Är arbetarklassen reaktionär? Att arbetarklassen är reaktionär är Carin Lundströms grundtes i en artikel i Arbetaren. Jag håller inte med om det. Jag växte upp som barn till en sjöman, en maskinist och en mamma som var hemmafru. Min biologiska farfar var också sjöman, fast kock. Ibland arbetade han på sockerbruket. Han dog när pappa var liten.
Min reella farfar, dvs pappas styvfar, var diversearbetare och större delen av sitt liv arbetade han för en gråfirma som sysslade med tankrengöring och liknade jobb som betalade rätt bra men var livsfarlig.
Farmor arbetade på konservfabrik och burkfabrik. Fast när jag var liten arbetade hon inte alls utan var hemma. Mamma var fosterbarn och hennes andra fostermamma var min mormor. Hon var lärare och ogift. Hennes föräldrar var bönder. Mammas biologiska mor hade nog aldrig nåt jobb eller bara mycket enkla jobb. Vad mammas far sysslade med har jag ingen aning om. Han dog långt innan vi återknöt kontakt med mammas biologiska släktingar.
Fördomar, moralism och lögner
Så jag har en likadan bakgrund som den fördomsfulle Tomas Josefsson som skrivit en artikel om arbetarklassen utifrån sin familjs socialdemokratiska arbetarbakgrund. Hans förakt för andra männiksor ställningstaganden delar jag inte alls. Mina släktingar har i generationer varit kommunister och anarkister såväl som arbetarklass. Och varför en poet skulle vara en typisk proggare eller revolutionromantiker som han påstår begriper jag inte. Nog för att många kulturmänniskor är radikala socialister men det finns ingen anledning att förakta dem oavsett vilken bakgrund de har.
Och på vilket sätt skulle Wiehe och Afzelius vara överklass? Mikael Wiehes föräldrar var journalist respektive keramiker. Björn Afzelius far var konstruktör. Och Agneta Fältskog och Björn Ulvaeus med avdelningschef och kassörska som föräldrar. Ulvaeus farbror var dessutom VD för ett pappersbruk. Samma pappersrbuk där pappan var avdelningschef. Tydliga medelklassfamiljer alla fyra och om någon av dem skulle kunna betraktas som överklass är det Ulvaeus. Anni-Frid Lyngstad kan däremot sägas ha varit arbetarklass under sin uppväxt. Men inte Benny Andersson vars far var driftchef. Och Ulvaeus är allt annat än vänster. Mera en klassisk liberal folkpartist.
Tomas Josefsson ljuger för sig själv och andra när han hävdar ABBA-medlemmarna kom från arbetarklassen medan Wiehe och Afzelius var överklass. Förmdoligen ytterligare en konsekvens av de föromar som Josefsson så tydligt bär på.
I motsats till Josefsson gjorde jag ingen klassresa som ung. Jag har också behållit min toleranta syn på människor oavsett ursprung, religion, bakgrund och klass. Och precis som alla andra i min släkt har jag alltid var radikal socialist (jag har dock aldrig kallat mig kommunist). Pappa blev ingenjör, förman och senare nån slags utvecklingschef på fabriken dör han jobbade. Men då hade jag flyttat hemifrån för länge sen. Han var också en legendarisk vänsterpartist i Bohuslän.
Arbetararistokrati
I likhet med min far arbetade jag mig upp från verkstadsgolvet och blev så småningom programmerare, ett mycket välbetalt arbetaryrke. Så en kan nog säga att jag under mitt liv som arbetare alltid tillhört den del av arbetarklassen som Sarah Philipson i en artikel i Arbetaren kallar de avancerade skikten:
De mest avancerade skikten, som spontant kan förstå kampen för inflytande är exempelvis processmaskinförare, industriella reparatörer och elektriker.
Om hennes beskrivning av denna grupp, arbetararistokratin, är korrekt är jag dock tveksam till. Som reparatör och elektirker har jag förstås stort inflytande över mitt arbete. Förmännen och fabrikscheferna var alltid tvungna att alltiud ta hänsyn till oss och vad vi ville. Vi hade makt och rödes oss fritt över hela fabrikerna där vi jobbade. Var vi radikala och vänster så blev arbetarkollektivet radikalt och vänster. Men det var inte alltid så att vi var vänster. Ofta var arbetararistokratin istället socialdemokratins starka fäste på fabrikerna. Kommunisterna och socialisterna fanns istället ofta bland de mindre privilegierade grupperna.
På min fritid var jag samtidigt aktiv inom kulturkretsarna i Göteborg. Bland annat på proggens högborg, musikstället och allaaktivitetshuset Sprängkullen där också flera andra personer hade arbetarklassbakgrund även om de flesta nog inte hade det. Jag var alltså både arbetarklass och proggare som Josefsson verkar förakta grovt. Jag var med och skapade den alternativa mötesplatsen Viktoriahuset, såg till att Oceanen fick de ekonomiska möjligheterna att köpa sitt hus och gjorde en massa praktiskt arbete med el, datorer och annat under skapandet av 3:e våningen. Dessutom deltaog jag aktivt i den antirasistiska rörelsen och i solidaritetsrörelsen med upprorsrörelser i Centralamerika. Den motsättning Josefsson målar upp finns inte riktigt.
Det är en motsättning som Catrin Lundström troligen också målar upp fast med omvända tecken (lite oklart då artikeln av henne är bakom betalvägg). För henne är arbetarklassen konservativ och reaktionär. De kan aldrig förändra samhället menar hon. Något som Sarah Philipsson starkt vänder sig emot.
Socialdemokraternas svek
Sarah Philipsson menar att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna bär ansvar för att arbetarklassen innehåller starka reaktionära element. Det är partierna som svikit arbetarna:
vänstern var så tillfredsställda med att få arbetarklassens röster att de lät bli att bekämpa deras reaktionära värderingar. När sedan ”vänstern” inte längre kunde leverera materiella förbättringar, återstod bara de reaktionära värderingarna.
”Vänstern” hade inga projekt för att möta den strukturella arbetslösheten orsakad av globaliseringen, inga projekt för att möta låglönekonkurrensen inom EU (bygg och transport, framförallt), inga projekt för att förkorta arbetsdagen, inga projekt för att återindustralisera Sverige och inga projekt för att öka arbetarnas inflytande på arbetsplatsen.
Detta är en rimlig beskrivning av verkligheten som jag i stort sett delar även om jag främst anser att det handla rom att socialdemoktraterna svikit arbetarklassen.
I Tomas Josefsson värld är det istället arbetarklassen som svikit socialdemokraterna.För Josefsson verkar som det om det är arbetarrna som är fel. De har övergivit dena rätta tron (på socialdemokraterna) och det är det som är felet. Han inställning är moralistisk, fördomsfull och reaktionär. Enligt Josefsson och Lundström går det pipsvängen för att arbetarklassen blivit reaktionär vilket skapat ett nytt stort parti. De har oliak lösningar på probelemt (Lundström ser medelklassen som lösningen, Josefsson den socialdemoktratiska tron).
Enligt Philipsson mig går det åt helvete fär att partierna sviikt arbetarna som därför istället intagit en massa reaktionära ståndpunkter. I det fallet är en förändrad politik från Vänsterpartiet och socialdemokraterna lösningen. Det är en ståndpunkt som jag delar. Och jag delar också uppfattningen att arbetarklassen i sin helhet eller ens huvudsakligen inte är reaktionär.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Thomas Piketty m.fl. hävdar att den nutida partipolitiska skiljelinjen går mellan penga-överklass och utbildnings-överklass. Detta skulle förklara varför frågan om jämlikhet helt har försvunnit ur politiken.
Vilket motiverar varför folk från första till låt oss säga sjunde decentilen – de 70% fattigaste om man säger så – ser med förakt på hela det partipolitiska spelet. Det representerar inte dem.
Se mer på https://www.theguardian.com/commentisfree/2021/aug/05/around-the-world-the-disadvantaged-have-been-left-behind-by-politicians-of-all-hues
Den spanske ekonomen Pablo Torija menar dock att så är det inte alls. Han har räknat på det och kommit fram till att numera gynnar högerpartier den rikaste promillen och vänsterpartier den näst rikaste promillen. Resten missgynnas. Det är en stor förändring sen 70-talet. Se referat med länkar på https://gemensam.wordpress.com/2021/01/30/i-landernas-regeringar-gynnar-mest-den-rikaste-procenten/.
Intressant.
Och man kanske ska fortsätta med att ifrågasätta vad ”reaktionär” betyder.
Peter Turchin berättar i sin bok End times (som handlar om USAs förestående eventuella kollaps, som ett typiskt återkommande fenomen) att delar av vad som där kallar sig ”högern” är mycket mer radikala och jämlikhetssträvande än ”vänstern” eftersom de kräver ett återupprättande av 40-50-60-talens sociala kontrakt.
Reaktionärt? Delvis, eftersom det förefaller som om de vill missgynna samma minoriteter som missgynnades då. Men för majoriteten vore det ett fantastiskt steg framåt.
Att arbetarklassen är reaktionär är Carin Lundströms grundtes i en artikel i
Arbetaren. Jag håller inte med om det. Jag växte upp som barn till en sjöman, en
maskinist och en mamma som var hemmafru. Min biologiska farfar var också sjöman,
fast kock. Ibland arbetade han på sockerbruket. Han dog när pappa var liten.
Jag tycker hela den här debatten som utspelat sig främst i Arbetaren osar av ovanfrån-perspektiv. Tragiskt att det kommer från en anrik tidning som Arbetaren.
Själv har jag enbart jobbat inom industrin hela mitt liv, de vanliga yrkena, ställare, maskinoperatör osv… Första gången jag jobbade på fabrik var jag 14 och jobbade svart på helgerna med farsan som lärde upp mig hur hans maskin fungerade. I stort sett hela min släkt har varit industriarbetare. Sen finns det ju så klart lite olika historier men alla har startat i industrin, t.ex. min mormor som började på en fabrik som tryckte tidningar till att sedan börja jobba på lokaltidningen istället.
Tyvärr är det så när många av dagens vänsterpublikationer ska diskutera arbetarklass är det med ovanfrån-perspektivet och ofta med en nedsättande ton. Det är svårt att känna igen sig i deras beskrivning. Samtidigt är det ett väldigt konstigt synsätt där det påstås att det är arbetarklassen som svikit och inte tvärtom vilket även du nämner. Det känns som att särskilt Socialdemokraterna och LO påstår att det är Arbetarklassen som sviker dom men jag anser snarare att det är tvärtom, det är dom som svikit arbetarna och det är deras uppdrag att locka tillbaka dom.
Vi är helt överens.
För att svara på frågan om ”arbetarklassen” av idag är reaktionär eller inte krävs att begreppet definieras och det är där det blir svårt. De klassiskt marxistiska definitionerna, satta under den tidiga industrialismen, med fokus på förhållande till produktionsmedel och kapitalägande kan, som jag ser det, svårligen direkt översättas till dagens förhållande. När jag diskuterar frågan med de av min vänner, som är mer marxistiskt renläriga, brukar det landa i resonemang kring ”mellanskikt”, resonemang som jag – ärligt talat – finner svårförståeliga och något krystade. Det hela utgår ifrån att dagens förhållanden, av någon för mig inte begriplig anledning, nödvändigtvis måste passas utifrån de förhållanden som gällde för 150 år sedan istället för att sätta upp modeller som utgår från dagens verklighet.
Jag förnekar på inget sätt att vi har stora klyftor i samhället, jag har inget egentligt problem att kalla dessa för ”klassklyftor”, problemet uppstår då ”klasserna” skall definieras, något, som enligt min mycket bestämda uppfattning, handlar om betydligt fler dimensioner än förhållande till produktionsmedel och kapitalägande.
Till syvende och sist handlar det hela om hur mycket vi rår över våra liv och hur vi kan påverka våra levnadsförhållanden. Det bästa sättet att studera detta, utifrån min uppfattning, är genom socioekonomiska förhållanden som inkomst, boende, utbildningsnivå, hälsa o.s.v och så vidare.
Om skulle sätta upp en referensgrupp enligt klassiskt marxistisk definition och sedan applicera denna på olika socioekonomiska faktorer skulle resultatet, högst sannolikt, bli allt annat än homogent.
Vi kommer att finna de som haft fast arbete med hyfsad inkomst under hela sitt liv, de som ofta bytt arbete, de som under perioder varit arbetslösa, de som varit deltidsarbetande (ofta lågbetalda kvinnor i vårdyrken) osv. o.s.v. Levnadsförhållanden för dessa exemplifierade grupper skiljer högst väsentligt under såväl yrkesverksam tid som under pensionen.
Vidare kommer vi att finna högst differentierade vi bostadsförhållanden. Här har vi de som innan bostadsspekulationen satte fart köpte egen bostad i form av villor och bostadsrätter. Förvisso en hel del pengar på tiden det begav sig men perioder av hög inflation gjorde att lån och skulder reducerades högst väsentligt. Krasst sett är många av dessa idag, rent kapitalmässigt, miljonärer. Andra bodde i hyresrätter och har under alla år lagt en förhållandevis stor andel av sin inkomst på hyror, en andel som växer när pensionsåldern infinner sig.
Exemplen kan mångfaldigas men de landar alla i att levnadsförhållandena för de vi marxistiskt definierar som ”arbetarklass” skiljer högst väsentligt. Därav följer att prioriteringar och åsikter skiljer.
Den som lever en hyfsat bra tillvaro är sällan verkligt förändringsbenägen – ”vi vet vad vi har men inte vad vi får” – medan den som har det tufft självfallet blir mer förändringsbenägen. Sedan finns det förstås idealister, som söker att se till allas bästa, hur många dessa är – ”när det kommer till kritan” – kan man dock fundera över.
Så kanske ligger det nog ändå något i att en del av ”arbetarklassen”, enligt marxistisk definition, kan uppfattas som både konservativ och i vissa fall som ”reaktionär” …