Varför ligger SVT Play på Amazons servrar? I helgen slocknade tv-rutan för hundratusentals svenskar. SVT hade utsatts för en överbelastningsattack. Enligt vissa uppgifter låg SVT Play nere i flera timmar men vad jag erfor var det inte så länge. SVT Play dog när jag höll på att titta. Sen gjorde jag nåt annat i cirka en timme och när jag satte på TV:n igen funkade det.
Nätleverantören Bahnhof undersökte vad som faktiskt hade hänt. Då upptäckte de att SVT Play ligger på servrar som drivs av Amazon. De menar att det är ett allvarligt säkerhetsproblem och undrar varför SVT valt att driva samhällskritisk infrastruktur hos den US-amerikanska molnjätten Amazon? Det innebär ju att Trump har makten att när som helst släcka allt som sänds via SVT Play.
SVT är en del av totalförsvaret. Public service-bolaget har i uppdrag att förmedla viktig information i kristider, krig och andra samhällshotande situationer. I händelse av allvarliga kriser, sådant som väpnade konflikter, naturkatastrofer och cyberattacker så måste SVT kunna fungera. Att en så central funktion är beroende av ett US-amerikanskt företag, under US-amerikansk jurisdiktion, är enligt Bahnhof inte bara ett tekniskt felsteg utan ett strategiskt säkerhetshot.
De mnar att det i en situation som den nuvarande där USA:s politiska kurs kan förändras över en natt är naivt att tro att svenska kommunikationskanaler alltid kommer att prioriteras, eller ens tillåtas, fungera fritt. Dessutom har MSB har i flera analyser varnat för juridiska och säkerhetsmässiga risker med utländska molntjänster, särskilt US-amerikanska, för samhällsviktiga funktioner. Det är helt enkelt inte lämpligt att vara beroende av USA för denna typ av tjänster.
PS 2020611.
När jag kör traceroute på www.svtplay.se från mitt hem säger traceroute att den maskinen heter e6703.dscb.akamaiedge.net men sen hamnar jag i slutändan på en maskin som heter akamai-ic-344955.ip.twelve99-cust.net. Om jag kör en traceroute på svtplay.se hamnar jag återigen jag hos twelwe99. Twelwe 99 är ett företag som heter Arelion och de levererar fysiska nätverkslösningar till företag som Amazon och Akamai. De har servrar i hela världen.
Andra som gjort samma sak får andra resultat. Exempelvis Marcin Kaminski som precis som jag hamnar hos Akamai och Arelion (Twelwe99). Han drar slutsatsen att SVT har gjort allt rätt:
En traceroute är ingen avancerad undersökning direkt, men min tolkning är att SVT helt enkelt gjort rätt. Absolut, de har utlokaliserat tjänster och innehåll till olika molntjänster lite här och där. Men det verkar vara en hygglig blandning av svenska och utländska leverantörer, och långt ifrån en enda korg för de digitala äggen.
Att SVT kan sända på alla tillgängliga kanaler är förstås viktigt. Jag motbevisas gärna, men enligt allt jag kan se har man i just det här fallet en rätt hygglig digital redundans – så om något skit händer med Amazon så kan man fortfarande vara tillgänglig via andra tjänsteleverantörer eller sin egen infrastruktur.
[…]
Det är helt sant att jag i all hast och irritation gjorde sökningarna på ”www.*” vilket visade något annat. Samtidigt visar det att SVT åtminstone har avtal med både Amazon och Akamai, två av världens ledande molntjänster. Det är inte orimligt att anta att man med andra.
Har man så pass bra redundans i systemen är det inte heller svårt att – som ”Vitkor Arnell” påpekar – ändra i DNS-pekningarna, alltså vilket IP-nummer domänerna ska riktas mot. Skulle problemen vara långvariga har alltså SVT rätt många verktyg i lådan.
Arelion och Twelwe99 ägs dock inte av Telia som de Kaminski tror utan av Polhem Infra som ägs av AP-fonderna.
Störningar på SVT pågår än.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
En gissning är väl att SVT gjort en upphandling efter ”konstens alla regler”.
Alldeles säkert var det så!
Problemet tycks vara att det svenska etablissemanget inte har någon känsla för kvalitativa skillnader, och inte har haft det sen åtminstone 1920-talet. Redan då slog en parlamentarisk utredning fast (med riksdagens stöd) att 1. statliga myndigheter skulle ha SJ som föredöme, och 2. SJs främsta uppgift var att dra in pengar till statskassan.
Och redan på 50-talet togs alla riktlinjer för posten bort, utom att den skulle leverera in så mycket pengar som möjligt (enligt Sune Sunesson: Byråkrati och historia). Om den skötte postservicen eller inte spelade ingen roll, den kunde lika gärna spela på börsen.
Under hela 1900-talet, säger Rolf Å Gustafsson (Från ämbetsmannastat till välfärdsstat, 2016), har fokus legat på att förvandla statliga ämbetsmän till tjänstemän som erbjuder ett abstrakt ”arbete” för en lön, på intet sätt annorlunda än vilken arbetare som helst. Vilket har varit lätt att åstadkomma över tid eftersom man inte heller ser någon skillnad mellan offentlig och privat verksamhet, allt är lika bra. Privatiseringarna från 90-talet och framåt har alltså varit helt förutsägbara.
Mer om detta på https://gemensam.wordpress.com/2021/02/11/kommersialiseringen-av-det-offentliga-har-langa-rotter/
Lagen om offentlig upphandling (LoU 2016:1145) och dess föregångare är en del av en utveckling där det kvalitativa alltmer fått ge vika för det kvantitativa (inte minst pris). I de inköpsrutiner som följt i lagens spår sker inte sällan en förenkling av det kvalitativa. Det kvalitativa förutsätts kunna omvandlas till något kvantitativt t.ex. genom tillämpning av olika poängsystem. Allt i syfte att mata in parametrarna i en matematisk model genom vilken det faktiska upphandlingsvalet sker.
Även om lagen endast gäller myndigheter och organisationer som finansieras genom allmänna medel har de rutiner och metoder som utvecklats med lagen som grund fått en mycket större spridning. Varje större privat företag med självaktning har tagit efter och skapat sin egen ”blåkopia” av dessa system.
Det stora problemet med dessa modeller är att de allt for ofta innehåller grava förenklingar. Följden är att kvantitativa aspekter som omöjligen enbart kan beskrivas med poängsystem eller någon annan svart-vit metod faller bort vid utvärderingen. Någon gång urartar det hela till ren dumhet.
Absolut! Mitt inlägg syftade bara till att fästa uppmärksamheten på att det är en långvarig sjuka som bara har blivit värre och värre. Vi uppmärksammade den bara inte förrän det offentliga ansvaret började monteras ner på allvar på 90-talet.
Och få uppmärksammade ens då det gemensamma i det: inlärd oförmåga att skilja på kvalitet och kvantitet.
PS. Oförmåga att skilja mellan kvalitet och kvantitet är också vad neoklassisk ekonomi handlar om, och hela politiken förstås genom de glasögonen. Enligt neoklassisk ekonomi finns begreppet kvalitet över huvud taget inte. Alla verksamheter är enligt den desamma.
Det har nu till och med gått så långt att ”chef” är ett yrke i sig, som inte kräver någon kunskap alls om de verksamheter man är chef över. Allt är ju detsamma. Som normalt bara handlar om att få en vinst i bokslutet, likgiltigt hur. Helt i enlighet med neoklassisk ekonomi. Även i offentliga verksamheter.
Denna neoklassiska ekonomi fanns som en strömning redan under 1800-talet, med t.ex. Ricardo som det stora namnet, se https://bristoluniversitypress.co.uk/trade/ricardos-dream. Men då fanns också konkurrerande strömningar som förstod sig på kvaliteter. Politik kunde därför handla om just kvaliteter.
Sådan konkurrens fanns ända fram till ca 1980, sen hade neoklassikerna – enligt bl.a. José Gabriel Palma med understöd av finansmakten och de industribranscher som hotades av föråldring – fått kontroll över de akademiska institutionerna och därmed över det avancerade tänkandet och den avancerade programskrivningen. Allt tal om kvaliteter dömdes därefter ut som ”populism” och förbjöds i den etablerade politiska debatten.