga (eller kanske ovilja) att konfrontera islamsk fundamentalism. Det är politiskt korrekt (och säkert) att förklara att ”som man bäddar får man ligga”. Att konfrontera fundamentalisterna skulle innebära teoretiska, organisatoriska och politiska utmaningar för vänstern. Ett ytterligare problem med vänsterns ursäktande av puritanskt våld i Manchester och på andra platser, är att det internationellt översätts till stöd för talibanerna. De definieras på många håll som “anti-imperialister”.

Det är aldrig för sent att ompröva. Vi får hoppas att den europeiska vänstern så småning­om kommer att kliva ut från sin komfortzon.

Farooq Sulehria Översättning från engelska: Marco Jamil Espvall

Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Salman Abedi, Democracy Now, Tariq Ali, Robert Fisk. Islamism, Fundamentalism, Terrorism, Storbritannien, Stockholm, Islam, Samhälle, Politik