Ibland illustreras hela politiska skeenden i en enda scen. Som när en BBC-journalist som försöker få den konservative politikern, adelsmannen och skattesmitaren Michael Ashcroft att kommentera hur han undvikit miljontals pund i skatt – något just som avslöjats i den omfattande Paradisläckan. Ashcroft vänder ryggen åt journalisten och påbörjar en panikartad promenad runt mässhallen han befinner sig i, med kameramannen hack i häl, samtidigt som han upprepar ”dear, dear, dear, dear…” utan avbrott i över två minuter. Till sist flyr han in på herrarnas.
Lika talande, om än inte lika dråpligt, är Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östlings redan välspridda uttalande i Uppdrag Granskning, ”betalar man in tjugo-, trettio miljoner per år, vad fan får jag för pengarna?”, ”Inte mycket”. Maktens arrogans och främlingskap inför det gemensamma samhället, illustrerat av två privilegierade bufflar som inte tycker de är skyldiga någon någonting. Plötsligt hamnar de i en belysning de blivit alldeles för ovana med.
Det är förstås ett verkligt glädjeämne varje gång ”gammelmedia” visar hur viktig den är för en fungerande demokrati. Men precis som vid Panama Papers-avslöjandet för ett drygt år sedan, så har vi att göra med avslöjanden som bara omfattar en liten del av den gigantiska verksamhet som skatteplanerandet och -smitningen kommit att bli.
Genom imponerande grävarbete får vi svart på vitt vad vi i grund och botten redan visste om. Det ger viktiga pusselbitar, men det kommer inte förändra någonting av sig själv. Tvärtom är skatteplanering genom internationella transfereringar ett ständigt växande fenomen. Varje år är det större andelar av ekonomin som göms undan för att slippa skatt och ytterligare berika de redan alldeles för rika. Verksamhet där världens ekonomiska elit, och en avgörande del av det politiska etablissemanget är insyltat.
Så här hundra år efter oktoberrevolutionen i Ryssland kunde inte det politiska läget ha illustrerats tydligare. Utan att gå in på frågan om alla missförhållanden och politiska brister i Sovjetunionen så som det kom att utveckla sig, är det idag ganska uppenbart hur dess rena existens bidrog till att hålla västkapitalismen i någorlunda schack.
Idag, när en annan värld känns långt borta, har kapitalets arrogans blivit total – och det är inte utan skäl. Det hör till dagens politiska ordningen idag att offentliga medel används för att locka till sig storföretag, som sedan inte har några som helst krav på att ge något tillbaka i form av skatter eller ansvar, utan tvärtom bedriver ren utpressning för att få så gynnsamma villkor som möjligt. Annars kan de ju alltid flytta sin verksamhet någon annanstans där subventionerna är fler och skatterna ännu lägre.
Att Leif Östling kverulerar om hur lite han skulle få tillbaka för sina undantrixade skattemiljoner samtidigt som Svenskt Näringsliv slåss med näbbar och klor för att kunna ta ut just skattemiljoner i privata vinster (vilka sedan förstås göms i offshorekonton för att undvika skatt) framstår som en aning paradoxalt, men det visar på hur skev maktbalansen har blivit.
Vad som krävs är såväl nationella tilltag och internationella samarbeten för att stoppa skatteplaneringen och blockera överföringarna till skatteparadis, men för att det skall bli möjligt krävs en mer djupgående förändring. Kapitalet måste lära sig att frukta folket igen.
Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Paradise Leaks, Paradisläckan, BBC, Michael Ashcroft, Leif Östling, Svensk näringsliv, Skattesmiteri, Skattesmitare, Ekonomi, Demokrati, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”Så här hundra år efter oktoberrevolutionen i Ryssland kunde inte det politiska läget ha illustrerats tydligare. Utan att gå in på frågan om alla missförhållanden och politiska brister i Sovjetunionen så som det kom att utveckla sig, är det idag ganska uppenbart hur dess rena existens bidrog till att hålla västkapitalismen i någorlunda schack”
Man kan ju också vända på detta resonemang och säga att om inte oktoberrevolutionen gått fel, egentligen innan den ens börjat, hade vi möjligen haft en i alla fall något lite annorlunda världsordning. Den folkliga kraft, som otvivelaktigt fanns, vreds ur händerna från folket av Lenins elitistiska och totalitära projekt. Genom Sovjetunionens över tiden allt mindre ekonomiska förmåga, ineffektivitet och tilltagande byråkratisering, ackompanjerat av repression och förföljelse av oliktänkande, blev den till ett varnande exempel för en ”socialistisk” samhällsordning. Ett varnande exempel, som de facto kom att stärka kapitalistiska alternativ och nyliberalism. Sovjetunionen föll som ett korthus, sörjt av få, vilket väl mycket konkret visar på misslyckandet. Det hela var fullkomligt ruttet.
Sovjetunionen var en enda stor tragedi, en gång beundrade jag detta samhällsbygge, nu har jag svårt att se något som helst positivt med det. Det var 70 förlorade år och inget annat.