Den europeiska fascismen 2

Ali Esbati kommenterar i Aftonbladet det faktum att högern i Norge förbereder sig för att ta över regeringsmakten. Inte vilken höger som helst, utand enna gång är det en höger med det högerpopulistiska främlingsfientliga Fremskrittspartiet (Frp) i täten som kommer att ta makten. Vad det hela främst visar är att vänstern i form av SV i Norge har totalt underminerat sig själva genom att sätta sig i en sosseregering med nyliberala idéer som fundament för regerandet och dessutom en regering som stöder att Norge deltar med trupp för att ge stöd till imperialismens ockupation av Afghanistan.

Enligt Magnus Marsdal, soms krivit en bok om Frp så är den viktigaste förklaringen till att Frp lyckats växa sig så starka at vänstern slutat prata klass och fördelningspolitisk frågor. Detta är inget som Ali Esbati berör i sin artikel i Aftonbladet om Frp, för då skulle han vara tvungen att medge att eget parti just gjort det. Övergett klass till förmån för identitetspolitik. Övergett fördelningspolitiska frågor till förmån för identitetspolitisk frågor. Ali Esbati har dock en del andra intressant stycken i sin artikel, som trots att den undviker huvudproblematiken ändå är ganska bra, som när han hävdar att det ligger i kapitalets intrese att Frp kommer till makten:

Det är Frp som idag mest effektivt kan förverkliga det norska kapitalets önskemål om samhällsomvandling. Det har blivit ett högerpopulistiskt drömparti: heltäckande politik, men inga bindningar till enskilda ställningstaganden. Partiet kan vara för eller mot nästan vad som helst – det hålls ihop av sin funktion; seglar på de heta luftströmmar som den samtida kapitalismens dynamik ger upphov till.

[…]

Det som utspelar sig också i Norge är ett drama med historisk precedens. Den europeiska erfarenheten är bitter och tydlig: om politiken uppfattas som en sällskapslek för ett särskilt skikt och dess räckvidd och förmåga ses som starkt begränsad, blir det skördetid för högerpopulismen. Organiserade kapitalintressen väljer sig nya, ”häftigare” favoriter för att säkra positionerna. Och på den andra sida andefattiga partier som inte förmår skapa en grundläggande känsla av allvar och mobilisera kring ett progressivt samhällsförändrande projekt.

Den rådande världsordningen erbjuder nygamla kulisser. Det globala ekonomiska systemet försvaras dagligen med ett militärt våld som kräver avhumanisering av ”De andra”. Inga kommunala integrationsprogram i världen kan motverka den genomträngande doften av rasistisk ideologi som ”kriget mot terror” rör upp. Den blåser tillbaka från stridsfälten och in över arbetsförmedlingar, krogköer och valbås. Också i Nato-landet Norge dras de fetischiserade ”västerländska värdena” fram när det letas motiv till att irakier och afghaner måste sätta livet till. Och när det blivit norm att ”vi” måste bestämma över ”dem” är det logiskt att ”de” helst ska vara någon annanstans. Eller, om de lyckats ta sig in, vara tacksamma andra klassens medborgare. Det är följdriktigt att företrädare för Frp gärna spekulerar i ”samband” mellan invandring och terror, att partiet är översvallande Nato-entusiaster, eller att Siv Jensen åker på politisk pilgrimsresa till Israel och ger sitt orubbliga stöd samtidigt som en israelisk minister hotar Gazaborna med ”förintelse”. Sådan lojalitet med USA och Israel upprätthålls inte trots våldsexcesserna utan just för att dessa länder tar sig rätten att sätta sig över internationell rätt. Den groteskt orättvisa världsordningen – det normaliserade godtycket – reflekterar och ger näring till den ordning Jensen och hennes åsiktsfränder vill skapa på hemmaplan.

Drude Dahlerup å sin sida beskriver den obehagliga utvecklingen i Danmark där i stort sett alla partier utom ett vänsterpart, Enhedslisten, och ett borgerligt parti, Radikale Venstre, använder sig främlingsfientlighet och rasism när de försöker vinan väljare. Något jag berörde kort i mitt tidigare inlägg om fascismen i Europa. Dvs även socialdemokraterna och vänsterpartiets systerparti SF använder sig av denna typ av argument:

Den främlingsfientliga retorik och politik, som har kännetecknat Danmark de senaste åren, är inte förbehållen Dansk Folkeparti, utan delas numera av både regeringen och socialdemokraterna. På senare tid har även Socialistisk Folkeparti börjat flirta med invandringsfientlig retorik. Det är här tragedin ligger. Den moderna högerpopulismens motståndare är inte, som man kunde tro, vänstern. Nej, ett populistiskt parti ser sig som Folkets försvarare mot Eliten. Det blåses till kamp mot de intellektuella, 40-talisterna och ”den politiska korrektheten”. I Danmark är Dansk Folkepartis huvudmotståndare dagstidningen Politiken och det socialliberala mittenpartiet Det Radikale Venstre, en gång Folkpartiets närmaste nordiska systerparti. Under höjdpunkten på krisen kring Muhammedkarikatyrerna var det just Politiken som tydligt tog ställning mot den konservativa Jyllands-Posten.

Lite symptomatskt är det att Drude Dahlerup i hela sin artikel låtsas som om Enhedslisten inte fins. På smma sätt är det när Olle Svenning skriver om den politiska situationen i Frankrike. Inte ett ord om Frankrikes idag näst populäraste politiker, Olivier Besancenot och om det vänsterparti som på flera sätt sätter den politiska agendan idag, det nya vänsterpartiet som LCR tog initiativ till. De som skriver om fascismen i euorpa nämner altså inte de partier som tsår för alternativen till den politik som idag förs i de flsta länder, med nedskärningar, privatiseringar och ökad klassklyftor. Den enda som kopplar ihop fascismens framväxt med detta är Esbti, som torts det ändå inte diksuterar varför fascismen lyckas när vänstern misslyckas. Med undantag för Frankrike då där en annan utveckling kan vara på väg. Som Svenning skriver:

Le Pen snubblade 2007 långt tillbaka i förhållande till triumf­artade president­valet 2002 men fick ändå drygt tio procent av rösterna i första valomgången av presidentvalet. Däremot blev parlamentsvalet en mindre katastrof för Fronten, som sjönk från 11,11 procent av rösterna 2002 till 4,29. En miljon lämnade partiet.

Att Le Pen backat innebär dock inte att Frankrike styrt in på en väg bort från nyliberala reformer och främlingsfientlighet. Men väl att detta tillsammans med den stora röstökningen och medlemssökningen för extremvänsterns LCR och det nya antikapitalistiska partiet tyder på en förändring av det franska politiska landskapet till det bättre.

Läs mer:

Intressant?
Bloggat: Claes Krantz, Esbati, Rött Hjärta,
Borgarmedia: PDK,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • X

    Ja det är onekligen en dyster bild. Personligen är jag ingen klassisk vänstersympatisör men förstår kopplingen mellan fascistutveckligen och saker som t.ex. FRA-lagen. Lösnigen i Sverige tycks ju vara röd iallafal.