Ett stort rabalder uppstod när Amnesty kritiserade ukrainska soldater. Som jag förstår det ska dessa genom sin närhet till civilbefolkningen ha riskerat de civilas säkerhet. Men hur undviker man i ett folkkrig & inbördeskrig att vara nära det folk man ingår i och försvarar?
Amnestyrapporten fick därför, som jag förstår det, berättigad kritik för dåligt faktaunderlag och obevisade slutsatser. Amnesty gynnade därför i detta fall den ryska propagandan. Vilket de ska kritiseras för.
Farlig underton
Men en farligare underton i den här affären gäller en större principdiskussion. Amnesty kritiseras för att överhuvudtaget komma med kritik mot ”the good guys” (här Ukraina), vilket objektivt sett gynnar ”the bad guys” (här Ryssland). Men det är ju Amnestys, Rädda barnens, Röda korsets och alla andra neutrala, humanitära och mänskliga rättigheter-organisationer och hjälpaktioners uppgift!
De ska stå neutrala och kritisera alla som bryter mot de universella mänskliga rättigheterna. De ska aldrig ta ställning för den ena eller andra sidan i en konflikt. Det är så de vinner förtroende och kan arbeta på båda sidor i konflikter jorden runt. Ja, en del humanitära organisationer undviker även kritik. Det är som jag förstår det så Afghanistan-kommittén har lyckats få arbeta i talibanernas Afghanistan.
Fördöm tänkandet att otrevliga sanningar ska gömmas undan, för att de gynnar den ena eller den andra sidan i en konflikt. Humanism är neutralt och gynnar alla människor. Humanitära organisationers närvaro i konfliktområden kan få parterna att tänka efter innan de bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Sanning i politiken
Det bör även fungera på liknande sätt i politiken, även om detta är ett önsketänkande. Som det är nu lyfter de olika partierna fram de delar av verkligheten som gynnar dem, och håller tyst om fakta som motsäger deras ideologi. Men på sikt kommer ju ändå fakta, verklighet och sanning fram.
Och ska vi kunna bygga ett bättre samhälle förlorar vi bara tid om vi arbetar partipolitiskt med en delvis falsk verklighetsbild.
Ett exempel är att högern har en bild av människan som naturligen självisk och konkurrerande (”ond”), och enligt denna egna ”sanning” vill de bygga samhället. Vänstern å sin sida har en syn på människan som i grunden osjälvisk och samarbetande (”god”), men korrumperad av klassamhället – och det är utgångspunkten för deras samhällsvisioner.
Se exempelvis kriminalpolitiken. Högern: ”Det är individens fel att de begår brott” – därför straff!” Vänstern: ”Det är samhällets fel att de begår brott – därför vård.”
Det jag skrivit ovan är förstås grovt och generaliserande, men rymmer i grunden en sanning. Och de flesta människor (borgerliga som socialister) är ofta bara vagt medvetna om den djupa tankegrund som delvis styr deras föreställningar och ”försant-antaganden” i det dagliga livet.
Människans natur
Vad är då sant om människans natur enligt nuvarande dominerande vetenskapliga uppfattning? Vad säger forskare inom exempelvis psykologi, socialpsykologi, statskunskap, neurologi, hjärnforskning, evolutionsvetenskap?
Ja, främst bör man tänka på att människor som forskar om människor av naturliga skäl kan ha svårt att ställa sig utanför sina egna forskningsprojekt eftersom forskaren (subjektet) är en del av det han forskar om (objektet). Det kan finnas personliga, opportunistiska (”gå med tidsandan”), karriärmässiga, politiska skäl att (o)medvetet styra forskningen till de resultat en själv (och omgivningen) vill ha.
Sedan finns det alltid olika forskarsynpunkter i vetenskapens framkant, och så ska det vara. Forskarna diskuterar sig fram till konsensus (enighet), men snabbt uppstår oenighet på en högre nivå. Men i varje given stund finns vanligen en ”dagsens sanning” om människan (och kön/genus och ålder, men det tar jag inte upp här).
Som jag förstår den är den ”både och” vad gäller just människans natur. Vi är sociala och individualistiska, samarbetande och konkurrerande, osjälviska och egoistiska, vi påverkas av samhället och vi fattar egna beslut, vi kan vara såväl fredliga som våldsamma, vi gynnar vår egen grupp (nation) men kan hjälpa främlingar och inte sällan känna en global solidaritet med människosläktet (som med Ukraina), vi kan handla och vi kan kriga.
Ungefär som jag tror att många människor alltsedan urtiden har sett på saken, mer eller mindre medvetet. Och inte konstigt – hela vår tid som apliknande förmänniskor och som moderna människor har vi ju kunnat studera oss själva, och formulerat tankar, världsåskådningar, religioner och ideologier om just oss själva.
Ovetenskaplig valkampanj
Problemet är att när dessa olika tankekomplex väl sitter på plats är de svåra att ändra på, tröga att förflytta. Vi växer ju alla upp ”badande” i den tankevärld familj, kamrater, klass, religion/ateism, samhälle, kultur och parti-ideologi utgör. Först i tonåren kan vi börja kritisera de ”sanningar” vi fått under uppväxten.
Själv blev jag som ung arbetare på 70-talet ”errare” (medlem i Kommunistiska partiet, KP). Det tog sedan lång tid för mig att rensa ut alla marxist-leninistiska maoist-stalinistiska skönmålningar av realsocialismen och deras förnekanden av brotten mot de mänskliga rättigheterna i de så kallade ”arbetarbonde-staterna”.
Valkampanjen som nu pågår ger mängder av exempel på att partipolitiskt önsketänkande går före vetenskaplig kunskap. Vi ska kunna ställa om samhället för bra miljö och klimat utan att det kostar oss något. Hårdare straff ska minska brottsligheten.
Kärnkraft ska bidra till klimatkampen, fast den inte hinner byggas ut innan det är för sent. ”Friskolor” ska leda till jämlika skolor. Individuell lönesättning ska inte minska samarbetet på jobbet (eller i proffsfotboll).
Nu är ju jag vänster och lyfter fram vänsterexempel. Lyssna istället på alla de experter och forskare som i teverutan får skärskåda de partipolitiska utspelen. Amatörmässigt parti-önsketänkande sågas på löpande band.
Lyfter vi blicken så ser vi att samma sker vad gäller den hotande globala klimatkatastrofen, som Greta och ”hennes” viktiga klimatrörelse ständigt påpekar: ”Politikerna ska lyssna på vetenskapen” är den ungdomliga rörelsens mantra.
Här passar det berömda citatet från den svenska filosofen Benjamin Höijer (1767 – 1812) bra in:
”Sök sanningen! Och för den dig till helvetets portar, så knacka på”.
Hans Norebrink
