Kodnamn Pia och Alunda Finans

Del 3 av 8 i serien Inflitratörer

Kodnamn Pia var polisens beteckning på infiltratören Peter Rätz (P.R.). Han dömdes för utpressning mot en egenföretagare men fick partiell nåd på grund av att han avslöjats som polisinfiltratör (men han skrev inte ut namnet som Annika Nilsson påstår i ett blogginlägg) i en artikel av Gubb Jan Stigson i Dala-Demokraten:

Polisens infiltratör Peter Rätz hade arbetat i nio år, när han avslöjades av Gubb Jan Stigson. Även om inte Peters namn skrevs ut och bilden på honom i tidningen var pixlad så förstod de flesta, i varje fall i Dalarna, vem det handlade om. Jag har kritiserat Gubb Jan för det i en av mina böcker, för att jag menar att han därmed försatte Peter Rätz och hans familj i direkt livsfara.

– Jag vill påstå att du till och med skryter om det där avslöjandet.

– Ja, jodå för all del. Jag drog en rimlig slutsats av vad jag såg och hörde och publicerade det. Dom som fanns runt omkring honom åkte ju dit på löpande band, men inte han.

– Men du måste väl inse att du därmed riskerade hans och hans familjs liv?

– Ja, det är möjligt men att jag därmed skulle hålla igen på nyhetsbevakningen det kan jag inte gå med på. Det tycker jag är fullständigt orimligt.

Det är idag välkänt att Gubb Jan Stigson har fått Publicistklubbens stora pris för sin kriminaljournalistik. Men få kommer nog ihåg att han också blev minnesmästare i en tv-serie som gick på 1980-talet:

– Så jag är obesegrad i boxning och tv-frågesport, säger Gubb Jan och skrattar.

– Kan man ana, milt uttryckt, en envis tävlingsmänniska bakom dina svar på mina frågor.

– Javisst, men jag har också varit med i ett fotbollslag som harvade i dom lägre divisionerna, så det kan väl jämna ut sig. Vi var så få så alla vi kunde få ihop måste vara med. Och jag var väl mest utfyllnad. Det var kul, så det blev 16 säsonger, men om du skriver att jag var Sveriges sämsta fotbollsspelare i ett lag i de lägre serierna, så kan jag nog inte protestera mot det.

Artikeln i Dala-Demokraten handlade om ett tillslag mot Grand hotell i Falun som jag ska återkomma till. Historien om tillslaget mot Grand i Falun går under beteckningen Operation Räven.

Genom benådningen av Rätz kunde en utredning av polisens ljusskygga verksamhet med infiltratörer undvikas. Affären kring Alunda Finans, Peter Rätz dom och benådning beskrivs i ett examensarbete på juridiska institutionen vid Göteborgs Universitet på nedanstående sätt. Författaren har hämtat informationen från tingsrättsdomen i Mål nr 453-03.

P.R. stod i det aktuella fallet åtalad för både rån och försök till utpressning. Bakgrunden var en tvist där företaget Alunda Finans AB hade belånade fakturor från bolaget Sjöstadens personuthyrning ställda på den före detta egenföretagaren C.S.. C.S. menade att fakturorna var inkorrekta eftersom inget arbete hade utförts och att det således inte förekom någon skuld. Eftersom Sjöstadens personaluthyrning anlitade outbildad arbetskraft avblåstes det arbete som de aktuella fakturorna avsåg.

I syfte att förmå C.S. att betala fordringen uppsökte P.R., som uppgavs vara vän med U.E. på Alunda Finans AB, honom på hans kontor i Skogås den 22 januari 2003. P.R. var vid detta möte i sällskap med en annan man. Historierna från P.R. och C.S. går sedan isär. C.S. uppgav att P.R. under detta möte dels hade slagit honom över läppen och örat, dels hotat honom och hans familj till livet och sedan stulit 10 000 kronor som funnits på kontoret. P.R. uppgav däremot att han aldrig haft något ont uppsåt och att mötet hade varit väldigt lugnt och sansat. C.S. hade föreslagit att de skulle försöka lösa situationen, exempelvis genom en avbetalningsplan. C.S. valde att direkt betala av 10 000 kronor på skulden, dock fanns inget kvittensblock tillgängligt vid denna tidpunkt. De skulle träffas återigen efter 14 dagar och bestämma närmare hur resterande fordring skulle lösas. C.S. anmälde situationen och P.R. och den andra personen kom att gripas vid det andra mötet den 5 februari 2003.

Eftersom C.S. fru vittnade om dennes skador, dennes familj anlitad livvaktsskydd och att P.R:s uppgifter inte kan anses vidare tillförlitliga främst då ingen kvittens lämnats på de 10 000 kronorna, lades C.S. uppgifter till grund för TR dom. P.R. dömdes den 13 mars 2003 till 18 månaders fängelse för rån och försök till utpressning.

P.R. överklagade TR dom, men närvarade aldrig vid HovR förhandlingen den 18 november 2004. Därmed fastställdes TR dom. Anledningen till att P.R. inte närvarade var att han i tidningen Dalademokraten den 9 november 2004 hade avslöjats som infiltratör/informatör åt polisen.174 Enligt uppgift från P.R. kunde han inte närvara vid förhandlingen i HovR då polisen uppgett att de inte kunde garantera hans säkerhet.175 P.R. blir sedermera antagen i polisens vittnesskyddsprogram och blir den 21 februari 2005 beviljad partiell nåd av justitie> minister Tomas Bodström. Hans straff blir därmed halverat och han avtjänar sitt straff på en skyddad avdelning på Gotlandsanstalten. Idag är P.R. på landsflykt, lever på okänd ort, och uppger att han flyttar i princip en gång var tredje månad.

P.R. döms i det aktuella fallet för indrivningsverksamhet, det vill säga att på olaglig väg genom våld, hot om våld, eller annan påtryckning försöka förmå någon att betala en potentiell skuld. Indrivningsverksamhet är vanligt förekommande bland olika kriminella organisationer. Det brott som P.R. gör sig skyldig till följer därför inte omöjligt som ett led i dennes medlemskap i en sådan kriminell gruppering.

Kommentarer från examensarbetet<

P.R. beviljas sedan nåd (12 kap. 9 § RF . Nådeinstitutet är uteslutande avsett för humanitära skäl och rena undantagssituationer, exempelvis om en person är dödligt sjuk.180 Att P.R. beviljades nåd i det aktuella fallet torde enligt min mening ge stöd för att han förmodligen begick våldet och utpressningen som ett led i sin roll som infiltratör åt polisen. De kriminella gärningarna var med största sannolikhet inte sanktionerad av polisen, eller ett led i en polisiär operation, men P.R. var möjligtvis tvungen att begå den kriminella gärningen för att upprätthålla sin täckmantel som kriminell gängmedlem. Eftersom P.R. var i sällskap av ytterligare en person kunde han svårligen ha undvikit den här situationen, utan var tvungen att agera i enlighet med sin roll.

Eftersom det inte finns någon ansvarsfrihetsgrund som direkt tar sikte på den aktuella situationen och att handlingarna förmodligen inte var sanktionerade av polismyndigheten, fanns det ingen reell grund att låta P.R. gå fri från ansvar. Med bakgrund av denna avsaknad av reell grund i förening med att de kriminella handlingarna möjligt var ett led i att upprätthålla sin täckmantel, är jag av uppfattningen att justitiedepartementet kom fram till en kompromisslösning vad gäller det partiella nådebeslutet. Det saknades direkt lagstöd, men efter en skälighetsbedömning fanns det inte grund att låta P.R. avtjäna fullt straff för handlingar som det inte är ställt utom rimligt tvivel att han skulle ha begått om det inte vore för hans roll som infiltratör.

Det hade vart av stort intresse att se hur domstolen hade bedömt situationen om de känt till alla omständigheter i målet. P.R. hade dock ingen möjlighet vid förhandlingen i T.R. att erkänna att han var infiltratör utan att röja sin täckmantel. Detta problem hade han inte haft vid förhandlingen i HovR, eftersom han vid det här tillfället blivit avslöjad som infiltratör åt polisen. Eftersom P.R. inte hade möjlighet att närvara, fick tyvärr aldrig HovR möjlighet att pröva det verkligen händelseförloppet.

Huruvida mina ovan presenterade spekulationer motsvarar vad som är sanningsenligt eller inte reserverar jag mig inför. Situationen belyser dock den problematik som återfinns med att infiltratörer svårligen kan undvika att begå brott för att upprätthålla sin täckmantel. Situationen visar även på den lagtekniska problematik som uppstår om en infiltratör inte kan undvika att begå en kriminaliserad gärning till följd av sin roll som infiltratör. Det finns idag ytterst små möjligheter att undvika straffansvar i domstol, varav justitiedepartementet i det aktuella fallet i efterhand fick modulera med nådeinstitutet. Det uppstår även svårigheter i domstolsprocessen eftersom infiltratören inte känner att det finns möjlighet att avslöja att denne i realiteten jobbar åt polisen. Det framstår bättre att ta ett fängelsestraff, på i det här fallet 18 månader, än att få ett pris på sitt huvud – levande eller död. Dessutom vittnar fallet på det problematiska efterspel som följer av att, inom kriminella kretsar, bli avslöjad med att jobba åt polisen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Olle Liljegren-affären – en hanterare och hans metoderOperation Räven >>
About these ads