IB-agentens bombhot

Med anledning av diskussionen kring islam och eventuell terrorism riktad mot Sverige publicerar jag här nu utdrag ur säkerhetstjänstkommissionens rapport om övervakningen av den svenska palestinarörelsen. Det rör sig om några bombhot som på 1970-talet utfördes av IB-agenten Gunnar Ekberg. Andra inslag i dennes verksamhet var inbrott hos och stöld från vänsterorganisationer. Genom att det hela utspelar sig i början av 1970-talet rör det sig också om den period som berörs av TV-serien Upp till kamp. Det hela kan ge en bild av hur terrorism kan skapas av säkerhetstjänster och hur deras infiltratörer faktiskt arbetar. Kanske något att tänka på, både för den autonoma vänstern och dess kritiker.

9.1 Gunnar Ekbergs bombhot av flygplan

Ett av de mest uppmärksammade och kontroversiella inslagen i Gunnar Ekbergs verksamhet som IB-agent och infiltratör i den svenska Palestinarörelsen var att han den 20 mars 1969 själv ringdeoch bombhotade ett israeliskt El Al-plan. Från en telegrafstation vid Engelbrektsgatan i närheten av Studentkåren i Göteborg ringde han till flygplatsen Frankfurt am Main och påstod att ett El Al-plan som just skulle starta hade en bomb ombord.

Ekberg har själv medgivit att han genomförde bombhotet, men menar att han övertalats till det av David Kaloti, som vid den tiden var en ledande företrädare för palestinierna i Sverige. Ekberg hävdar dels att han inte visste om det verkligen fanns en bomb på planet, dels att han riskerade att väcka Kalotis misstänksamhet om ha vägrade genomföra bombhotet. Såväl David Kaloti som andra personer har menat att Ekbergs version är osann. De menar att Ekberg själv tog initiativet till bombhotet och att han vid flera tillfällen försökte övertala personer inom Palestinarörelsen att begå olagliga handlingar.

Avslöjandet att Gunnar Ekberg i sin gärning som agent gick så långt som att bombhota flygplan väckte stor uppmärksamhet. Trots Ekbergs förklaringar till varför han gjorde som han gjorde sågs bombhotet ändå som ett uttryck för att IB och dess agenter agerade på ett sätt som gick långt utöver vad som kunde anses vara acceptabelt.

Vad som hittills däremot inte uppmärksammats är att Gunnar Ekberg genomförde ytterligare ett bombhot och det av en än allvarligare art. Den 7 juni 1970 – ett drygt år efter det första bombhotet – ringde Gunnar Ekberg anonymt till Kastrup och meddelade att ett plan från Middle East Airways, på väg till Beirut över Frankfurt och Zürich, innehöll en bomb. Planet skulle just starta och 19 passagerare och fyra besättningsmän fick evakueras. Efter en genomsökning av planet kunde det starta, fyra timmar försenat.

Ekbergs hot mot Köpenhamnsplanet i juni 1970 måste bedömas som än mer kontroversiellt än hotet mot El Al-planet, eftersom han denna gång inte kan legitimera sitt agerande med att han handlat överrumplat. Tvärtom var hotet mot Köpenhamnsplanet förankrat hos IB:s ledning som godkände och hjälpte till att planera operationen. Det officiella skälet var att Ekberg igen hade utsatts för påtryckningar av David Kaloti att genomföra ett bombhot och att IB inte ville riskera att Ekberg framstod som illojal med den palestinska saken.

//

Mot bakgrund av ovanstående förefaller det inte troligt att initiativen till bombhoten kom från Kaloti, utan snarare från Ekberg. Huruvida Kaloti sedan understödde Gunnar Ekbergs initiativ eller ej kan vi inte veta.

IB:s godkännande av Ekbergs bombhot mot Köpenhamnsplanet måste beskrivas som häpnadsväckande. Åtminstone tre aspekter av IB:s godkännande av aktionen förtjänar att lyftas fram. För det första kan man ställa sig frågan huruvida IB:s godkännande av bombhot mot flygplan verkligen var förenligt med svensk lagstiftning.

För det andra menar Ekbergs kontaktman i polisförhör (se ovan) att IB inte kunde veta om bombhotet var reellt eller inte. Med tanke på att poängen var att den tänkte initiativtagaren till hotet David Kaloti själv skulle befinna på planet, blir tolkningen att hotet var reellt fullkomligt absurd. För det tredje förefaller IB:s påstådda tolkning att Kaloti ville ”testa” Ekbergs lojalitet inte rimlig. Ingen annan Palestina-aktivist hade utsatts för ett sådant test – inte heller i de rapporter Ekberg själv författade. Om IB:s ledning verkligen trodde på Ekberg, borde deras eget omdöme ändå föranlett dem att avstyra operationen. Därutöver innebar bombhotet förstås ett avsevärt lidande för de enskilda människor som utsattes för det.

*
För mer information om Ekberg-affären läs hela rapporten som jag länkar till i inledningen av detta inlägg.

Andra bloggar om: Terrorism, Islam, Palestina, IB, MUST, Säpo, Upp till kamp, Politik, 1968, Palestinarörelsen, Samhälle