Att avkriminalisera eget narkotikabruk skulle göra polisen effektivare

Att utreda mindre narkotikabrott tar en stor del av polisens resurser utan att det överhuvudtaget ökar tryggheten eller minskar brottsligheten. Provtagningen tar stora resurser i anspråk men tycks inte leda till minskad brottslighet:

I Sverige, till skillnad från många andra länder, är narkotikabruk kriminaliserat (brottsrubriceringen är ”ringa narkotikabrott”). För att bevisa att en person har använt narkotika behövs det vanligen ett urinprov, ibland blodprov. I Sverige avkrävs årligen 40 000 personer sådana prov (Brå 2016). De flesta av dessa är urinprov. Den ovan nämnda undersökningen visar att antalet sådana prover har fördubblats under senaste 20 åren samtidigt som andelen positiva utfall har minskat. Att ta alla dessa prover och vidta andra åtgärder förenade med utredning och lagföring av ringa narkotikabrott tar en hel del polisiära resurser. En återgång till den ordning som rådde i Sverige före 1988, när narkotikabruk kriminaliserades, och framför allt straffskärpningen 1993, som gav polisen möjlighet att genomföra kroppsbesiktning i form av urin- eller blodprov vid skälig misstanke om bruk av narkotika (Prop. 1992/93:142), skulle innebära väsentliga besparingar av polisens resurser. Brottsförebyggande rådet (Brå 2000) har utvärderat lagändringen från 1993. Man konstaterar att tillämpningen av den nya lagen är resurskrävande för polisen och att lagföringar för ringa narkotikabrott främst hos äldre missbrukare har ökat. Det gick däremot inte att visa att lagändringen hade några effekter på narkotikabruket.

Det råder stor osäkerhet om en avkriminalisering av narkotikabruk skulle leda till en ökning av missbruket eller inte. Generellt kan man säga att det i dag finns en tendens i världen (t.ex. Portugal, Norge, Kanada, delar av USA) att minska graden av kriminalisering när det gäller olika typer av befattning med narkotika och att behandla dessa frågor mer som social- och hälsopolitiska och mindre som kriminalpolitiska.

Lag- och praxisändringar som går i denna riktning skulle troligen innebära att en del av polisens resurser som i dag används för åtgärder mot ringa narkotikabrott skulle kunna användas för andra ändamål. Samtidigt skulle troligen en resursförstärkning inom socialtjänsten och hälsovården vara nödvändig.

Trafikövervakning kan med fördel och till stor del skötas av andra än utbildade poliser. Så är det exempelvis i Polen. Det skulle också kunna frigöra polisiära resurser till att istället arbeta med brottsförebyggande arbete.

De två beskrivna åtgärderna skulle leda till kraftigt försämrad personuppklaring i det polisiära arbete samtidigt som det sannolikt skulle leda till minskad brottslighet och ökad trygghet genom fler poliser på gatorna som kunde arbeta med trygghetsskapande och brottsförebyggande arbete. Det är därför också en tydlig illustration till hur värdelöst personuppklaring är som mått på polisens effektivitet.

Advertisements