Låt henne betala

Vi är väldigt samstämmiga. Både i att det mycket väl kan ses som konst och i vem som bör betala.

Det är i båda dessa frågor som många av debattörerna går bet, de tror att konst bara handlar om att måla vackert eller skulptera.

Tyvärr, och med risk för att bryta mot Goodwins lag, så liknar mångas inställning till konst och kultur ett citat av en fet gubbe från första halvan av 1900-talet:
”När jag hör ordet kultur, så osäkrar jag min revolver”

Jag håller med, självfallet bör hon betala för att hon vårdslöst slösat med skattebetalarnas pengar. Trist bara att hon går på en statligt finansierad utbildning och de pengar som jag förmodar att hon livnär sig på är delvis lån, men delvis studiebidrag, dvs skattepengar. Så frågan är ju såklart vem det skulle vara som betalar? Jag är absolut positiv till provocerande konst, det är nyttigt att kritisera samhället, men jag tycker att statens pengar ska gå till de som behöver det, inte för att finansiera någons ”15 minutes of fame”.

I princip håller jag med dig, Anders, i allt du skriver om detta. Men det saknas ändå en aspekt.

Konst torde kunna definieras som ”kommunikation med vissa krav på kvalitet”. Det var i alla fall detta som pionjärer som Baudelaire och Manet hävdade, enligt Bourdieus Konstens regler.

I psykfallet förefaller konstnären ha velat kommunicera någon viss brist i psykvården – så har det sagts åtminstone – men jag vet fortfarande inte vilken.

Så det förefaller alltså som om kommunikationen inte hade nån vidare kvalitet.

Emellertid tillkommer en faktor: att det numera knappt finns någon bransch som är så förvaruligad som konstbranschen. Dvs där bytesvärde och bruksvärde är så utan relation till varandra. Och där det som kommuniceras är så fixerat vid producentens varumärke. Men har då begreppet konst nån innebörd, i den ursprungliga betydelsen? Handlar det inte bara om en prospektiv borgares vilja att marknadsföra sig själv?