Det ännu begränsade nationella Ukrainakriget kan växa till ett öppet stormaktskrig mellan NATO och Ryssland. Det varnar krigsforskaren Oscar Jonsson för i sin aktuella bok ”Hotet från Ryssland”. Och han är inte ensam i sin pessimism. Såväl Ryssland, som Ukraina och NATO, har ju målat in sig i ett hörn, med sina ständiga militära upptrappningar.
Oavsett om man (som jag och många andra) helhjärtat och solidariskt stödjer kriget för frihet och demokrati i Ukraina, eller inte, så visar författaren att vi måste ta med i beräkningarna att ingendera sida vill förlora kriget och tappa ansiktet.
Hur skulle Zelenskyj kunna acceptera Ukrainas utplåning som egen nation? Hur skulle Putin kunna acceptera att Sovjet-imperiet inte återföds, det inbillade nazistyret i Ukraina inte störtas, och ”den trehövdade ryska nationen” återupprättas (Stor-Ryssland, Vitryssland/Belarus och Lill-Ryssland/Ukraina).
Så efter 200 år av fred går ett historiskt ofta russofobiskt Sverige med i just den nordatlantiska militärpakt som kan dra med oss i kriget…Som kan växa utöver sina nuvarande gränser. Kanske till Gotland?
Fast egentligen är Sverige och andra liberaldemokratiska länder sedan länge under attack från det nya kalla krigets revanschistiska postsovjetiska länder (Ryssland, Kina, Nordkorea), förklarar Oscar Jonsson. Det handlar om ryskt spionage, teknikstöld, ekonomisk infiltration, cyberhotet, utpressning, ”politikerköp”, falsk nyhetsspridning (fake news), pengatvätt, stöd åt ryssvänliga extremhögerpartier,
Ryssland ser sig också själv som under organiserad attack från västliga fiendeländer. Det är enligt Putin de liberala västmakterna som organiserat, finansierat och styrt den folkliga demokrati-kampen i det gamla östblocket, och i de forna sovjet-staterna.
Och till viss liten del är detta också sant, menar Oscar Jonsson, som annars har lite av militära, västliga, svenska ”glasögon” på sig. Kriget handlar delvis om en politisk-ekonomisk-ideologisk-existentiell kamp mellan det globala kulturkonservativa öst och det liberalsekulära väst.
Östkultur mot västliberalism
Och eftersom Sverige aktivt och officiellt stödjer global demokratisering, fri- och rättigheter, kvinnokamp och nationellt självbestämmande, så ses Sverige som en viktig fiende till det slavist-krist-ortodoxa Ryssland (liksom till det konfuciansk-auktoritära Kina, och det nyfeodala Nordkorea).
Putins regim är häpnadsväckande öppet och konsekvent högerreaktionär även i internationell politik. Man vill ha en multipolär värld styrd av stormakterna – alla med varsin buffert- eller satellitstater som en skyddande ring omkring sig.
Precis som det var i Sovjetunionen, och som det ännu är inuti det ryska territoriet (se de två självständighetskrigen i Tjetjenien). Lenin kallade Tsar-Ryssland för folkens fängelse, men förryskningen fortsatte under Sovjetunionen, och nu under Putins nya diktatur.
Vad gäller Tsardömet, Sovjet och dagens Ryssland, så vill ju Putin återupprätta det gamla Sovjetunionen. Och inte nog med det. Regimen till och med förnekar att det ens finns ett ukrainskt folk och nation. Ukraina ska därför införlivas i Ryssland, och vid behov ska ukrainare tvångs-russifieras.
”Chicken race” – ingen backar
Putin-Ryssland har redan invaderat, ockuperat och tvångs-integrerat fem sydliga landskap som även i den ryska grundlagen (konstitutionen) anses vara för evigt. Hur ska han då kunna backa, förhandla och kompromissa om det? Vad ska släktingarna till de uppåt 200 000 stupade ryska soldaterna säga?
Samma i Ukraina. Så många ukrainare har spillt sitt blod för Ukrainas frihet. Så många har givit sitt liv för rätten att förbli en egen nation, ett folk som styr sig själva – demokrati. Så mycket av deras egna land har förstörts. Oscar Jonsson är pessimistisk:
–Nu befinner vi oss i en situation där det är fullständigt otänkbart för Putin att förlora eller ge upp sitt krig mot Ukraina. Lika oacceptabelt är det för Ukraina och dess västallierade att förlora eller ge upp.
Min kommentar: Dags för EUropa att trappa upp den humanitära och vapenhjälpen till vårt europeiska syskonfolk. Ryssland pressar Ukraina i våroffensiven och i terrorbombningarna mot civila, bostäder, infrastruktur, vatten och el. En seger för Ukraina, demokrati och folkrätt är ett absolut måste!
Hans Norebrink
Ryssland, en skurkstat med en fascistoid ledare stödd av kleptokratiska oligarker, är förvisso en avskyvärd företeelse men samtidigt ska denna skurkstats konventionella militära förmåga inte överskattas. Det som var avsett som några dagars ”militär specialoperation” för att kuva Ukraina ledde in i ett nu mer än tvåårigt ställningskrig. För ett land som Ryssland, en självuppfattad stormakt med ambitionen att åter ta plats som ”supermakt”, är detta förstås inget annat än ett gigantiskt fiasko.
Det enda som upprätthåller någon form av förmåga är numerären, där soldater cyniskt skickas fram för att bli ”kanonmat” med förhoppningen att motståndaren till slut måste ge vika för det numerära övertaget. Denna taktik känns igen från de båda världskrigen där Ryssland/Sovjet var den krigsförande part som hade de största förlusterna i människoliv.
Troligen var även den konventionella militära förmågan hos efterkrigstiden sovjetiska ”supermakt” överskattad. Materielen höll medioker nivå jämfört med motståndarens samtidigt som strikt hierarkiska kommandostrukturer kraftigt skulle lett till gigantiska problem i oväntade situationer där kommandokedjan brutits. Och krig handlar till en inte oväsentlig del om just oväntade situationer …