Mordisk moralism

Mordisk moralism. Det verkar anmärkningsvärt enkelt att övertyga dagens yngre generation om att världen är uppdelad i gott och ont och att det är vår plikt att bekämpa det onda, även om det kostar tusentals, om inte miljoner, människoliv – för ”rättvisans” skull. Man kan fråga sig om dagens gröna skulle ha motsatt sig Vietnamkriget – ett av de mest meningslösa massmorden i mänsklighetens historia.”

Så säger Wolfgang Streeck, och frågan är om han inte skulle inkludera större delen av den svenska s.k. vänstern i detta.

Det finns tre olika etiksystem.

Regeletik. Den handlar om att man ska följa reglerna, eller moralen. Det är en etik som passar för byråkrater och jurister.

Konsekvensetik. Den handlar om att resultatet av det man gör ska bli så bra som möjligt, eller tillgodose intresset. Det är en etik som passar för företagsledare och politiker.

Den tredje talar filosofer sällan om, men den skulle kunna beskrivas som att ta ansvar gentemot dem som är beroende av en. Var och en har sitt ansvar, och det är inte rimligt att alla tar lika stort ansvar för allt. Det är den etiken föräldrar följer när de tar hand om sina egna barn mer omsorgsfullt än andras ungar. Eftersom var och en här måste ha sina egna riktlinjer här skulle man kunna kalla den existensiell.

Vanliga människor måste ständigt kompromissa mellan dessa system. Att bara följa ett leder vilse.

Den som bara följer regeletiken blir moralist eller principryttare. Följer man det till vägs ände blir man mordisk moralist: ”brottslingar måste få hårdare straff”. ”Ryssland måste straffas för sitt angrepp på Ukraina, även om det innebär världskrig”.

Den som bara följer konsekvensetiken går vilse för att man aldrig till fullo kan förutsäga konsekvenserna av sitt handlande. 1900-talets högmodernism gick t.ex. ut på att upplysta planerare begrep vad som var bäst för folk, vilket de ofta inte alls gjorde. Vissa gamla tumregler är bra att ha.

Och ”föräldraetiken” leder i sin slutpunkt till en maffiamoral: allt är bra bara det är bra för ”oss”.

Moralism och regelrytteri

Jag har på annan plats funderat över varför moralism och regelrytteri har blivit så utbredda i dagens politiska system. Jag har antagit att det finns två strömningar i folkrörelsevärlden, som var och en betonar sitt system. Det är den ”folkliga” strömning som t.ex. har varit stark i arbetarrörelsen och betonat intresset – ”vi är folket och vi har rätt”. Och det är den ”evangeliska” strömning som har varit stark i västerländsk miljö-, freds- och kvinnorörelse, som har betonat moralen – ”bära vittnesmål mot synden”.

Tyvärr har den folkliga versionen nästan dött ut med arbetarrörelsens nära-kollaps. Medan den evangeliska är mer på hugget än någonsin. Det har lett till att det har blivit lätt för krigshetsande politiker att spela på moralistiska strängar och få gehör, det är de enda strängar folk känner till. Majoritetens intresse av att hålla nere våldsnivån i världen, majoritetens intresse att använda vår politiska energi till att öka välbefinnandet (och rädda miljön) istället för rustningar, har hamnat alldeles i skymundan.

Krigshetsare

Naturligtvis styrs krigshetsarna själva av helt andra bevekelsegrunder – sin egen perverterade maffiamoral, och sina egna särintressen. Jag har på annan plats räknat upp något tiotal av dessa, och de betyder säkert olika mycket för olika personer. De starkaste, tror jag, är dels tron på att en militär keynesianism kan få fart på ekonomin, dels europeisk förvirring över att USA inte längre varken kan eller vill ta ansvar för dem utan att de måste göra det själva efter 80 år av omyndighet. Vilket har visat prov på en ganska stor inkompetens i dom kretsarna.

En annan möjlighet finns – att de handlar i blind skräck. Kolonialtiden är nu definitivt slut, den nordatlantiska zonen är inte längre störst och mäktigast, och de flesta stormaktskrig har börjat på det viset: någon uppfattar sig vara i underläge och tar till våld för att hävda sig.

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.