Islamofobi och demokratiska rättigheter. Islamofobin sprider sej i Sverige. Med islamofobi menar man rädsla för eller aggressivitet mot människor som har Islam som sin religion. Man kan också mena rädsla för eller aggressivitet mot själva religionen.
Själv är jag socialist och dessutom ateist. Hur ser jag då på religion. Ibland har jag fått frågan hur jag ser på kristendomen. Mitt svar blir då en fråga: Vilken kristendom? Under beteckningen ”kristen” finner vi en uppsjö av ideologier och värderingar, vissa varandras motsatser.
Vi har allt från de f.d. ärkebiskoparna K.G. Hammar och Antje Jackelén till den kristna högern i USA och dess svenska avläggare som Livets Ord.
När det gäller värderingar och människosyn finns det nog inte mycket som skiljer mej från Hammar och Jackelén. Mellan mina värderingar och de US-amerikanska högerkristnas och Livets Ords människosyn finns en avgrund. Så mitt svar måste därför bli: Vilka kristna, vilken kristendom?
Det avgörande är alltså vilka värderingar man har och vad man strävar efter att åstadkomma på jorden. Att splittra t.ex. arbetarrörelsen utifrån religionen är förkastligt. Vi har faktiskt haft en strid om detta i svenska arbetarrörelse.
Ateism eller inte?
I slutet på 1800-talet när det socialdemokratiska partiet stod inför att byggas upp fanns två linjer. Den ena hade den framtida partiordföranden Hjalmar Branting som förespråkare. Branting menade att ateism var ett måste för den som ville bli partimedlem.
Den andra riktningen företräddes av agitatorn och skräddaren August Palm. Palm menade att det var idiotiskt att splittra arbetarrörelsen utifrån om man trodde på himlen eller inte. Palm hade genom sina gesällvandringar erfarenhet av konkret klasskamp och partibygge på den europeiska kontinenten.
Om man tror på Gud eller inte måste vara en privatsak menade han. Detta var även Lenins linje i partibygget i Ryssland. Både i Ryssland och Sverige segrade den linje som August Palm och Lenin stod för. Branting kom också snart att ansluta sej till deras synsätt.
Låt oss också nämna det missförstådda Marx-citatet: ”Religion är ett opium för folket”. Många människor har tolkat det som ett jämställande av religion med narkotikaberoende. Så menade inte Karl Marx. Opium var vid den tiden ett vanligt smärtstillande preparat. Marx såg religionen som smärtlindring och tröst i en grym värld.
Och låt oss inte heller glömma att historien gett oss socialistiska kämpar som kombinerat gudstro med en livslång kamp för socialismen. En representant för denna grupp var parti och fackföreningsmannen James Connolly som avrättades av de brittiska imperialisterna efter påskupproret i Dublin 1916.
Under lång tid trodde många att August Palms synsätt, att ena de utsugna och förtryckt oavsett religiösa skillnader, definitivt hade segrat. Men vi kan tyvärr idag se hur reaktionära krafter lyckas hetsa människor som borde hålla ihop mot varandra. Det gäller mellan religioner och inom religioner. Inom Islam ser vi t.ex., hur splittringen mellan Shia och Sunni leder till död och lidande och förhindrar enandet av de förtryckta.
Antimuslimsk hets
Här i väst pågår nu en anti-islamsk hets. Vi har stora problem och kriser, nyfattigdom och klimatförändringar. Problem som måste åtgärdas med radikala ingrepp i ekonomin. Det kapitalistiska systemet måste utmanas.
De politiska krafter som tvärtom vill permanenta kapitalismen och bevara den alltmer bisarra ojämlikheten vill kanalisera människornas oro in i banor som inte hotar deras privilegier och det ekonomiska systemet. Vilka är dessa krafter i Sverige?
Talar vi om klasser blir svaret miljardärerna, kapitalisterna, höginkomsttagarna, det militärindustriella komplexet. Talar vi om organiserad verksamhet blir svaret: Svenskt Näringsliv (SN), Timbro, de borgerliga partierna, de borgerliga opinionsmakarna.
Att skylla på invandringen och framförallt den utomeuropeiska och speciellt den från muslimska länder blir då ett verktyg. Det är ingen överdrift att vi idag ser en stigande flod av islamofobisk hets. Med August Palms ord ringande i våra öron förstår vi hur avgörande det är för arbetarrörelsen att bekämpa denna splittrande hets.
Jag ska som exempel ta två islamofoba kampanjer som vi sett startas upp den sista veckan.
Ibn Rushd
Det muslimska studieförbundet Ibn Rushd har nekats fortsatta statsbidrag. Detta efter beslut från Folkbildningsrådet. Detta fick utbildningsminister Mats Persson (L) att kommentera.
– Det här visar att organisationer som är kvinnofientliga, homofobiska, antisemitiska, de hör inte hemma i en liberal demokrati och nu stryps finansieringen, sa ministern till Aftonbladet.
Men Folkbildningsrådets beslut handlar inte ens om brister i själva verksamheten. Istället handlar beslutet om att Ibn Rushd inte anses ha tillräckliga resurser för att leva upp till de nya krav som ställs på studieförbundens verksamhet. Till exempel ska förbund kunna ha verksamhet i hela landet, något Ibn Rushd inte bedöms ha. Amnestys generalsekreterare Anna Johansson tvekar inte i sin kritik mot Mats Persson.
Amnesty skriver i ett pressmeddelande att: ”Det är allvarligt att utbildningsministern bemöter beskedet med att utmåla studieförbundet med stereotypa och rasistiska antaganden om muslimer.”
Anna Johansson säger att hon med stigande oro ser en förskjutning i debatten där öppet islamofobiska åsikter accepteras.
Ärkebiskopen Martin Modéus skriver:
”Jag blev illa berörd av utbildningsminister Mats Perssons kommentar som saknar grund i Folkbildningsrådets beslut och bedömningar och som underblåser fördomar. I Sverige måste vi samarbeta för att bygga det goda samhället, inte misstänkliggöra varandra.”
Hijab
Det andra fallet av islamofobiskt utbrott från en regeringsmedlem stod jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) för. Enligt henne borde personalen oftare göra orosanmälningar om små barn bär slöja på förskolor.
– Förskolepersonal ska ingripa och göra orosanmälan till socialtjänsten när man misstänker att ett barn far illa, säger hon. Om barnet dessutom inte får leka med pojkar på rasten, då är det så starka varningssignaler om hedersförtryck.
Märk hur hon buntar ihop slöjfrågan med könsapartheid. Naturligtvis ska personalen inte acceptera förbud för flickor att leka med pojkar. Hur är det då med slöjan? Vi vet att Åkessons SD har använt slöjan som ett verktyg i sin islamofobiska politik. SD har fått ge sej om drivmedelsreduktion med mera och hets mot den muslimska slöjan kan väl vara en liten present från Tidölagsvännerna.
Kvinnans val
I flera europeiska länder har debatten om slöjförbud rasat. (Vi talar alltså om ”hijab”, en sjal som viras så att håret täcks, ansiktet täcks inte). Den position som demokratiska socialister måste inta innebär att beslutet helt måste vara kvinnans. Ingen minister, ingen Åkesson, ingen myndighet, ingen arbetsköpare, ingen mulla eller imam, inga släktingar, ingen moralpolis, ingen rektor har rätt att bestämma om hon ska bära hijab eller inte. Det måste vara hennes eget av andra opåverkade beslut.
För många muslimska kvinnor är hijaben ett sätt att markera sin religion och identitet. Det är inte heller konstigt om yngre flickor vill ha hijab precis som deras äldre systrar har. Man kan ha olika åsikter om kläder men ingen har rätt att diktera vad andra har på sig.
Att som Paulina Brandberg (L) föreslår, få förskolepersonal att göra orosanmälan om hijab förekommer, är att leva upp till de falska anklagelser som tidigare riktats mot sociala myndigheter i Sverige. Hennes förslag måste ses som det senaste i den av Amnesty och ärkebiskopen påtalade ökade islamofobin. Det kanske också ska ses som ytterligare ett steg i liberalernas förfall och deras ohämmade beredvillighet när det gäller att stryka SD medhårs.
Peter Widén
Föräldrarna. och samhället delar på ansvaret för alla våra barn i Sverige. Därför betalar jag som barnlös gärna skatt för de unga – gammsvenska som nysvenska.
Men föräldrar/civilsamhället måste ingripa när samhället gör fel, och samhället bör ingripa och skydda när staten gör fel. Oavsett viken religion en person /förälder har.
Jag tycker alla föräldrar bör låta sina barn själva bestämma sin egen religion – som fria individer. Men det kan vi inte få igenom. Däremot bör samhället och. skolan ha en sekulär och privat-individualistisk syn på frågan. Så upp till 18 år bör barn lära sig om alla religioner objektivt.
Och i skolan ska barnen inte påtvingas religiösa reaktionära uppfattningar av könen, eller andra odemokratiska tankar. Se kristna frikyrkor som lär att mannen är familjens överhuvud. Och vissa muslimer som vill ha könsapartheid i skolan. Självklart ska barn uop till 15 år inte påtvingas slöja, judisk kippa eller kristna kors. I skolan ska vi fostras till internationella, humanistiska, demokratiska värderingar (felaktigt kallat ”svenska värderingar”) som enar det samlade folket. En enad nation är grunden för klasskamp, socialism, folkhem och solidaritet i färgblind vi-gemenskap.
Vidare får vi inte för att försvara islam som religion, neka till det vetenskapligt uppenbara, att slöja är kvinnoförtryck – varför har inte män slöja? Samma med min ungdoms Småland där de frireligiiösa kristna flickorna tvingades ha håret i döljande knut.
Själv har jag alltid trott på någon form av högre väsen – oavsett om det kallas Allah, Gud, Pachmama (Moder jord) eller Kosmiskt medvetande. Men religionsfriheten är en privat tro. Inte något man ska använda för att påtvinga samhället eller skolbarnen odemokratiska mansgrisiga hedersideal eller religiösa kläder. Bäst vore anpassade arbetskläder i skolan.
Från båda håll bör vi arbeta för att islam accepteras som en helsvensk religion. Islam har kommit till sverige för att stanna.
Även om religion inte är mitt huvudämne har jag ändå ibland undervisat i ämnet. Jag skulle säga att ändamålsenlig religionsundervisning bör vara pragmatisk och undvika pekpinnar åt något håll och förmedla att religionen har betydande icke-materiella inslag. Att resonera om religion enbart i materiella och fysiska termer leder helt fel och blir tämligen platt och intetsägande, då missar man helt och hållet religionens väsen.
Religionsundervisningen måste även innehålla insikten att även ateism är en ”tro” bland andra. Det finns i detta ingen sann objektivitet utan allt handlar om varje människas övertygelse. Det materiella vetenskapliga ”beviset” för Guds existens eller icke-existens finns inte och kommer heller aldrig att infinna sig. Åter, det handlar om människors övertygelse där den ena övertygelsen inte är mer rätt eller fel än någon annan.
Vidare, jag har inget som helst problem med att föräldrar för sin tro eller icke-tro vidare till sina barn. Samhället kan och skall inte sätta upp övervakningsmekanismer för att upprätthålla en objektivitet som inte finns. Det vore att inkräkta på såväl religionsfrihet som människors och familjers integritet.
Utifrån samma tankegångar frågar jag mig med vilken rätt du sätter dig över muslimska kvinnors val och endimensionellt deklarerar att ”slöja är kvinnoförtryck”. Det finns alldeles säkert miljöer där slöja kan vara uttryck för ”kvinnoförtryck” men det finns också miljöer där det helt säkert inte är så. Det finns kvinnor, jag känner flera, som bär slöja helt av eget val. Din tvärsäkerhet i detta finner jag mycket problematisk i förhållande till religionsfriheten. Det kan knappast vara din sak att diktera hur människor ska klä sig.
Samma sak gäller bärande av kristna kors eller judisk kippa, det är något som inte går att sätta upp lagar och förordningar om, skall jag spetsa till det är det faktiskt något du inte har med att göra och där du bör undvika att komma med pekpinnar.
Sedan finns det självklart vantolkningar av religioner där samhället har en uppgift att förhindra och stävja, det kan gälla kvinnlig omskärelse, det kan gälla barnaga eller mäns våldsamma tillrättavisande av kvinnor. Det gäller också barn- och tvångsäktenskap och andra företeelser som strider mot de regelverk, människor emellan, som vi i demokratisk ordning gemensamt beslutat.
Och vad menar du med ”helsvensk” religon? Religioner är universella och känner knappast några landsgränser. Religionsfriheten lagfästes slutgiltigt för 73 år sedan 1951 och någon Statskyrka har vi inte haft på 24 år. Att sedan 5 och en halv miljon invånare i vårt land, inklusive mig själv, valt att i vara medlemmar i Svenska Kyrkan, är en annan sak, det har knappast med ”svenskhet” att göra.
Objektiv religionsundervisning är i första hand att förmedla vad de olika religiösa tror på. Högre upp, som på universitets- och forskningsnivå innebär objektivitet att förmedla en vetenskapligt materialistisk och evolutionär förklaring till religion. Med respekt för att Gud kanske finns och är svaret. Ingen av oss människor VET, vi TROR eller inte. (som jag tror på ”Gud” utan bevis).
Vad gäller ”själva bestämma” typ sjal, trodde jag det gamla argumentationssättet var övervunnet. Ett gammalt exempel. Under den brittiska ockupationen av Indien begärde en hinduisk delegation att britterna tillät änkebränning, ”en del av vår kultur och traditioner”. De fick nobben.
Men det är möjligt att många änkor själva ville följa sin man i döden, det förväntades av släkten, och hon skulle fördömas om hon inte lät sig brännas. Fången i de STRUKTURERNA är det möjligt att änkan ”vill” brännas, som minst dåliga framtidsalternativ. Den kulturella tvångströjan föser in henne i det enda accepterade idealet i dåtiden – in i elden.
Samma med sjal, aga, mansvåld, månggifte, omskärelse, hedersförtryck, om de gifter sig med svenskor och andra etniska och relgiösa eller ”ras”-grupper.
Det senare gjorde vi svenskar också förr. Men humanism, demokrati och allas lika värde kör över dessa reaktionära patriarkala, individförnekande, och förtryckande traditioner, OBS att det är kvinnorna själva som könsstympar. Men inte alla, de pågår lyckat arbete mot könsstympning.
Kvinnlig omskärelse är uppenbart mansförtryck i sin värsta form. Gud/Allah skapade klitoris för att ge kvinnor sexuell njutning – så att omskära kvinnor är att spotta Allah/Gud i ansiktet, och fördöma gudens verk (egentligen evolutionens verk).
Omskärelse påbjuds inte i Koranen så det är en vantolkning. Samma med häxbänningarna i Sverige, Jesus och nya testamentet säger inget om detta.
Återigen ”vilja själv”. Vilken fri vilja eller kunskap att välja själv har ett maktlöst barn.? Ska då skolpersonalen upprätthålla slöja och hindra flickor att blandas, leka, badet tillsammans? Nej, som en politiker sa ”Den diskussionen klarade vi av på 20-talet. OBS att alla resonemang gäller alla gamla tolkningar av alla religioner. Även extrema kristna grupper.
Men de flesta kristna och muslimer dag har en svensk religion. Även unga muslimer fördömer att äldre missbrukar islam som en kulturell form av etnicitet, när religion är universell.
Blågul svensk islam (och svensk kristendom) är att anpassa sig till ”svenska värderingar”, vilket. beyder våra lagar och de värderingar och den kultur de bygger på, vilket är vårt anamande av just jämställdhet mellan. könen, individens frihet, jämlikhet i lagen, och religions och yttrandefrihet inom demokratins och globalhumanismens ramar. Religion är individuellt och universellt.
Sen kan man välja att bli etnisk svensk med muslimsk religion.
En struktur vi svenskar indoktrineras omedvetet och oplanerat i är vår svenskhet. Den samhällsstrukturen är svår att välja själv.
Symboler. Jag gick med hammaren och skäran som tydligt silversmycke runt halsen under mina försf av 30 år som vårdarbetare/patienttransportör. Hur roligt var der för östflyktingar jag körde? Hur roligt är det. för ex-jugoslaver som är katoliker, ortodoxa eller muslimr att som sårbar krigstraumatiserad patient se upplevda fiendesymboler på de som vårdar en?
Nej bort med alla religiösa symboler från alla arbetsplatser. Där ska man vara professionell, speciellt. på jobb där man möter och arbetar med människor. Deras behov går först. Gärna. arbetskläder i skolan (och på alla arbetsplatser, bort med modehetsen).
Förresten, du och jag är överens om mycket vi ser är vantolkningar.av religion. Men fundamentalister ser tvärtom ”vantolkningarna” som sann religion. Inshallah!
Jag välkomnar islam, buddhism och andra religioner som delar av Sverige. Slå gärna på ”Anders Svensson Zaramis Etikett: Blågul islam”.
#Editerat av admin. En mängd felstavningar fixade. Dessutom ett sakfel borttaget.
En vetenskaplig slutsats är något som beläggs genom nyttjande av vetenskapliga metoder och KÄNDA fakta. Problemet är att det finns OKÄNDA fakta som om och när de blir KÄNDA i allra värsta fall kan kullkasta den vetenskapliga slutsatsen eller vanligare (mycket vanligare) visa på att slutsatsen innehåller brister och ofullständigheter. Vetenskapen är därför inte, om man ska spetsa till det och möjligen med undantag av matematiken, helt objektiv, den är nästan alltid till någon grad approximativ.
Naturvetenskap är vanligen mindre approximativ än samhällsvetenskap då det ofta är möjligt att genomföra experiment i kontrollerade miljöer vilket är väsentligt mycket svårare inom samhällsvetenskapen. Dock samhällsvetenskapliga företeelser är likt naturvetenskapliga sådana i någon mening ”materiellt” observerbara.
Tar vi sedan steget till religionsvetenskap handlar det plötsligt om företeelser som alls inte på samma sätt är ”materiellt” observerbara. Att då söka ”objektivitet att förmedla en vetenskapligt materialistisk och evolutionär förklaring till religion” blir en utmaning utan dess like. Vi kan med vetenskapliga metoder beskriva religionshistoria och religioners trossatser, vad dessa innebär för troende och hur de skiljer sig mellan inriktningar och olika religioner. Dessa delar är möjliga bedriva vetenskap kring även om det inte är alldeles enkelt.
Däremot menar jag att sökandet efter ”en vetenskapligt materialistisk och evolutionär förklaring till religion” är att sätta siktet allt för högt av den enkla anledningen att religion ur många aspekter inte är något materiellt. Går vi till Kristendomen och Johannesevangeliet finns här två delar jag alltid fastnat för och som kretsar kring det icke-materiella:
– Johannesevangeliet 1:1 – ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.”
– Johannesevangeliet 18:36 där Jesus säger – ”Mitt rike är inte av denna världen”
Sedan skall vi vara medvetna om att en religion består av läroskrifter där tolkningar, inte sällan olika sådana, givit upphov till tradition, liturgi och symbolik. Inte sällan handlar tradition, liturgi och symbolik om att uttrycka sådan där ord och meningar inte räcker till. Dessa utgör därför en lika naturlig som omistlig del av en religion. Dessutom är det ibland så att tradition, liturgi och symbolik tar sin utgångspunkt i den omgivning vi lever i. Förändras omgivningen kan delar av tradition, liturgi och symbolik bli svårförståeliga och ibland också obsoleta. Samtidigt finns sådant som inte beror av omgivning och som är beständigt över tid.
Självklart finns det alltid en konflikt mellan världsliga lagar och religionen och dess många olika dimensioner. Grundfrågan här är hur omfattande de världsliga lagen skall vara och vad som lämnas till människors egna val och sunda förnuft. Ditt exempel med änkebränning kontra bärande av slöja/sjal finner jag, med all respekt, vara ytterst märkligt. Hur kan du ens jämföra brännandet av en levande kvinna med en kvinna som vill bära sjal? Det finns ingen som helst proportion i denna jämförelse.
Jag ser inte balansen/anpassningen mellan världsliga lagar och religion som någon sorts ”nationalisering” eller ”svenskifiering”. Anpassningen måste, och det är min absoluta övertygelse, utgå från de mänskliga fri- och rättigheterna som är universella. Då faller avarter och vantolkningar som kvinnlig omskärelse, häxbränning, förhindrande av flickor att gå i skola etc. etc. med naturlighet bort. Klädstil och klädedräkt är dock inget som stipuleras av de mänskliga fri- och rättigheterna och skall självfallet heller aldrig någonsin ingå i dessa.
Jag står fast vid att såväl när det gäller bärande av klädesplagg som symboler (möjligen hakkors undantaget) bör detta inte styras av ”värdslig” lag. Det är min övertygelse att de allra flesta människor är fullt kapabla att göra dessa val. Att acceptera att vi gör olika val, t.ex. när det gäller kläder och klädstil, är, som jag ser det, en del av den tolerans mot medmänniskor som måste finnas i ett öppet demokratisk samhälle.
Jag har under alla mina lärarår alltid burit kavaj (eftersom jag tycker det är ett praktiskt plagg med alla sina fickor), skjorta utan slips och byxor utan pressveck (…dock aldrig jeans eftersom jag inte trivs i detta plagg). På kavajslaget har jag alltid burit en ”pin” tillhörande idrottsklubben ”i mitt hjärta”. Andra lärarkollegor har haft annan, ibland helt annan, klädstil (…och andra ”pins”) men jag inte påminna mig att dessa olikheter någon gång inneburit något som helst problem.
Sedan har jag inget problem med att vissa yrken kan kräva en något striktare klädkod t.ex. i fallet mötet med människor vilka på olika sätt är utsatta eller i underläge. Dock, generellt sett tycker jag, som nämnts ovan, att det måste finnas tolerans för olikhet och då även på arbetsplatser. Uniformer, mer än när det är riktigt nödvändigt, har aldrig tilltalat mig…