Enligt en brittisk studie finns det troligen genetiska orsaker till att man får adhd. Att det varit ärftligt har man tidigare antagit genom tvillingstudier. Nu tror man sig ha hittat vilka genetiska förändringar som orsakar adhd. I detta fall är det förmodligen så kallade ”trasiga” gener som är orsken till diagnosen och handikappet. Samtidigt ska vi ha klart för oss att det är en liten studie och att resultaten inte måste vara korrekta.
Å andra sidan hade det inte varit ett handikapp alls om skolan och samhället var uppbyggt på ett annat sätt. Ett sätt som också tog tillvara på och möjligjorde för människor som är annorlunda. Då kanske inte diagnosen ens behövdes. Att adhd skulle vara resultatet av dålig uppfostran eller nåt sånt har jag däremot aldrig ens funderat på. Men ökningen av antalet med diagnosen det skulle ju kunna vara esultatet av att samhället blivit allt hårdare och omänskligare. Allt mer inriktat på att placera in folk i fack.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Adhd, Diagnos, Handikapp, Neurologi, SJukdomar, Medicin, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
visst är det så att miljön spelar roll, och det står också i studien. men att undra om diagnosen skulle finnas/behövas om miljön var optimal är lite naivt och visar att du inte har träffat så många barn med dessa svårigheter.
dr hans. Det är ju ganska ointressant om jag träffat så många adhd-barn eller inte. Jag är inte heller nån fackman, men jag vet att diagnosen inte fanns när jag var liten och barn klarade sig bra ändå. Förmodligen bättre än idag då arbetslivet var mer tillåtande. Dessutom kan man läsa artiklar av bland annat Maria Sundvall och Eva Kärfve, både fackmän på området, som utrycker liknande åsikter som mina. SÅ jag vet inte om det verkligen är så naivt.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/stressyndrom-kan-ge-genforandring_4673445.svd
trauman och stress orsakar också förändring i RNA som kopieras från DNA…kasnke dags att lära barnen stressa av? Lägg de på sängen och håll de där tills de lugnar ner sig.
Sedan orskar vitamin samt mineralbrist störningar i ork och mående.
Vissa kemikalier i påverkar t.ex hormonet GABA…så akta barnen från kemikalier i maten.
Tungmetaller finns det gott om i svenska sjöar.
Föräldrar som är stresasde/skadade kan överföra sin miljöskada.
Jajja, det går framåt iallafall.
Det är ju t.ex. helt naturligt om det finns en massa ungar som blir störiga av att tvingas sitta still hela dagarna. För så relativt kort tid som för tvåhundra år sen slapp dom, då hjälpte de till i jordbruket istället. Och under den tid som människosläktet formades deltog de i att hitta mat på savannen. Och då antar jag att de egenskaper som nu är till besvär var en fördel istället. Dvs extremt aktivitetsbehov.
Så jag lutar nog åt att den läggning som kallas adhd har blivit ett handikapp på grund av det stillasittande sätt samhället har organiserats. Därmed blir det också bisarrt att kalla det sjukt. Möjligen kan man kalla det föråldrat. Fast å andra sidan vet vi inte vilka läggningar som är mest framgångsrika om hundra år.
Instämmer med Anders och Jan. Jämför med dyslexi, det kan också bero på något genetiskt, men märktes inte innan vi började läsa. Arv ja, men det blir ett problem bara i en viss modern miljö. Så borde inte miljön kunna ändras?
Jag är övertygad om att AD-HD funnits i alla tider – anledningen till att det ”upptäckts” ”uppmärksammats” fler fall anser jag skall finnas i dagis/skolmiljön. Förr var det nämligen så att de vuxna var tydliga och klara – de begärde och fick struktur, tystnad och arbetsro. När de vuxna sade att nåt gällde – då gjorde det det.
Ett barn med AD-HD befann sig därför i tidigare tiders skola i en miljö som fungerade bra för honom/henne, en miljö som gav ett barn med diagnosen optimala möjligheter att behärska sin vardag och koncentrera sig om skolarbetet.
I dagens oordnade myspys skola – där läraren mår dåligt om inte eleverna tycker om honom – där får inte barnen med AD-HD plats, de reagerar mot kaoset, ljuden, och lärarnas konstanta velighet.
Harning: Lärare kan var problem, men det är knappats grundproblemet. När jag gick i skolan var vi under 20 i en klass (låg- och mellanstadium) och på förskolor var det mycket färre barn i en grupp när mina barn var små än idag. Som bäst var det förstås på 1970-talet då mina barn var små. Båd i förskolan och skolan.
Med små grupper/klasser är det lättare att hantera aktiva barn (de flesta väldigt aktiva barn har inte adhd) och anpassa undervinsingen individuellt. Min uppfattning är dock att väldigt aktiva barn också hade problem när jag gick i skolan. Däremot så passade 1960-talets skola såna som mig, aspbergerpersonligheter. Vi passar inte i dagens skola med grupparbeten och liknande.
Varken människor med asperger eller ad-hd fungerar särskilt väl i otydliga, ostrukturerade miljöer, så för bägge har den moderna skolan (alltså sen slutet av 60 början av 70-talet) inneburit sämre möjligheter.
Att mindre grupper och fler lärarresurser oftast är en fördel är naturligtvis sant – men för barn med den här typen av neuropsykiatriska diagnoser kan en stor lugn klass med én klar, tydlig konsekvent lärare vara bättre än en liten klass med fem andra stökiga impulsstyrda elever och en lärare eller flera lärare som hela tiden ändrar sig.
Harning: Vi är i stort sett överens om det du skrev nu.
I parentes; Jag gick på dagis i mitten av sjuttiotalet (i Göteborg) och älskade det, det var mysigt, fantasifullt, ja vi hade till och med en helt egen borg mitt inne i huset. 🙂 – men jag är helt övertygad om att samma dagis hade varit förödande för såväl min egen som (med ad-hd) som för de barn och ungdomar som jag arbetar med (med neuropsykiatriska funktionsstörningar).