Hemliga polisen i Honduras

Jag kom för sent till revolutionen.

Här hade jag tillfälle att med egna ögon se, inte en militärkupp från överklassen, utan ett äkta arbetarbondestött folkuppror där diktaturen rycktes upp med rötterna. Men jag blåste chansen med sex månader.

Gudarna ska veta att jag försökte att få vara med om den sandinistiska revolutionen i det lilla centralamerikanska landet Nicaragua 1979.

Några månader innan segern över den brutala USA-stödda diktatorn Somoza hörde jag mig för hos en sandinistrepresentant på deras kontor i San Fransisco, om möjligheterna att komma med i den lilla internationella brigad som kämpade med FSLN-gerillan. Men han svarade att de för tillfället inte ens hade vapen åt alla de Kalifornienbosatta nicaraguaner som ville åka ner och slåss.

Så jag åkte uppåt polarcirkeln för att jobba i fiskkonservfabrik i Alaska istället. Och där satt jag i de arktiska obygderna när den nicaraguanska befrielsearmén tågad ut ur den tropiska djungeln för att inta landets jordbävningsdrabbade (charmlösa) huvudstad Managua.

Sex månader senare kliver jag över gränsen till ”Nicaragua libre”, det fria Nicaragua, Fast beslutsam att göra en insats för att stödja det revolutionära uppbygget av landet.

Som frivillig volontär hamnade jag som kaffeplockare på en bondedriven före detta rikemanshacienda uppe i bergen nära staden Matagalpa. Där grips jag av den radikala samhällsomvandling jag ser, och beslutar att jag vill lära mig mer. Men då måste jag kunna språket bättre, så jag åker tillbaka till Guatemala och en spansk språkkurs i Antigua jag har hört talas om av andra ryggsäcksresenärer.

När jag en månad senare liftande återvänder till Nicaragua via El Salvador och Honduras är jag inte bara vild av entusiasm över det nicaraguanska samhällsbygget. Jag kan prata om det också.

Och det gör jag under liftningen tillbaka till Nicaragua. Med kreti och pleti utan urskiljning.

­– Nicaragua har en folkregering som ger jord till bönderna, och höjer minimilönerna för arbetarna, mässar jag för nyfikna fattigbönder utanför byaffärerna jag mathandlar i.

Tyvärr hade jag inte riktigt lärt mig att skilja på folk och folk. Och jag får oväntat motstånd från en ”bonde” med chaufför jag liftar med i en lastbil i de honduranska gränstrakterna nära Nicaragua.

– Var försiktig, säger chauffören när ”bonden” försvinner för ett ärende in i ett stort flott hus. Det är ingen bonde du talar med utan en godsägare (”No es campesino, es patron”).

– Och i Honduras kan det vara mycket farligt att prata politik. Bäst är att hålla tyst med sina åsikter. Då överlever man lättare.

Senare förstår jag att godsägaren måste har ringt ett samtal om mig inne i huset. En varning om en samhällsomstörtande utländsk uppviglare.

Ovetande om detta blir jag en stund senare avsläppt en halvmil från gränsen alltmedan den tropiska mörkernatten faller. Pigg som jag är beslutar jag mig för att gå till gränsövergången till Nicaragua.

Där knallar jag glatt visslande fram på en ödslig kolsvart gränsväg medan syrsor och gud vet vad väsnas i djungeln på båda sidor av grusvägen.

Som hämtat från en agentfilm dyker då plötsligt en svart bil vrålande upp i kurvan bakom mig. Strålkastarna skär genom det fuktiga beckmörkret och fångar mig och ryggsäcken i dikeskanten.

Bilen bromsar häftigt in och ut rusar fyra beväpnade biffiga män med ilskna ögon. Sekunden senare stirrar jag in i fyra revolvermynningar. Definitivt en ny erfarenhet.

Innan jag vet ordet av är jag omringad och tänker:

– Här ska det alltså sluta. Rånad och dödad av honduranska brottslingar. Lämnad att bli uppäten av djur och ruttna i djungeln, utan att någon någonsin får reda på vad som blivit av mig.

En av karlarna ryter barskt att jag ska langa fram packning och dokumentpapper, pass. Ett hopp tänds hos mig för jag anar att männen kanske inte är vanliga kriminella, och att jag alltså skulle ha åtminstone en minimal chans att överleva.

Förvirrad frågar jag vilka de är.

– Hemliga polisen i Honduras, svarar de bistert.

Då flyger fan i mig. Eller rättare sagt, alla normala reaktioner kortsluts i den pressade situationen, och de naivt blåögda svenska ryggmärgsreflexerna dyker upp.

Inför fyra hotfulla, beväpnade män som i ödemarkerna omringar mig med vapenmynningarna pekande på mitt bröst frågar jag dem pojkaktigt oskuldsfullt:

– HAR NI LEGITIMATION?

Häpna stirrar de på mig med öppna munnar.

Helt uppenbart har den fruktade säkerhetspolisen aldrig fått den frågan från av sina tilltänkta offer förr. Och det otroliga händer.

Fullständigt förvirrade och överrumplade räcker en av dem fram ett slags polisbricka där det i bästa biostil verkligen står ”Honduras hemliga polis” (eller något liknande).

Efter det är de fyra säkerhetspoliserna inte sig lika. De snokar visserligen igenom all packning och alla papper – och tack och lov råkar jag inte då ha något sandinistmaterial på mig. Och det är som om luften gått ur dem.

”Det är ju bara en vanlig dum turist”, hör jag dem säga till varandra medan de rotar runt i ryggsäcken. Och till slut får jag gå.

Reaktionen kommer efteråt. Rädslan slår plötsligt till och magen råkar i uppror, andningen kommer i oordning, och benen darrar som asplöv.

– Tänk om de ångrar sig och kommer tillbaka, funderar jag när jag når den nattstängda gränsen, och sover över på den honduranska sidan. Nicaragua hägrar som ett räddande paradis. Och så gryr äntligen morgonen och gränsövergången öppnas.

”Välkommen till det fria Nicaragua”, hälsar gränsskyltarna i det befriade framtidslandet. Och det känns som att komma hem.

Hans Norebrink

Advertisements
Gilla Hans Norebrink på Patreon!