Nils Persson (-1703) drev en framgångsrik järnhandel i Göteborg. Han köpte upp järn från bruksägare i Värmland och sålde dem vidare till brittiska expediter (handelsmän, faktorer) i Göteborg och var en av de större järnexportörerna i staden.
Vid Nils Perssons död så övertogs handelsverksamheten av änkan Sara Herwegh (-1729) vars dödsbo år 1730 var en av de största järnexportörerna i Göteborg. Hon var också år 1715 en av de högst taxerade personerna i Göteborg. Hon hade i firman hjälp av Jakob Sahlgren (-1736) som kom att bli en mycket framgångsrik grosshandlare i Göteborg. Han startade bland annat ett sockerbruk och var stadens störste sockerimportör.
Sockerbruket var en av Göteborgs första stora industrier och startades av de båda bröderna, handels- och politieborgmästare Jacob Sahlgren och direktör Niklas Sahlgren. Det kungliga privilegiet är daterat den 11 november 1729, och gäller en fabriksanläggning och en industri. Genom privilegiet blev Sahlgrenarna skyddade mot alla konkurrenter inom 30 mils avstånd från Göteborg under de första 25 åren. Sockerbruket togs i drift 1732.
Vid Jacob Sahlgrens död drevs firman vidare av hans änka Birgitta Sahlgren (f. Ekmarck, 1694-1771) tillsammans med sönerna Niclas Sahlgren (1717-62) och Olof Sahlgren (-1758) under namnet Sahlgren & Söner.
Kring 1740 tillverkade det Sahlgrenska sockerbruket 500 000 skålpund raffinerat socker årligen och var därmed störst i Europa. Sockerbuket kudne dock inet täcka den fetrfrågan som fanns så det kom snart in nya ansökningar om privilegier. 1740 ansökte Anna Maria Schutz om privilegiurm, men Jacob Sahlgrens bror Niclas Sahlgren ansökte samtidigt och fick privilegium. Anna Martia Schuzt ansökan avslogs och Niclas Sahlgren byggde inget sockerbruk.
1746 ansökte Niclas von Jacobson om att få anlägga sockerbruk. Han motarbetades av Sahlgrens och deras allierade kring Ostindiska kompaniet men 1749 fick Jacobson sitt privilegium. 1751 igångsatte han produktion vid sitt nyanlagda sockerbruk i nuvarande Brunnsparken (där Palace-byggnaden idag finns), då kallat Stadsholmen. Jacobsons fabrik tillverkade i allmänhet lite mindre än vad Sahlgrens gjorde. Sahlgren var störst alla år fram till 1807 utom 1770, 1771 och 1805 med mellan 50 och 60% av produktionen. Jacobsons andel av sockerproduktionen pendlade mellan 40 och 50% i allmänhet, men 1770 stod bruket för 51,2% och året efter för 56,1%.
1773 blev antalet sockerbruk tre då John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Jacobsons bruk fick eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 183 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen.
Sahlgren & Söner importerade enbart socker men det räckte för att firman mellan 1750 och 1780 var Göteborgs största importör med 10% av det totala importvärdet per år i stort sett hela perioden och under de flesta åren. Socker importerades främst från Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, länder med kolonier och slavplantager i Västindien, kanske ofta via Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam som själva köpte mycket socker till sitt eget sockerbruk. Från 1780-talet och framåt minskade Sahlgrens sockerimport och år 1800 stod firman enbart för cirka 3% av Göteborgs hela import.
Sahlgren & Söners (Birgitta Sahlgren) import till Göteborg, dsm
1752, 24 800
1760, 23 000
1770, 31 100
1777, 43 500
Efter Birgitta Sahlgrens död drevs sockerbruket med alla sannolikhet vidare av arvingarna som var sonsonen Jacob Sahlgren (1753-1814) och dottersonen Gustaf Adolf Sparre (1748-94).
Åren 1822-1828 ägdes bruket av Niklas Björnberg och därefter till 1832 av hans arvingar. Under åren 1833-35 innehades bruket av firman Dimberg & C:o. Därefter upphörde verksamheten.
Sockerbruksbyggnaden från 1729 blev sedan bomullspinneri. Spinneriet utvecklades till Gamlestadens Fabriker.
Niclas Sahlgren (1701-76) övertog efter moderns och broderns död järnhandelsverksamheten efter att ha studerat och arbetat i utlandet fram till 1728. Han träffade vid dessa resor såväl Jonas Alström (senare Alströmer) som Colin Campbell. Han lämnade kompanjonskapet med brodern i sockerbruket på ett tidigt stadium och drev en egen firma (Nic. Sahlgren, senare Sahlgren & Alströmer).
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Nils Persson, Sahlgren, Jacob Sahlgren, Olof Sahlgren, Birgitta Sahlgren, Birgitta Ekmarck, Niclas Sahlgren, Sockerbruk, Sockerimport, Björnberg, Sparre, Göteborg, Ekonomi, Historia, Samhälle
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
4 svar på “Sahlgren & Söner”
Kommentarer är stängda.