Trump visar tänderna mot Latinamerika. Donald Trump har undertecknat en exekutiv presidentorder om att byta namn på USA:s försvarsdepartement till krigsdepartementet. Ordern uppmanar också att titulera försvarsminister Pete Hegseth om just krigsminister – säga vad man vill om Trumps administration men man talar klarspråk!
Under förra årets kampanj inför valet till president talade Trump mycket om att minska de militära utgifterna och ”avsluta USA:s ändlösa krig”. Väl vid makten är det dock en helt annan politik som dominerat. Redan 2024, före Trumps tillträde, uppgick USA:s militära utgifter till svindlande 997 miljarder dollar – 39 procent av världens samlade rustningskostnader – och nu i budgeten för 2026 föreslås en förstärkning med hela 13 procent, en höjning som vi inte sett maken till sedan Ronald Reagans dagar.
Vi har dessutom kunnat notera hur såväl Iran som Jemen och Somalia utsatts för amerikanska militära attacker. Det – i kombination med bland annat uppbackningen av Israel en ytterligt aggressiv tullpolitik och en intensifierad strävan efter mer kontroll över vår planets kritiska metaller – visar upp ett imperium som med näbbar och klor slåss för att behålla sin främst av Kina hotade maktställning.
Hot mot Latinamerika
Föga förvånande har också USA hotfullt visat tänderna mot flera länder i Latinamerika – en kontinent som ända sedan slutet av 1800-talet utsatts för oräkneliga amerikanska interventioner – som Kuba, Brasilien, Colombia och Venezuela. I förhållande till Venezuela har det dessutom i dagsläget utvecklats från ett långvarigt ekonomiskt tryck till ett direkt illavarslande amerikanskt vapenskrammel.
USA har under flera decenniers tid plågat Venezuela med sanktioner, försökt knäcka dess ekonomi och isolera landet internationellt. Ett steg ytterligare är att tre amerikanska jagare nu förlagts till farvatten utanför Venezuela, en upptrappning som även inbegriper robotar och stridsflyg samt till och med en kärnvapenbestyckad ubåt. USA försvarar sitt schackdrag med en kaskad av lögner där Venezuelas president Nicolás Maduro beskrivs som ”en av världens största narkotikahandlare” och Venezuela som ”ett hot mot USA:s säkerhet”.
Det är frågan om grundlösa beskyllningar, utifrån att alla initierade vet att Venezuela inte ens utgör en del av knarkhandelns huvudsakliga rutter mot USA. En belöning på 50 miljoner dollar har utfäst av USA till den som kan ge upplysningar som möjliggör ett amerikanskt gripande av Maduro. Det är tydligt att Trumps administration är fast besluten att få till stånd ett regimskifte i Venezuela, något som blev än tydligare i förra veckan när man helt sonika sänkte en mindre venezolansk civil båt, med elva dödsoffer som följd, åberopande att det handlade om ett tillslag mot ett knarkfartyg.
Maduros auktoritära regering
Under Maduros tid som president har Venezuelas ekonomi periodvis befunnit sig i fritt fall, fattigdomen har förvärrats och miljoner medborgare har sökt sig bort från landet. Delvis har krisen bottnat i fluktuerande oljepriser med osäkra exportintäkter och delvis har USA:s sanktioner fått svåra återverkningar. Det inhemska styret har dessutom gått i en auktoritär riktning med en tilltagande repression mot såväl höger- som vänsterkrafter.
Men USA:s upptrappade hot mot Venezuela bottnar knappast i några demokratiska omsorger. Här är det istället frågan om ett kallhamrat imperialistiskt maktspel där USA vill försvaga Kinas omfattande inflytande i landet och komma åt det som uppskattas vara världens största oljereserver.
Alla vi som kämpar med vetskapen att en annan värld är möjlig måste med kraft vända oss mot USA:s hot och maktspel. Vi säger Hands off Venezuela!
En ledare från tidningen Internationalen
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
På sätt och vis är det att spotta sin egen väljarbas i ansiktet eftersom det mest entusiastiskt mottagna budskapet på hans nomineringsmöte var just ”No more wars”.
Så vi får väl se hur det går.
Enligt Craig Calhoun: Roots of radicalism, är det inget ovanligt att den som på måndagen ropar på en stark man på tisdagen deltar i kravaller mot samma starka man. Skälet för båda är att dom inte kan fortsätta ha det som dom har det. Och orsaken till Trump är att stora delar av USAs f.d. medelklass är ruinerad: https://www.theguardian.com/books/2023/jun/10/how-to-avoid-a-civil-war-by-the-man-who-predicted-trump
Och, kan jag tillägga, apropå Venezuela: dess populistiska regering har noggrant undvikit att investera oljeinkomsterna, den har bara delat ut dem till de fattiga som konsumtion. Chávez och Maduro har varit rörande överens med nyliberalerna om att det vore helgerån om staten gick in och styrde investeringar, sånt ska kapitalisterna göra själva. Följden har blivit att arbetseffektiviteten har fortsatt att minska eftersom även kapitalisterna nöjer sig med att konsumera, på klassiskt latinamerikanskt vis.
I alla fall är det vad den chilenske ekonomen José Gabriel Palma säger, se https://gemensam.wordpress.com/2016/06/15/sydamerikas-fallande-vansterregeringar-har-sig-sjalva-att-skylla/
Vad Trump sa under valrörelsen betyder knappast något för honom, han ”glömmer” inte sällan det han själv uttalat och ibland förnekar han t.o.m. sina egna uttalanden. Utöver den vidlyftiga strategin ”make America great again” har knappast Trump några mer detaljerade strategier, han agerar på sin ”känsla” utgående från lika grunda som ”snusförnuftiga” tolkningar av ”nuet”.
… och det är väl så han agerat som affärsman. Uppkommer möjligheten till en ”god affär” kvittar det lika vad som sagts, överenskommits och förmedlats tidigare. Det är ”dekalen” som är hela ”grejen”.
Samtidigt är han en ”ordbajsare” av sort format. Gång på gång har han t.ex. i Ukrainafrågan ventilerat sitt ”missnöje” med Putin (…som samtidigt är hans ”käre vän”). Och alla stora ord från Trump i samband med Alaska-mötet kan inte dölja det faktum att det var ett enda stort fiasko för Trump.
För att sammanfatta, Trump tänker inte längre ”än vad näsan räcker” om ens så långt …
Glöm inte att det var det mest entusiastiskt mottagna budskapet från republikanernas nomineringsmöte.
Det handlar inte om vad Trump gör, det kan vara vad som helst. Det handlar om vad andra gör. Om den trumpska koalitionen spricker eller inte.
Entusiastiskt eller inte men Trump kör ändå sitt ”eget race” då han helt uppenbart glömt bort sitt ”löfte”. Och hrlt uppenbart följer ”svansen” efter. ”Svansen” har knappast mer djuplodade strategier än sin ”svansförare”. Så visst handlar det väl om vad ”svansföraren” Trump gör eller inte gör.
Trump är ingenting utan sin bas, och förstås sina underbefälhavare. Det var bristen på såna under hans förra period som gjorde att han inte kunde åstadkomma något då.
Och basen är så beskaffad att den är desperat. Majoriteten av USAs invånare har fått det sämre sen 1975, i många fall mycket sämre. Sånt som behövs för att leva ett medelklassliv, t.ex. sjukförsäkring, bostad och utbildning, har blivit ruinerande dyrt. Och som Craig Calhoun påpekade kan den som på måndagen ropar på en stark man delta i kravaller mot samma starka man på onsdagen om inget händer som skapar hopp. Trumps krigsäventyr kan vara det som vänder basen emot honom.
I synnerhet som det bland underbefälhavarna finns en del, t.ex. Vance, som har markerat ännu starkare än Trump mot amerikanska krigsäventyr och for-ever-wars.
Trump kommer alltid att motivera ”krigsäventyr” med ”make America great again”. Ingen ska tro att det går att ”sticka upp” ”the great America” PUNKT.
Symboliken i återupptagandet av föråldrade benämningar som ”krigsdepartement” och ”krigsminister” är en del i detta narrativ. Och jag tvivlar på att ”basen” i dessa avseenden kommer att leda till problem för Trump.
Frågan är inte vad han kommer att göra, frågan är om det går hem.