Hur byggs en vänster? I november skrev Det glada tjugotalets ett intressant inlägg om Vänsterpartiets ansträngda relation till palestinarörelsen och försök att vara salongsfähigt för borgerlig media. Där föreslås att V bör lära något av Sverigedemokraterna som har nått sin framgång genom att aldrig ta avstånd och bygga upp en egen mediesfär, som verkar samlande på sympatisörerna.
Anders Svensson plockar upp och utvecklar detta och föreslår rent konkret att Vänsterpartiet bör fokusera på att paketera sina utspel till vänstermedia, snarare än borgerliga tidningar, för att framför allt nå sympatisörer och närliggande i stället för att hoppas på att DN:s läsare ska omvändas av en artikel som visar att partiet är sansat.
Politiskt perspektiv
Detta är viktigt inte bara för medlemstillväxt, utan även ur ett politiskt perspektiv, då en sådan normaliseringsprocess av partiet in i de borgerliga finrummen också kräver att partiets systemkritik tonas ned. Ett oroväckande tecken i tiden, jämte att partiet har tonat ner sina antiimperialistiska krav, är nyheten att tidigare riksdagsledamoten Linda Snecker har fått anställning som lobbyist hos Rud Petersen, som kollega med Löfvén. Där tänker hon arbeta för att »göra partiet mer relevant« för »stakeholders, andra politiker och företag«, som Flamman skriver om (2024-11-08).
En av de saker som är mest magstark är Sneckers tanke att hon tar detta välbetalda jobb »för partiets bästa«. Jag tänker på alla mina kamrater som ägnar sin fritid åt att ideelt hålla demonstrationer och flygbladsutdelningar, studiecirklar och medlemsmöten, eller sliter på kommunala uppdrag mot en mager ersättning, som gör sitt bästa för vårt genemsamt beslutade politiska projekt. Att Snecker tänker att det bästa hon kan göra för partiet är att ge vapentillverkare och privata vårdföretag en gräddfil in till partitoppen är ofattbart.
I detta kappvänderi tar hon efter partiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl, som i februari rekryterades av Peje Emilssons lobbyfirma Kreab. Det är av vikt att partiet skyddar sig mot den här sortens svek, genom uteslutningar och krav på att inga aktiva politiker har kontakter med dessa personer.
Annars undermineras en partikultur av att vara kritisk mot den här sortens hemliga uppdragsgivare och till sist vet man inte varför folk ens engagerar sig i ett parti, som Robin Zachari diskuterar med Verbal media. I en tid av skärpta motsättningar kräver ett socialistiskt parti disciplin, för att det ska kunna agera en motkraft till att den reformistiska vänstern lydigt »formerar sig […] till imperialismens vänsterflygel«, som Erik Haking uttryckte det i Clarté 2024:2.
Att äga sin egen kommunikation
Parallellt med att detta samtal har pågått, har kamrat Samuel skrivit ett utförligt och brett inlägg om vikten av att vänsterns organisationer och individer äger sin kommunikation och sina forum. Snarare än att befinna sig där alla andra är, som Facebook eller X (the Everything App!), där vi är utelämnade till monopolföretagens godtycke, bör vi använda plattformar som vi kontrollerar: bloggar, mejllistor, hemsidor, Signal, Matrix, etc. Detta blir ett sätt att bygga resiliens, motståndskraft, i våra kommunikationsrutiner.
Jag tycker att Samuel lyfter upp bra poänger och tänker på ett avsnitt av Apans anatomi (Klimantifa), som bland annat diskuterar vad vänstern bör göra i en tid av ebb, då den är svag. Utifrån italiensk autonomism tar Mathias upp tanken på att dra sig tillbaka och »odla rötter, gräva skyttegravar, bygga bunkrar och öppna kloster«. Kort sagt att rota sig i sociala sammanhang och grupper, som lokala organisationer, tidningar, sociala center, m.m., och göra sig redo för att agera vid ett annat, bättre tillfälle.
Organisering
I ett av nytt avsnitt av NovaraFM talar Rivkah med adrienne maree brown under rubriken »How do we liberate people from bad ideas?«, vilket utgår från browns arbete med »loving corrections«, d.v.s. ett ömsesidigt arbete för att på gräsrotsnivå skapa ömsesidiga relationer och fungerande aktivistsammanhang. Rivkah uttrycker däri den viktiga poängen att göra sammanhangen tll platser där folk får växa: »We call ourselves progressives,« säger hon, »but we rarely give people the opportunity to progress.«
Därutöver lyfter brown upp någonting som jag helhjärtat tror på: att logga ut och gå med i ett fysiskt politiskt sammanhang, där man gör saker med folk. I verkliga livet är folk mycket mer måna om att förstå och finna samhörighet och det är ett sätt att bryta hopplösheten och atomiseringen som sociala medier främjar.
Organisationen är vår viktigaste institution och medier och kommunikationsvägar syftar till att bygga den (en anledning att jag inte har bloggat så mycket är att jag under hösten har fått dra ett lite större lass i arbetet med partidistriktets tidning än vad jag brukar). Genom att lära sig hur vi lyssnar, debatterar, drömmer och enas, kan vi utvecklas till någonting mer än individer. Med hjälp av talarlistan kan vi bli kamrater.
Hur främjar vi de rummen och de samtalen, och hur ser vi till att några inte undviker dem?
Gnomvid
Publicerat här i enlighet mec licensen CC-BY-SA 4.0. Ett utdrag ur en längre artikel från Gnomvids egna blogg.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Hur överens är vi inte om detta?
Jag har undvikit V hela livet, förutom vid valurnorna.
Nu har jag varit med i sex år, hela tiden som förtroendevald i kommunen. Fram tills nu då, när allt har rämnat. Åtminstone för mig. Tack för att du skriver.