Integrationen i Sverige inte sämre än tidigare

Trots en ökad invandring och färre arbetstillfällen i industrin visar en ny rapport till ESO att det inte blivit svårare för olika grupper av flyktingar att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. För kvinnor tar arbetsmarknadsetableringen längre tid än för män, men efter ett antal år i landet är sysselsättningsgapet mellan könen nästan helt borta. Integrationen verkar enligt gå lite långsammare när det kommer många flyktingar på en gång. Det är ju också logiskt att det fungerar så, men efter 10 år finns det ingen skillnad i integration bland de som kommit under perioder med få flyktingar och de som kommit under perioder med många flyktingar.

– Det tycks inte bli svårare att integrera flyktingarna när antalet nyanlända i Sverige ökar eller när antalet enkla jobb i tillverkningsindustrin minskar, säger Joakim Ruist, författare till rapporten, i ett pressmeddelande.

Genom att öka kunskapen om hur det går för olika flyktinggrupper att integreras på arbetsmarknaden kan bättre skattningar göras av hur integrationen kan komma att utvecklas framöver. I den nya rapporten till ESO, Tid för integration – en ESO-rapport om flyktingars bakgrund och arbetsmarknadsetablering, har Joakim Ruist studerat hur det gått för olika flyktinggrupper på arbetsmarknaden utifrån ursprungsland, utbildning och ålder vid ankomst. Arbetsmarknadsintegrationen mäts i huvudsak i termer av sysselsättning som i rapporten likställs med en inkomst som ger möjlighet till självförsörjning.

En slutsats är att flyktingars sysselsättningsutveckling skiljer sig mycket åt beroende på ursprungsland. Hudfärg och rasism tycks däremot inte spela nån som helst roll. Flyktingar från det forna Jugoslavien, Chile och Eritrea/Etiopien uppvisar snabbare och bättre integration än de från andra länder medan integrationen för personer från Somalia och Irak är lite sämre.

Skillnaderna har varit mycket stabila över tid. Formell utbildningsnivå tycks enligt undersökningen inte kunna förklara skillnaderna mellan länderna. Somalierna har dock lägst utbildningsnivå och också sämst integration. Utredningen tar inte upp sådan som möjligheten att utnyttja existerande nätverk i Sverige vilket ju finns och funnits när det gäller flyktingar från det forna Jugoslavien. De hade ju redan 10 000-tals landsmän här. Däremot tar de upp kulturella skillnader som förklaring. De har gått bra för flyktingar från Europa och för flyktingar från kristna länder som Chile och Etiopien (många i Eritrea är också kristna).

Ju yngre en person var den den kom som flykting till Sverige desto bättre integration är ytterligare något som rapporten visar. Kvotflyktingar har generellt lägre sysselsättningsgrad och sämre integration. Att övergår till enbart kvotflyktingar förefaller inte vara en bra idé om vi vill att flyktingar snabbt och lätt ska integreras i det svenska samhället. Det tyder också på att kvotflyktingar är människor med sämre resurser, sämre hälsa och lägre utbildning än de som lyckas ta sig hit för egen maskin.

Vidare visar rapporten på stora regionala skillnader i Sverige där Malmö och Gotland har lägre sysselsättning för flyktingar än andra områden i Sverige medan Stockholm, Jönköping och Kronobergs län har högre. Ruist konstaterar i rapporten att det är oklart vad detta beror på men nämner ändå att Jönköping och Kronobergs län har större andel tillverkningsindustri än andra delar av Sverige medan Malmö har störst andel flyktingar och Gotland minst. Han nämner inte att Malmö i stort sett saknar tillverkningsindustri och har en mycket hög arbetslöshet rent generellt, bland de allra högsta i Sverige. Göteborg skiljer också ut sig kraftigt genom att inte uppvisa några skillnader mellan flyktingar som kommit vid olika tillfällen. Integrationen i Göteborg har fungerat i stort sett likadant oavsett när flyktingarna kommit.

Advertisements