Mark Isitt har i en krönika skrivit om vikten av att diskutera byggnaders skönhet. Han har naturligtvis helt rätt om det men samtidigt är det precis som om han tycker att diskussionen enbart ska föras av arkitekter på ”fina” arkitektkontor och ”upphöjda” konsttyckare och arkitekturskribenter. För så förstår jag hans text där han först skriver:
Skönhet.
Hur ofta tror ni det ordet yttras på ett arkitektkontor?
Hur ofta tror ni Ulla Antonsson och Rickard Stark och Magnus Månsson och Peter Erséus och Pereric Persson och Per Bornstein och Mattias Lind och Gert Wingårdh och … var sjutton är kvinnorna i Göteborgsarkitekturen?!? … svärmar om vikten av vackra, värdiga och variationsrika byggnader och stadsmiljöer?
Ofta, är min gissning.
Så ofta de överhuvudtaget kan.
För vore det inte för möjligheten att uttrycka sig och beröra skulle de knappast ens övervägt arkitektyrket.
Och en bit längre ner i texten följande:
Sociala medier är fulla av frustrerade aktionsgrupper och mest högljudda är Arkitekturupproret, på bara två år har det retrovurmande nätverket vuxit till 35 000 medlemmar och i förra veckan utsåg man söndersanerade Borlänge till Sveriges fulaste stad och inom kort ämnar man peka ut Sveriges fulaste nybygge och allt är förstås vansinnigt onyanserat och dogmatiskt, fyrkantigt är felfelfel!, men det är en debatt som är nödvändig att ta.
Isitt har rätt om att byggnader skönhet måste diskuteras och han gör det själv ofta. Sålunda hatar han det nya höghuset vid Gamlestadstorget men gillar alla snarlika byggnader som hans vän Gert Wingårdh (enligt Isitt är han ett ”geni”) ritat. Det är onekligen en hel del som är märkligt med Isitts tyckanden om arkitektur, byggnader och arkitekter.
För övrigt har han i det andra citatet fel om både Borlänge och Arkitekturupproret.
Borlänge har aldrig sanerats sönder. Borlänge fanns inte innan den modernistiska och funktionalistiska staden Borlänge byggdes. Borlänge var en modernistisk stad från start. Det finns några fler såna orter i Sverige, såsom Nynäshamn, Oxelösund och Stenungsund. De är i stort sett väldigt fula allihop.
Isitt har som vanligt inte läst på (eller besökt) om det han ska skriva om. Om han gjort det hade han upptäckt att de populäraste omröstningarna hos Arkitekturupproret handlar om vackraste stad och vackraste byggnad. De brukar bli lika omskrivna som de om fulaste hus och fulaste stad, men har i allmänhet fler som röstar och deltar.
Som vanligt är Isitt också dogmatisk och onyanserad, i likhet med många andra, när han skriver om Arkitekturupproret som själva svarat på sin hemsida om en del av de fördomar som Isitt sprider:
Arkitekturupproret vill nämligen inte alls att vi bara ska bygga i en stil utan tvärtom. Arkitekturupproret vänder sig mot att det idag i princip bara byggs i en stil. Vi eftersträvar pluralism där alla stilar tillåts när vi bygger nytt och i ungefär den mån de efterfrågas.
Problemet idag är att de som har inflytande över vår gemensamma livsmiljö anser att bara vissa stilar får byggas medan andra är tabu. Detta, som vi brukar referera till som smakmonopolet, är en av grogrunderna till vår existens och det får direkt konkreta uttryck. Ett exempel är när IT-entreprenören Björn Sundeby med egna pengar ville uppföra hållbara byggnader i klassisk stil i Växjö – vilket ledde till enorma protester från arkitektkåren som bland annat menade att man inte får bygga på det sättet idag då det inte ”speglar vår tid”. Ett annat är när ett designföretag ville bygga en tegelbyggnad i klassisk stil i Göteborg – något som arkitekterna på Stadsbyggnadskontoret vägrade ge bygglov till på grund av att byggnaden ”har en historiserande utformning”.
När det gäller skönhet så har företrädare för arkitektupproret skrivit ett direkt svar till Isitt:
Tack Mark, för att du stödjer Arkitekturupprorets kamp mot förfulningen, och för att du adresserar branschens ovilja att tala om skönhetsfrågor när det gäller arkitektur. Instämmer i dina kvalificerade gissningar om varför skönhetsfrågor inte diskuteras mer.
Men att dagens modernistiska arkitekter skulle stämma upp i skönhetens lov på sina kontor är sannolikt en bild som bara existerar fantasin. De arkitekter som varit tongivande i debatten tycks tyvärr inte ens förstå frågan. Estetik är inte längre arkitektens starka gren såsom det en gång var. Nu är den konstnärliga yrkeskunskapen ersatt med rent teknisk kunskap, parad med en absurd hets att ständigt förnya sig – en mycket svår uppgift om man bara har klossar i verktygslådan och huvudregeln är att det måste bryta av.
Tyvärr lärs den genom sekler och årtusenden förvärvade kunskapen om och hur man bygger både vackert, funktionellt och hållbart som regel inte längre ut på arkitekturhögskolorna. Detta har sin grund i den dogmatiska ideologi som präglat utbildningen sedan modernismens genombrott och som fortfarande i stor utsträckning dominerar. Om de flesta av dagens generation arkitekter aldrig fått lära sig grundläggande principer för harmoni så är det förståeligt att man inte vill diskutera dessa frågor.
Vanlig folk gillar Vasastan, Olivedal och Kommendantsängen i Göteborg. Det finns hur många undersökningar som helst som visar på det. Arkitekter gillar fyrkantiga hus. Vanligt folk gillar romantik, jugend, och klassiska byggnader. Arkitekter gillar funkis, glashus och betong. Som på Gamlestadstorget eller Eriksberg. Sådana platser och stadsdelar komer aldrig att få nåt pris i vanligt folks ögon. Arkitekter och proffstyckare om arkitektur tycker däremot sådana platser och områden är fantastiska, i Isitts fall dock med förbehållet att de måste vara ritade av Wingårdh.
VI är inte betjänta av en diskussion bland arkitekter om skönhet. Det blir nämligen ingen vidare diskussion. Det vi behöver är arkitekter som lyssnar på folk, på oss som ska leva i och bland husen och städerna de utformar. VI behöver en diskussion där arkitekterna vänder sig utåt och pratar med oss andra istället för inåt med meningslösa diskussioner bland sina likar.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.