Identitetspolitik leder vänstern fel

Judith Kiros menar i DN att identitetspolitik, eller med ett annat ord, privilegiekritik, inte nödvändigtvis står i motsättning till vänsterpolitik. Det menar jag nog att det gör, men analyser utifrån förtryck och diskriminering på grund av kön, genus, hudfärg,  sexuell läggning osv är naturligtvis viktiga för att förstå världen och göra korrekta analyser. Så även för vänstern. Men den typen av frågor kommer inte att förändra samhället i grunden. Det blir ingen förändring av de grundläggande skillnaderna i makt. För de grundläggande skillnaderna i makt i ett kapitalistiskt samhälle handlar om tillgången till kapital.

Så även om jag har fördelar av att vara vit medelålders man så har Judith Kiros större fördelar i samhället därför att hon är medelklass och har tillgång till media för att formulera sina åsikter. Hon har i jämförelse med mig en stor ekonomisk trygghet då jag är helt beroende av en annan människa för min överlevnad och försörjning. Trots att Kiros är ung, kvinna och svart står hon före mig i kön som det uttrycks i ett intressant blogginlägg:

Tänk dig att du står i en kö. Du köar för att komma in till ett ställe med begränsade platser. Kanske en klubb eller en exklusiv restaurang. Kön är märklig, alla behöver inte vänta på sin tur. Vissa glider före i kön på en räkmacka, sorteras in före eller bakom dig. Hela kön är ett sorteringssystem, trögrörlig och med olika positioner.

Den här bilden kan sammanfatta dagens antirasistiska och feministiska diskussion om privilegier, normer och positioner. Privilegiekritik går ut på att få dem i kön att tänka, se sig om, fundera på sin position, vilken plats de betraktar sorteringssystemet utifrån. Att göra en privilegiekarta över var i samhällets positioner och strukturer de befinner sig. Privilegiekritik fungerar bra för att se det nära, de direkta relationerna i en omgivning. Varför står du där, inte här? Varför fick du gå före?

Det enda de som står i kön kan göra som individer medvetna om detta är att byta platser med varandra. Släppa fram någon som står längre bak, medan någon annan stiger bakåt något steg. Men det förändrar inte kön, det påverkar inte sorteringssystemet. Det ger bara kön en viss social rörlighet, en inre dynamik.

[…]

Privilegieteori diskuterar enbart ”makt att”. Vem som har den privilegierade makten att glida före. Vem som har lättare att få bostad, att få ett jobb, att göra klassresa. På grund av sin hudfärg, kön, klassbakgrund, sexualitet, utseende, kroppsfunktionalitet. Men privilegieteorin tar inte upp ”makt över”. Vem kontrollerar bostäderna, jobben, produktionen, ekonomiska resurserna, mediekanalerna och statsapparaten? Vad är det systemets drivkrafter?

Du kan vara man, vit, hetero – utan att ha ”makt över”, trots din ”makt att” är aningen större än andras. Privilegiet är ett ytterst begränsat och villkorat privilegium. Ett privilegium till rörlighet i kön, varken mer eller mindre. Den stora majoriteten, privilegierade som oprivilegierade, saknar ändå en ”makt över”, saknar kontroll.

Förflyttningar i kön förändrar inte kön. Individuell social rörlighet förändrar inte kapitalismen. Privilegiekritik eller identitetspolitik kan därmed inte förändra samhället i grunden, inte skapa ett samhälle byggt på solidaritet och gemenskap utan riskera snarare att skapa motsatsen. Splittring därför att den som inte är av ”rätt sort” eller har de ”rätta åsikterna” när den är av ”rätt sort”, mobbas, fryses ut eller kritiseras. Det skapar splittring och står i praktiken i motsatsställning till kampen för ett annat samhälle och kampen mot dem som har makten:

Problemet blir när en kamp enbart och bara fokuserar på identitet, när den fastnar där och alla frågor blir identitetspolitiska. Detta är problematiskt eftersom det resulterar i att andra frågor skuffas undan när vi är fullt upptagna att diskutera tex språk och kultur för en identitet eller grupp. Som när klassperspektivet för en gångs skull tas upp i den moderna intersektionella rörelsen och allt som diskuteras är hur arbetar och underklassens sätt att vara på, klä sig etc ses om mindre värt än över och medelklasskultur (habitus för den som kan sin sociologi). När det glöms bort att det stora problemet med klassamhället inte är att arbetarklassen och dess vanor inte accepteras i samma utsträckning utan att vi över huvud taget ens har ett klassamhälle. När diskussionen om tiggarna från vänsterhåll bara handlar om att vi ska respektera att tiggarna finns här och tigger men aldrig diskuterar de vedervärdiga orättvisor som ligger bakom att de överhuvudtaget måste sitta där och tigga för att ha råd med mat. När vi är så fullt upptagna med att diskutera vem som har tolkningsföreträde i vilken fråga eller hur en ska uttrycka sig och agera för att tex vara en bra feminist eller antirasist att vi låter bli att faktiskt föra kampen i frågan.

Jag menar nog däremot att intersektionalitet i sig är en del av problemet. Det är en felaktig teori som inte har med marxism att göra. Inte har med socialism att göra. Teorin leder bort från verkligheten och leder till ett fokus som bortser från de grundläggande maktförhållandena i ett kapitalistiskt samhälle. Om alla i en företagstyrelse var kvinnor skulle samhället fortfarande vara ett ojämlikt samhälle. Dvs kapitalismen skulle vara kvar ändå. Om invandrare eller barn till invandrare skulle representeras i  all maktstrukturer i förhållande till sin andel av befolkningen skulle samhället likförbannat vara kapitalistiskt och ojämlikt.

Om arbetare dominerade företagens styrelser och bestämde över företagen skulle kapitalismen falla samman. Om det fanns ekonomisk demokrati skulle kapitalismen vara död. Vissa skulle fortfarande ha privilegier på grund av kön, religion, sexuella läggning eller nåt annat, så vi skulle få fortsätta med arbete för alla människors lika värde, men från en bättre utgångspunkt. Ett mer jämlikt samhälle ur maktsynpunkt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Hampus Eckerman

    Jag tror på intersektionalism. Därför att jag inte ser kapital som enda intressanta maktstruktur. Står Kiros före dig i kön? Kanske. Om hon blir igenkänd.
    Men står hon före dig i kön när folk inte känner henne? På väg in till krogen? I kön på ICA? I alla vardagssituationer? Jag skiljer lite på ekonomiska och maktpolitiska strukturer. Och på hur folk verkligen drabbas av andras beteende i vardagen. Identitetspolitik handlar främst om det senare.

    • Ja, Därför att hon är ung och kvinna. Just i såna lägen är det en fördel: krogen, affären. Ingen prioriterar en gammal gubbe där. Men i andra sitautioner kan jag ha klar fördel av att vara man och medelålders. Men jag har aldrig fördel av att vara ”vit”. Ingen uppfattar mig så. Alla tror jag är jugge.

      • Hampus Eckerman

        Det finns gott om studier som visar att kvinnor och män bedöms olika. Att kvinnors talartid tenderar att överskattas och mäns underskattas. Att kvinnor bedöms olika vid löneförhandlingar. Vid anställningar.
        Identitetspolitik är intressant för det visar vad vi måste arbeta med aktivt för att jämställdhet inte ska stanna vid juridik. Och för att en del inte ska hamna utanför. Intersektionalism intressant för att viss jämställdhet inte ska glömmas bort. Det talas om splittring, men ofta är det när de som lidit av nackdelarna börjar tala om dem.
        Men jag håller med Linderborg i mycket av kritiken, att det blivit sån j-dra hackemat i att attackera folk på nyansskillnader. Tröttsamt.

        • Ja, Det är självklarheter. Men i just fallet Judith Kiros vs mig så har hon fördel i de flesta sammanhang.

          Vi måste aktivt arbeta med jämställdhet på alla plan. . Analyser av olika sorter maktförhållanden, förtryck osv är självklart viktigt och användbart. Men det är inte samma sak som identitetspolitik.

          Men framförallt hjälper inte intersektionalitet och identitetspolitik om vi vill bygga en vänster som har som mål att bygga en annan sorts samhälle. Att det hjälper när det gäller andra saker förändrar inte detta faktum. Men det är vad som gör det till liberalism.

          • Hampus Eckerman

            Själv känner jag det snarast som att en vänster som inte inkluderar intersektionalitet aldrig kommer kunna hjälpa till att skapa den andra sorts samhälle som jag vill ha. Det kommer bli ett där det alltid finns grupper som behandlas sämre.

          • Jag är helt säker på att du har fel. Vilket också framgångsrika vänstergrupper som Enhedslisten, Syriza och Podemos visat.

      • foliekatt

        Jag tror nog att folk som läser ”Anders Svenssons blogg” uppfattar dig som svensk. Brukar folk ifrågasätta din rätt att leva i Sverige? Tilltala dig på engelska på stan? Tycker inte riktigt du tagit med viktiga aspekter av köandet här.

        Och det breda penslandet kring Kiros klassbakgrund och ekonomiska situation verkar inte så väl underbyggt.

        • Den som läser bloggen, ja. Men du har aldrig träffat mig i verkligheten. Så det är rätt ointressant i sammanhanget: för det var inte det vi diskuterade. Jag uppfattar Kiros som svensk, förändrar det nåt?

          Fast alla gör ändå inte det. De tror att jag använder ett falskt namn och egentligen är arab. Varje månad är det nån.

          En som skriver regelbundet i DN tjänar mycket mer än vad jag gör. Den typen av artiklar hon skriver ger minst 5 000 kronor per gång. Jag får 1 500 kronor förr en ledare i ETC Göteborg. Min årsinkomst är 100 000 kronor. Hur mycket tror du Kiros tjänar? Även om hon var student (det kanske hon är förresten) så tjänar hon mycket mer än vad jag gör. En som har möjlighet att skriva regelbundet i DN har mer makt än vad jag har. Mer inflytande på debatten och mer inflytande öht. Mer makt i det lilla. Hon står före i kön helt enkelt. Okej för mig, men kom inte och säg att jag skule ha mer makt än hon bara för att jag är vit, man och äldre.

          Men i sammanhanget är det kanske egentligen ointressant. Hon gör och skriver bra saker för att vara liberal. Men vänster är hon inte och det är inte heller hennes åsikter.

          • Olle Katz

            Jag är övertygad om att vi tjänar på ett intersektionellt perspektiv. Enbart klass fungerar inte, särskilt som den subjektiva uppfattningen av klasstillhörighet ofta inte stämmer med vänsterns eller den sociologiska definitionen. Problemet med identitetspolitik är snarare att den inte är intersektionell – klassperspektivet glöms ofta bort i den debatten. Och klass är ofta den grundläggande faktorn.

          • Ingen pläderar för enbart klass (det kanske finns, men jag gör det inte). Intersektionellt betyder i praktiken inte klass öht. Det är så det funkar hos F!, så det funkar hos MP. Att analysera och beskriva andra typer av förtryck är inte intersektionalism. Vänstern har gjort det det 1970-talet. Det är nödvändigt. Men intersektionalsim tar det ett steg längre. Då hamnar vi fel.

            Inget framgångsrikt vänsterparti bryr sig om intersektionalism. Inte Podemos, inte Syriza, inte Enhedslisten. Det är en svensk och US-amerikansk grej. Två av de västländer som har den svagaste vänstern, intersektionella teorier och identitetspolitik är en del av det som orsakat svagheten.