Protesterna i USA är ett frö till förändring

Från tomma gator till fullt kaos. Inte ens Covid-19 kunde i längden stilla den sociala och politiska tryckkokare som är USA. På måndag förra veckan hämtade Secret Service den twittrande presidenten och flög honom till en bunker. Drönarbilder från luften över Washington DC visade en stad vars gator såg ut att bokstavligen stå i lågor.

Vad som skett under tiden som gått från skrivande stund tills dess att du läser den här ledaren är förstås omöjligt att veta. Så snabbt är skeendena just nu att varje timmes fördröjning kan innebära att avgörande skiften med långtgående politiska effekter har skett.

Men vad vi kunde räkna med, faktiskt redan när den fruktansvärda videon på George Floyd blev världsbekant, var hur hela den klippdelande, kolumnskrivande, bloggande, youtubande högern skulle rycka ut till försvar för den rådande ”ordningen” för att fördöma och svartmåla varje uttryck som motståndet tar sig. ”Titta här!” ropar högern som letat upp bilder på plundrare och krossade fönster. ”Nej, titta på det här i stället” säger motståndarsidan som laddat med videor på polisens återkommande övervåld.

Det ligger väl i vår medialiserade samtid att lita på att våra verktyg skall berätta sanningen åt oss, bara de kablas ut. Men det blir ett krig mellan ögonblicksbilder, som om bilderna definierade vilken verkligheten sedan blir och inte tvärtom.

Det blir liksom Trumps twitterflöde till ett spektakel där vi tar fokus från de underliggande skeendena. Det finns nämligen ingen anledning att ge sig in i kampen om huruvida protesterna är fredliga nog eller om upploppens uttryck är rättfärdigade.

Det förekommer utan tvivel infiltration av demonstrationer i syfte att eskalera våld och ge media mer spektakel och polisen mer ursäkter till övervåld. Men plundring hade säkerligen förekommit i alla fall – och övervåldet likaså. Vad som händer just nu, det händer.

Upplopp drivs av sin egen inneboende dynamik, inte minst påeldade av den amerikanska våldsapparatens besinningslösa repression, i strid mot den konstitution som man i retoriken håller för så helig. Ju mindre hopp som kan ställas till att tillståndet faktiskt kommer att bli bättre, ju våldsammare kommer uttrycken vara.

Men ingenting får förflytta fokus för vad som faktiskt ligger bakom allt vi nu ser: Att George Floyd kvävdes ihjäl under åtta oändligt utdragna minuter och att hans mördare fortfarande skulle ha patrullerat gatorna med fulla befogenheter, om ingen protesterat. Att han varken är det första eller det sista offret för en systemisk rasism som nu har sin egen politiska represen­tant i Washington – eller i en bunker strax utanför.

Det vi ser nu är historiskt, inte minst i den enorma bredd av människor som, ofta för första gången i sina liv, trotsar utegångsförbud för att bekämpa en människoskapad smitta vars effekter faktiskt överskuggar coronan.

Nu blossar motståndet och vreden upp, i all sin brokighet och spontanitet.

Allt, från de värdigaste formerna till den mest huvudlösa destruktiviteten tar sig uttryck och plats. Men stundens vrede mattas med tiden av – då återstår det långsiktiga arbetet att organisera och hålla liv i protesterna och ge dem möjligheter att omsätta sin kraft i politisk förändring. Däri ligger den breda vänsterns stora utmaning.

En ledare från tidningen Internationalen