Bröllop i Filippinerna

Publicerad denFörfattareHans Norebrink

Mitt första besök på tropikasiatiska Filippinerna utgjordes av en veckas mellanlandning 1978, på väg mellan Tokyo och Bangkok. Då lyckades jag pricka in den stora Mayon-vulkanens utbrott, med blixtsnabba lavaströmmar lysande illröda mot den fuktvarma natthimlen. Ett skrämmande naturfenomen – man kände sig liten och maktlös.

Sedan bussade jag på skakiga vägar vidare norrut till det djungliga inre av nordön Luzon för att se hur de berömda risterasserna vid Banaue klättrade i smala hyllor brant uppför bergssidorna, mellan byar av halmtäckta hus på pålar

Risterasserna i Banaue. Public domain

Vilka underverk vanliga människor kan åstadkomma med vilja och hårt långsiktigt arbete! Vilken beslutsamhet för att rädda kommande generationer från svält. Vilka framtidsvisioner födda i enkla hem vid fattigdomens rand – beundransvärt!

Jag hyrde ett rum i ett bondehem, och gick på promenad. Där träffade jag på – och träffades av­ – ett gäng stenkastande småbarn som skrek ”Yankee go home!”.

Tack och lov räddades jag av en grupp tonåringar från byn. Dessutom tog de med mig på en picknick med ris, Coca-Cola och en stackars höna som nackades, plockades och tillreddes vid en Tarzan-aktig skogssjö med eget brusande vattenfall.

Senare drog tre av flickorna med mig på en öppet flörtig kvällspromenad på höjderna ovanför deras by. Men deras förvånande frigjordhet och ovanligt öppensinnade prat – för att vara katolska bondflickor – var bara ytlig. De sade fnittrande:

– Har vi sex med någon måste vi absolut gifta oss. Det ser våra manliga släktingar bestämt till. Och bryr sig den skyldige inte  om hot eller ett kok stryk, då går vi bara till kommunistgerillan, maoisterna, där högst upp på berget. Med deras gevär i ryggen ställer alla killar upp på bröllop – med ett leende ha ha!

Storstaden Manila, å andra sidan, var/är tillsammans med Bangkok en av världens ledande sex-huvudstäder. Där kan turister (och förr många amerikanska soldater) köpa sig billiga småflickor, tonårspojkar och unga kvinnor vid de livliga horgatorna. Foton på leende spensliga unga pojkar satt på dörrarna till deras små ”arbetsrum”

Den katolska dubbelmoralen är monumental, då en bara ett par kvarter bort kan se stora religiösa processioner på de kristna högtidsdagarna. Och på gatuförsäljarnas bord delade Jesusporträtt plats med skamlösa pinup-bilder. Till Manila kommer också vita rika män för att köpa sig gula fattiga hustrur.

När jag frågade en ung studentska om vägen till flygplatsen blev även jag prompt friad till. Senare i Sverige fick jag brev från henne där hon återupprepade sitt erbjudande att gifta mig med henne. Inget fel på henne men jag hade inte tänkt mig en ”postorderbrud” (där ett gott liv byts mot ”kärlek”).

Manila var/är ett bullrande, trafiktrångt, fuktvarmt, överbefolkat gytter, med grällt målade bussar och snabba motorcyklar utan hjälmar, som skickligt manövrerar sig fram i de långsamma köerna. Det var nervöst och tiden gick. Enbart med hjälp av den söta unga studentskan kom jag fram till flygplatsen i tid.

Bara för att finna att incheckningen var stängd, och detta var den sista giltiga dagen på min halvårsbiljett. Avgångstiden hade ändrats till en timme tidigare. ”Du skulle ha kollat tiderna innan”, sade flygplatspersonalen och ryckte likgiltigt på axlarna. ”Det är din skyldighet som resenär”.

Men när nöden är som störst… så uppenbarade sig en dansk SAS-flygvärdinna som skandinaviskt solidariskt förbarmade sig över mig. Hon drog mig snabbt igenom biljettkontroll, tull och diverse hinder befolkade med stenansiktesbyråkrater – som dock smälte inför den vackra danskans vädjande leende.

Planet visade sig tack och lov vara försenat. Och jag vrålsprang med ryggsäcken över plattan, och upp på påstigningstrappan som precis höll på att backas bort, och till flygplatsdörren som redan var halvstängd, innan jag tog tag i den och klev stort över ett halvmetersgap mellan trappan och planets dörr.

Jag hann precis med ett skrik med planet! Svetten forsade av mig hela vägen till Bangkok. Särskilt som jag förr alltid bar kostym vid gränser och flygplatser för att se mer trovärdig ut…

Ett antal år senare sprang jag och min hustru Lena trappvägen upp och ner i Hongkongs tättbelägna skyskrapor, för att hitta det billigaste flygbolaget hem till Europa – på någon av de trånga spartanska biljettkontoren. Det råkade bli Philippine Airlines, varvid vi på vägen hem passade på att ta chansen till en oplanerad veckas mellanlandning i Filippinerna.

Detta speciellt som vi råkade få god samtalskontakt med en filippinsk flygvärdinna, som tipsade oss om att vi som kunder hos Philippine Airlines får 50 procents rabatt på inrikesflyget. Nu råkade jag bara känna till två städer bortsett från Manila: Davao och Zamboanga på den oroliga muslimdominerade sydön Mindanao.

Så vi flög dit i en triangelrutt: M-D-Z-M. Att vi reste just söderut var förstås också delvis för jag redan hade råkat besöka risterasserna i Banaue i norr

Året var 1985 och den politiska makten höll just på att glida över från den USA-stödda Marcos-diktaturen till den folkära oppositionspolitikern Corazon Aquino. Vi såg henne omgiven av folkliga och radikala präster i den modernistiska Santo Domingo-kyrkan i huvudstaden Manilas grannstad Quezon City (förr landets huvudstad).

Prästerna stänkte heligt vatten på de högar med namnlistor som krävde att ”Cory” skulle ställa upp i det kommande presidentvalet. Detta istället för maken Benigno Aquino, som mördades av diktaturen när paret återvände från exil i USA.

Corazon Aquino skulle året därpå bli landets nya president.

Från kyrkan i Quezon City ledde hon en kvällsdemonstration för demokrati som vi deltog i, oroligt spanande runt efter polisbakhåll i de mörka sidogränderna. Det var en vacker enhetsdemonstration med medelklassare och sluminvånare sida vid sida med fladdrande ljus händerna.

Detta var i december och fattigungarna från de ruckliga kåkstäderna i Manilas utkanter (och sopberg) sjöng med uppenbar förtjusning och skadeglädje diktaturfientliga musikramsor till tonerna av kända julsånger. Och på en svettig affärsgata skymtade vi från protesttåget hoande tjockt rödpåklädda jultomtar i tropikhettan.

Sedan flög vi söderut obekymrade av den muslimska (separatistiska) fattiggerillan där. Vi hade blivit varnade för att resa med buss på landsbygden, där både regeringssoldater och banditer kunde råna och döda oss. Däremot var få rädda för gerillorna (muslimsk respektive vänster).

Ibland när gerillasoldaterna överföll en armékonvoj kunde de stoppa den efterföljande trafiken med upplysningsskylten ”Varning – överfall pågår”, enligt pålitliga och enstämmiga lokalbor vi pratade med.

Våldet var ändå oroande närvarande även i städerna. Som i Zamboanga med grälla våldsfilmsaffischer, beväpnade vakter vid restaurangerna, och en skylt på vårt hotell som vänligt men bestämt uppmanade gästerna att lämna sina personliga vapen i receptionen. Utanför de muslimska fattigkvarteren stod till och med två stridsvagnar som kontrollerade alla som kom och gick.

Inte ens när vi tog vår tillflykt till en minimal korallomgiven sandstrandsö, inom synhåll från Zamboangas hamn, kom vi undan de allestädes närvarande beväpnade unga männen. En bullrande arméhelikopter landade plötsligt och spydde ut unga pojksoldater som skulle bada.

Själv kände jag mig långt ifrån alla faror där jag snorklade i det färggnistrande korallrevet med sitt enorma utbud av fiskar i alla möjlig former och färger. En enorm sjöstjärna fångade mitt intresse, och jag sträckte ut handen för att ta upp den och visa Lena. Men något hindrade mig, så jag tog istället upp den på ena simfoten. Turligt nog.

– Hade du tagit upp den sjöstjärnan med händerna hade du dött inom en timme i fruktansvärda plågor, sa de upprört förskräckta filippinska familjer som picknickade på sandstranden. Släng genast bort den på djupt vatten!

I storstaden Davao hade militären mycket sämre kontroll. Där behärskade vänstergerillan fattigkvarteren, sas det. Stadsborna berättade leende hur macholivet som kämpade motståndskämpe fungerade i praktiken;

– Gerillasoldaterna kämpar uppe i bergen från måndag till fredag. Sedan tar de tvätten med sig och åker hem till mamma i stan för att få lagad mat och rena kläder!

Själva var vi de enda vita vi såg ute på gatorna i den oroliga staden. Flera gånger blev vi tagna för amerikanska krist-protestant-fundamentalistiska missionärer de två dagar vi var i Davao.

Första kvällen hamnade vi dessutom på ett mycket välbesökt frälsningsmöte på stora torget där en svart (afroamerikansk) predikant med svada i rösten lockade fram de redan religiösa filippinarna till det korskrönta podiet – omgivet av blinkande lampor i olika färgnyanser.

När vi anlände till Davao sent en kväll hade vi namnet till ett hotell. Men det var stängt, så det råkade bli så att taxichauffören valde hotell till oss. Andra kvällen i samtal med receptionen får vi veta att en till svensk råkar bo på hotellet – i den annars helt turisttömda staden.

Denne såg vagt bekant ut, men inte det kortklippta håret. Han berättade att han skulle starta en trädgårdsskötselfirma för de välbärgade i landet. För de finns i myckenhet i Filippinerna så marknaden finns mitt i all fattigdom, sade han. Men har vi inte setts någon gång undrade vi trevande.

– Jo, vi sågs kanske en gång för femton år sedan på mamma Karins kräftskiva i Småland, där ni var inbjudna till kräftfiske, småler han. Jag var ung och långhårig då.

Vi hade aldrig efter Småland träffat eller hört något om Krister, som han hette. Och vi skulle aldrig mer se honom eller höra något om hans vidare öden i Filippinerna eller på annat håll i världen.

Men vilka otroliga tillfälligheter som ledde fram till att vi tre skulle återses på andra sidan jordklotet!  Sex stycken helt slumpartade beslut och händelser – markerade med råkade i texten.

Men inte nog med det. Det blev en ytterligare sjunde tillfällig slumphändelse. Dagen därpå skulle vi flyga vidare på eftermiddagen, men på förmiddagen var vi inbjudna till enkel kyrka utan väggar, där vi var de enda vita i den fyllda salen.

Kristers bröllop med en filippinsk flicka!!!

# De muslimska och vänstergerillorna är mindre framträdande idag i motståndet mot regimen. Istället växer en nyare vänsterrörelse fram som vill mobilisera fattiga arbetare och bönder med fredligare medel och motstånd. Det är dock svårt då många fackliga ledare mördas av regimen och dess allierade högerkrafter.

# Kristers mamma Karin hade vi heller inte sett sedan den småländska kräftskivan. Men långt senare stötte vi högst oväntat på henne i av alla ställen jordanska Petra (där Indiana Jones rumsterade om). Sedan dess har vi inte heller hört något från henne. Dessa osannolika tillfälligheter i livet!

Läs också:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.