Personuppklaring är ett meningslöst mått på polisens effektivitet

Tyngdpunkten i polisens verksamhet bör förskjutas från att vara brottsutredande till att bli mer brottsförebyggande. Brottsligheten ska minskas för det är helt meningslös att öka antalet fällda om det samtidigt är så att brottsligheten ökar (brottsligheten har dock under lång tid minskat i Sverige). Även sättet att mäta polisens effektivitet behöver förändras. Det menar Jerzy Sarnecki en ny rapport, Stöta på patrull – en ESO-rapport om polisens problemorienterade arbete, för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO)

– Polisen måste arbeta betydligt mer problemorienterat än i dag. Det innebär att polisen måste fokusera mer på de problem som orsakar brottslighet, inte bara reagera på de brott som begås, säger Jerzy Sarnecki, i ett pressmeddelande.

I den nya rapporten undersöker författaren hur polisen bättre kan fullgöra sina uppdrag; att förebygga och klara upp brott, att skapa trygghet och ge service till medborgarna. Sarnecki menar att polisverksamheten hittills fokuserat för mycket på personuppklaringen som visar andelen anmälda brott där en misstänkt kunnat kopplas till brottet. Trots att polisen omorganiserats och nya resurser tillförts, har personuppklaringen inte ökat och det är dessutom oklart vad måttet egentligen visar.

– Den sammanlagda personuppklaringen är ett nonsensmått som inte ska användas som ett centralt mått på polisens effektivitet. Istället måste nya mått som är relaterade till verksamhetens huvudmålsättning – att förebygga brott – utvecklas. Det kräver ett omfattande metodutvecklingsarbete, menar Jerzy Sarnecki.

Personuppklaring är i själva verket ett helt meningslöst mått då det inte skiljer på olika sorters brott:

Men måttet är egentligen ett nonsensmått. Till att börja med så kan inte alla anmälningar klaras upp, bland annat på grund av att en del av dem över huvud taget inte avser handlingar som visar sig vara brott, begås av personer som är under 15 år med mera. Men det kanske märkligaste med detta mått är att det inte, så som det används i debatten, särskiljer mellan brott av olika skadlighetsgrad.

Ett förenklat exempel: Låt oss anta att polisen i ett område har fem brott att utreda, fyra snatterier och ett mord. Om man satsar alla resurser på mordet och struntar i snatterierna, blir uppklarningen 20 procent. Ett dåligt resultat, kommer cheferna och politikerna kanske att säga, vilket i teorin innebär att det ger ett bättre resultat att strunta i mordet och i stället utreda snatterierna.

I rapporten ger Sarnecki förslag på en rad åtgärder som kan öka effektiviteten i polisens verksamhet. Förslagen innefattar bl.a. ökad digitalisering för bättre data om brottsligheten på lokal nivå, satsningar på analytisk expertis inom lokala polisområden och förändringar i Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökningar. Ett av förslagen är att införa ett index som väger brotten ut­ifrån deras skadlighet (straffvärde) så att uppklaring av ett mord ska ha ett värde som motsvarar kanske 216 snatterier. I exemplet skulle det betyda en ”uppklaring” på 98 procent. (I exemplet räknas snatteriets straffvärde till en månads fängelse och mordets till 216 månader.)