Bokanmälan
Kina inifrån
Sven och Cecilia Lindqvist
Albert Bonniers förlag
Statliga klassamhällen – då och nu
Jag hade av denna Kinaskildring från början av 60-talet förväntat mig en rosenskimrande maoistpropaganda, men blev positivt överraskad. Den beskriver det Stora språngets misslyckande och reträtt in i mer privat bondeägande och social skiktning.
Samma monumentala misstag gjordes då som under kulturrevolutionen och reträtten från den efteråt. Samma personkult av Mao, samma totalitära parti, samma toppstyre, samma brutala massmobilisering uppifrån, samma enkelspåriga hjärnindoktrinering av dogmatisk marxism. Som dock inte var så renlärig.
Författarna refererar (men inte okritiskt) till Karl Wittfogels hydrauliska stat i dennes bok ”Oriental despotism” från 1957. ”Officiell marxism” bygger på det europeiska feodala samhället med olika maktcentra och privat ägande som bas för klassbildning. Men Marx pratade även om det statliga byråkratiska massmobiliserande vattenreglerande terassbyggande samhället – som i Kina, Egypten och Inkariket.
Dessa gamla despotiska auktoritära kejserliga statscentristiska regeringstraditioner (klassamhällen) med makten/ägandet på politisk nivå påminner osökt om den reellt existerande socialismen, och är inspirerade därifrån, menar författarna. Vilket gjort att man i socialistländer som Sovjet och Kina undvikit att tala om detta.
Man vill inte se Stalin som något av tsarens efterföljare, och Mao som något av kejsarens efterföljare (som de var). Man vill inte se att realsocialismen har såväl europeiska marxistiska rötter som mongol-ryss-asiatiska despotiska traditioner. Såväl vad gäller den politiska som den ekonomiska maktens koncentration i Staten. Några citat:
”Efter kritiken…undvek Lenin ordet ”asiatisk, och när han 1917 i sin bok ”Staten och revolutionen” skulle sammanfatta marxismens lära om staten är Marx syn på den asiatiska funktionärsstaten helt bortglömd. I synnerhet nämns inte att Marx betraktat Ryssland som en orientalisk despoti.”
”Det kinesiska kommunistpartiet hade redan vid sin sjätte rikskongress 1928,,,förkastat Marx lära om en speciell asiatisk samhällstyp (läs utomeuropeisk, min kommentar).”
”Slutligen avgjordes frågan under Stalins egid vid ett möte i Leningrad 1931. Tanken att en byråkrati kunde utgöra styrande klass förkastades som omarxistisk.” (Av just denna styrande byråkratklass själv!, min kommentar).
Men författarna kunde redan i början av 60-talet se att Kina styrdes av en parti-stat-byråkrat-elit som utgjorde den härskande klassen via politiskt maktmonopol och toppstyrd statscentraliserad planhushållning. Samt via de materiella privilegier som alla styrande klasser tillägnar sig själva – varför annars vara makt- och egendomskontrollerande överklass? (undrar jag).
Men kärnan i den ideologiska konflikten mellan Maos Kina och Sovjet efter Stalin var ändå absurt nog att Sovjetunionen inte bara var en ”byråkratiserad arbetarstat” som dåtidens trotskister menade, utan en på byråkratin byggd ”statskapitalism” (”ett statligt klassamhälle”). Medan Kina var en verklig röd och jämlik ”arbetarbondestat”.
Det var denna analys som lockade oss då unga arbetare och studerande till maoismen på 60-70-talen. Vi såg att Sovjet var ett klassamhälle med röd fernissa, medan Maos Kina verkade vara äkta vara. Ändå var i verkligheten Maos Kina samma ”statskapitalism” som i Sovjet före och efter Stalin. Med samma arv i gamla statsdominerade agrardespotier bortom Europas synkrets.
Vatten på min ideologiska kvarn alltså. Klassamhället har inget i sig med statligt eller privat ägande att göra, utan bygger på en gammal social hierarki som fördelar makt och ägande olika till olika klasser. Där ”ägande” innebär såväl individuell-privat som kollektiv-statlig kontroll av produktionsmedlen till egen klassfördel.
Den gamla sociala hierarkin kan variera i kulturell och politisk form, men utgör ytterst grunden till det mänskliga klassamhället under jordbruks-industrisamhällenas tidevarv, som jag ser det.
Varifrån har då detta mänskliga klassamhälle av sociala hierarkier sina rötter. Uppenbart är de ett djupgående arv från våra sociala hierarkiska däggdjursförfäder, menar jag. Och från det jämlika jägarsamlarsamhället har vi vårt egalitära arv av jämlikhetssträvanden. Vi människor lever med en aphöger och en jägarvänster inom oss.
En jämlik och klasslös värld var möjlig för 10.000 år sedan. Så en annan rättvis värld av jämlika självstyrande människor borde vara möjlig även i framtiden. Om vi vill och kämpar för det.
Hans Norebrink
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”Klassamhället har inget i sig med statligt eller privat ägande att göra, utan bygger på en gammal social hierarki som fördelar makt och ägande olika till olika klasser. Där ”ägande” innebär såväl individuell-privat som kollektiv-statlig kontroll av produktionsmedlen till egen klassfördel.”
Tyvärr är det allt för få som har denna grundläggande insikt. Sedan är nog inte enbart ursprungen ”social hierarki”, även om den inte är betydelselös i sammanhanget. Från början är det en rimlig hypotes att hierarkierna uppstod då samhällena blev mer komplexa med uppgift att skapa, fördela och försvara resurser.
När resurserna var flyktiga och huvudsakligen utvanns för det dagliga eller näraliggande behovet var organiseringen enklare och mindre komplex.
När den första ladan byggdes, där ett överskott förvarades, föddes sannolikt även de första härskarklasserna genom innehavarna av de fyllda ladorna. Med överskott för vissa och underskott för andra började samhällsstrukturernas skiktningar. Sedan har det fortsatt genom årtusendena till dagens globala företagsimperier och förment demokratiska gemensamma institutioner för nyttigheter (stat/region-landsting/kommun i vårt land). I båda fallen ligger mycket av den exekutiva makten i hos gigantiska – strikt hierarkiska – byråkratiska överbyggnader.
Dilemmat i detta är att ett samhälle otvivelaktigt kräver organisering av sina funktioner samtidigt som varje organisering ofelbart – historien talar tydligt till oss om detta – leder till hierarkier. Att skapa något helt annat känns för mig – även om visionen kittlar – utopiskt och orealistiskt. Däremot kan vi säkert komma en bit på väg genom att inrikta samhällsbygget utifrån underifrånperspektivet.