Boknytt
Kapitalet, överheten och alla vi andra
Göran Therborn
Arkiv förlag
Sverige bäst på ojämlikhet
Sverige har näst flest dollarmiljardärer per 10 miljoner invånare i västvärlden (32 jämfört med USAs 18). Vi är i världstopp vad gäller de rikaste 10 och 1 procentens andel av hushållens förmögenheter – 78 respektive 42 procent, vilket är i klass med Brasilien och Sydafrikas ojämlikhet.
Nio industriarbetarlöner kunde avlöna en direktör 1980, medan det krävdes 54 arbetarlöner 2014. Inte sedan det förindustriella året 1810 har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent. Skillnaderna i hälsa och livslängd ökar mellan klasserna.
Så håller det på i sociologiprofessor Göran Therborns kunskapsstinna debatt- och faktabok ”Kapitalet, överheten och alla vi andra – Klassamhället i Sverige – Det rådande och det kommande”. Som en ångvält av fakta som övertygande dokumenterar den enorma tillväxten av ojämlikhet i Sverige sedan brytpunkten kring 1980. En skattkammare för vänstersinnade.
Den skenande ojämlikheten är knappast ett framträdande tema i valrörelserna, men så har också de nya stora klassklyftorna i samhället vuxit fram oavsett borgerliga eller socialdemokratiska regeringar vid makten. Hur blev det så här i det Sverige som så länge hyllades av omvärlden för sin jämlikhet? Göran Therborn har historien:
Bondelandet Sveriges feodala ståndsriksdag avskaffades 1866, och efterträddes av en industrikapitalistisk överklassdiktatur. Den nya arbetarrörelsen (fack och sosseparti) stred för sociala reformer, socialism och demokrati – det senare uppnåddes 1921.
Socialdemokratin kom till makten 1932 och kom att dominera Sverige. Klasskampen ersattes med klassamarbete med den nationella industrikapitalismen. Sociala reformer, välfärdsstat och folkhemsbygge följde. Den ekonomiska eliten kompletterades med en ny politisk elit (s). Sverige blev ett bra och rikt land att leva i för vanliga människor.
Men världsekonomin blev sämre, oljan dyrare, näringslivet internationaliserat. Svaret blev med början på 80-talet den nyliberala motreformationen av privatisering, avreglering, nerskärningar, västlig avindustrialisering, samt allt gynnsammare villkor för de rika och företagen.
Till del drevs detta av den globala marknadsekonomins egen utveckling och industrins ersättande med internationellt inriktad finanskapitalism. Till två tredjedelar drevs ”utvecklingen” av politiska beslut, konstaterar boken. Inte minst från socialdemokratins sida.
Som klasskamp ersatts av klassamarbete, kom det senare nu efter 80-talet att alltmer att ersättas av klassammansmältning. Politik som ofta varit karriär på den borgerliga sidan blev nu alltmer ett sätt att bli rik även på den så kallat socialistiska sidan. Alltfler sossepolitiker samarbetade så väl med näringslivet att de gick över dit efter regerings- och riksdagsåren.
Tiderna var och är förvisso annorlunda, nationella industrikapitalister efterträdda av mer internationella finanskapitalister (med vinstplanering i tropiska skatteparadis). Bara en åttondel av befolkningen arbetar numera i industrin. Och klasskompromissens folkhem byggde på just samarbetet mellan industrikapital och industriarbete.
Manliga industriarbetare var också kärnan i den politiska och fackliga arbetarrörelsen, som alltså nu kraftigt försvagats. Men ändå – varför inga större protester mot den tysta högervridningens kontrarevolution i Sverige – som nu har pågått i runt 40 år?
För att smulorna från de rikas kapitalistiska fest fortsatte att falla neråt, svarar Göran Therborn. Reallöneutvecklingen sjönk kraftigt efter 1980, men den fortsatte att ge närmare två procent årligen (utom för många fattiga, arbetslösa, deltidsarbetande, sjuka, handikappade i olika åldrar samt pensionärer).
Vanligt folk, arbetare och lägre tjänstemän, har i allmänhet, och trots alla ekonomiska orättvisor, ändå fått det bättre. Som de säger på mitt jobb när den politiska passiviteten i arbetarleden någon enstaka gång råkar komma på tal: ”Vi har det för bra” (för att behöva kämpa). Till det kommer den stora utbildningexplosionen och möjligheterna till individuella klassresor.
Idag är hela inkomstutjämningen från efterkrigstiden och fram till 1980 tillbakarullad. Händer inget radikalt politiskt och fackligt kan vi snart vara tillbaka i 1800-talets klassklyftor, varnar professor Thernborn. Som dock tror att den politiska demokratin i sig är ohotad – även om den alltmer kommit att handla om att tillfredsställa höginkomsttagarnas önskemål (eller kanske just därför, min kommentar).
Finns det då i framtiden något potentiellt möjligt motstånd mot den förda högerpolitiken i dagens Sverige. Göran Thernborn ser tre möjliga oppositionsnästen: ”prekariatet, proletariatet och professionerna”. Alltså de tillfälligt och osäkert anställda, den breda arbetarklass som i vissa beräkningar ännu utgör halva folket, samt i de många humanistiska medelklassyrkena som nu även de pressas av vinstjakt (i det privata som i det offentliga).
Det behövs en folklig mobilisering om vi ska kunna bryta utvecklingen mot fåvälde och ett återupprättat ståndssamhälle i modern form, menar Thernborn. Men vart ska detta motstånd konkret leda, undrar man som läsare?
Ska vi ”bara” backa tillbaka till sjuttiotalet när folkhemmet stod på topp? Går det ens med dagens globaliserade postindustriella finanskapitalism vid den ekonomiska elitmakten? Och något antikapitalistiskt samhällsalternativ hittas i alla fall inte i boken.
Hans Norebrink, 68,vårdarbetare
# Boken är ett resultat av ett samarbete mellan professor Therborn och den fackliga tankesmedjan Katalys, som leds av Daniel Suhonen. De driver projektet Klass i Sverige, vars många forskningsrapporter delvis utgör ett underlag för boken.
# Statsvetenskapsprofessorn Bo Rothstein i Göteborg har recenserat boken för Göteborgs Posten. Han menar att den övertygande bevisar hur stor den ekonomiska ojämlikheten blivit i samhället – utan att ”ett gångbart politiskt alternativ” läggs fram.
Läs också:
- Klass i Sverige – inget nytt från Katalys
- Tankesmedjan Katalys och arbetarlitteraturen
- Arbetarklassen frånvarande i media
- Omodern och oengagerad medieägarrapport från Katalys
- Med stress som styrmedel
- Otrygga anställningar har blivit vanligare
- Intressant om lobbyismen
- Klass och jämställdhet
- Klass i Malmö – rapport från Katalys med begränsningar
- Klassamhällets tystade röster och perifera platser
- Intressant om klass, klassmedvetande och identitetspolitik
- Proletariseringen av tjänstemannayrkena
- Mindre intressant om medelklassen
- Intressant om arbetarklass, invandring och rasifiering
- Felaktigt grundantagande, felaktig analys och felaktigt resultat
- Intressant om kapital och förmögenheter
- Privatiseringen av välfärden och dess konsekvenser
- Klass och hälsa – en misslyckad rapport från Katalys
- Klassamhället och döden – ytterligare en tveksam Katalysrapport
- Arbetarklassen domineras inte av kvinnor
- Är den svenska arbetarklassen rasifierad?
- Katalysrapport underskattar arbetarklassens storlek
- Ökande klassklyftor ger större skillnader i nyhetskonsumtion
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”Och något antikapitalistiskt samhällsalternativ hittas i alla fall inte i boken.”
Och det är vänsters stora dilemma.
Anti, anti, anti, …
Vi talar om antikapitalism, antiglobalisering, antirasism, antifascism, antinazism och så vidare och så vidare. Självklart är vi ”anti” i dessa perspektiv. Dock, det är och förblir för mig ett gigantiskt och fundamentalt svaghetstecken att vänstern inte i positiva termer kan beskriva det samhälle vi eftersträvar utan hela tiden måste beskriva det i termer av anti till det vi inte vill ha. Vad är det för fel på begrepp som jämlikhet, solidaritet, fördelning, människors lika värde, socialistiskt samhälle (i dess verkliga betydelse), internationalism?
Så länge vänstern inte förmår att beskriva det samhälle vi vill ha på egna ben utan hela tiden måste göra det genom att använda motståndarens begrepp som norm är den dömd till en ökenvandring. Fortsätter vänstern denna strategi kommer den att forstätta vara i det närmaste stendöd och utan relevans för det stora feltalet människor.
Jag kan minnas fel (…jag börjar bli gammal) men min minnesbild att begreppsvärlden var annorlunda under min ”aktivistperiod” som inföll under 70-talets första år och några år framåt i svallvågorna 68 och Indokina-konflikten. Då hade vi en klar vision av samhällsutvecklingens mål, då skämdes vi inte för att använda begrepp som socialistiskt samhälle, jämlikhet och solidaritet. Visst var vi antikapitalister men vi använde inte kapitalismen som norm. Normen var istället det jämlika samhälle vi eftersträvade. Sedan är jag fullt medveten om att våra visioner var naiva och att de stalinistiska eller maoistiska lösningar vi förespråkade (beroende på vilken dogmatik vi förfäktade) var katastrofala men – och det är hela poängen – vi hade ändå en vision.
Det är visionen som saknas hos dagens vänster. Ingen har haft kraften att analysera och beskriva det samhälle vi idag lever i på ett sätt som människor kan ta till sig. Det vi har i vårt land är ett disparat och inkonsekvent vänsterparti, som den dominerande om än relativt marginella vänsterkraften, samt några strukturkonservativa sekteristiska reliker och spillror vilka varit helt oförmögna att ta till sig all historisk erfarenhet. Någon modern och progressiv (i ordets rätta bemärkelse) existerar inte.
Jag ser inga ljus i tunneln. Kanske har jag levt i en snart 50-årig livslögn sedan jag som ung uppkäftig och rebellisk gymnasist tog avstånd från den skyddade och förljugna värld jag växt upp i och istället tog ställning för jämlikhet, fördelning och solidaritet. Kanske har mina visioner varit helt ouppnåeliga drömmar. Kanske måste jag inse att det är den rådande ordningen som gäller och att den kommer att bestå. Dagens vänster ger mig inget som helst hopp om motsatsen.