Jag blev upplockad av en sandinistisk viceminister med en grov laddad pistol redo, bredvid sig i framsätet. ”Vår revolution har många fiender”, förklarade han.
Det var 1980 och blott ett halvår hade förflutit sedan Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSLN) hade lett folket i ett segrande gerillauppror mot den brutala, långvariga och länge USA-stödda Somoza-diktaturen i Centralamerika. Det var en vänsterseger med latinamerikanska ”befrielsekristna” inslag.
På den grusiga slingrande vägen upp till Nicaraguas centrala högland berättade han att han alltid tog upp liftare längs vägarna. Bilen var ju ett tjänstefordon och ”folkets fordon ska väl användas av folket?”.
Framme i den lite sömniga låghusbebyggda bergsstaden Matagalpa visade han mig uttryckslöst ruinerna av sitt förra hus. Där hade hans hustru och tre barn dött under en av Somoza-flygvapnets många bombattacker mot civila mål. Sedan skjutsade han mig raskt till jordreformsinstitutet INRA (Institutu Nicaraguense de Reforma Agraria).
Där hann jag knappt nämna att jag ville anmäla mig för volontärarbete till stöd för den folkliga revolutionen. Prompt utnämnde jordreforms-tjänstemännen mig till frivillig kaffeplockare, satte mig i en jeep, och körde mig än högre upp i de gröna bergen, till det nystartade jordbrukskooperativet ”La Pintada” (den målade).
Denna kaffehacienda ligger i ett bergspass mellan två sagolikt vackra dalar. Plantagen ägdes tidigare av en rik ”somozista”, som nu begrundade sina synder i Texas – förmodligen ruvande på hämnd mot dem han säkerligen såg som skyldiga: utländska sociala agitatorer (typ som jag…) och Kubastödda kommunister med vapen skänkta av Sovjetunionen. Så gick ju jargongen i den latinamerikanska överklasshögern vid den tidpunkten.
Vinterns kaffeskörd var livsviktig för det nya ”befriade” Nicaraguas nationella ekonomi. Vilket ibland gjorde det redan tunga kaffearbetet livsfarligt, eftersom de regeringsfientliga ”contras-terroristerna” gjorde allt för att sabotera kaffeskörden på de bondeövertagna jordbruksmarkerna.
Ett uppspikat rödmålat plakat på den stora dörren till farmens huvudbyggnad förkunnade stolt att jordbruket numera ägdes av ”det arbetande folket”. Fast folket i form av de fattiga illitterata småbönderna på ”La Pintada” var mest förvirrade över allt det nya som hade hänt dem sedan sandinistsoldaterna fördrev deras godsägare. De levde isolerat från nyheterna, och bara en förman hade deltagit i sandinistgerillans framgångsrika resning.
När jag sedan dök upp som en av regionens av allt att döma första ”internacionalistas” (världssolidaritets-frivilligarbetare ungefär), och började tala om syskonskap och samarbete mellan folk och nationer, så övergick det helt enkelt deras horisont. Varför skulle en blond (rik?) gringo komma från andra sidan det stora havet till deras lilla obetydliga by, för att hjälpa dem att plocka kaffebönor.
Lokalborna var följaktligen lite avvaktande de första dagarna. Och detta med den okända svenska ”República de Suecia” var lika oförklarligt. För de outbildade lantarbetarna nyligen blivna kooperativbönder var jag helt enkelt amerikanska ”Mister Yankee”.
”Inte nordamerikansk turist utan svensk volontär”, försökte jag förklara, och jag trodde att de mot slutet av min vistelse äntligen hade börjat få ett hum om det här med Sverige och solidaritet. Den illusionen förlorade jag den sista dagen när ett antal av kooperativets bönder vänskapligt vinkade av mig då jag lämnade byn. ”Goodbye Mister Yankee”, ropade de glatt.
Men åter till början av min månadslånga vistelse som ganska tafatt bondepraktikant:
”Come here Misstäär Jang-ki”, ropade byborna uppmuntrande när vi tidigt nästa morgon gav oss iväg till det – som det visade sig – slitsamma jobbet. Vi gav oss av tillsammans in i den otillgängliga djungel jag trodde täckte bergssluttningarna runt bondbyn. Men det visade sig att ”djungeln” i själva verket bestod av skuggande träd med undervegetation av kaffebuskar.
På odlingarna var det brant, halt, vingligt, smutsigt, tätbevuxet och morgonkallt. Grenarna piskade mot kroppen. Vid midjan hade jag fått en flätad rund korg fäst med rep runt midjan. I den skulle jag plocka – eller snarare dra ner – de röda, men inte de omogna gröna kaffebären. Det var inte det lättaste.
Inledningsvis snubblande jag ständigt omkull och spillde svärande alla kaffefrukterna ner i lervällingen kring mina nedsmutsade skor. Knappast förvånande sågs min arbetsinsats av arbetsstyrkan – män, kvinnor och barn – som ett glatt och roande avbrott i det mödosamma och monotona vardagsslitet.
När korgen var full skulle den tömmas i en jutesäck man släpade med sig. Det blev inte mycket i den kaffekassen den första veckan. Men i slutet av den fjärde veckan lyckades jag en dag fylla hela fyra säckar! Min stolthet över detta punkterades dock effektivt när en tioårig liten pojkvasker käckt svingade upp sina fem säckar på uppsamlingsfordonets flak.
Lika amatörmässigt illa var det när vi efteråt sorterade ut de gröna bönorna från plockningen. Vi satt på vägen och rensade bönorna som vi hade spridit ut på stora färgglada plastskynken. Jag var alltid klar sist. Och jag som ju var där av solidaritet med dem, fick utstå nesan att barnen av solidaritet med mig hjälpte till med sorteringen av mina bönor.
För att hålla oss samman i ”urskogen” blåste förmannen då och då i ett horn. Den förkunnade också att middagsbilen hade kommit. Maten bestod alltid av ris, bönor, tortilla (majsbröd) och så förstås kaffe. Morgon, middag och kväll. Fast ibland fick man en liten ynka bit ost man kunde spara till efterrätt. Då var det fest!
Det fanns också ett apelsinträd i skogkanten som man kunde ta för sig av. Och när man inte längre stod ut med den enformiga kosten kunde man gå till någon av lantarbetarhustrurna som hade superbillig ”restaurang” hemma i köket, med jordgolv och kycklingar springande över fötterna (den blivande maten…).
Det var antagligen så jag fick min amöbadysenteri som efter att jag hade lämnat jordbruket tog mig en månad att kurera. Innan den bröt ut hade jag mest besvär med ett smådjur från skogen som gav mig en otrolig klåda i skrevet. Karlarna flinade åt mitt kliande och gav mig fotogen att smörja in mig med. Det tog död på de små blodsugarna, men jag hade ändå svårt att sova.
Min sovplats var nämligen i en slags lagerlokal eller lada, och där förde de troligen koffein-påverkade (?) råttorna ett obeskrivligt oväsen på nätterna. En gång när jag vaknade satt en stor fet råttjävel och stirrade på mig, bara knappt en meter från sovsäcken.
Mitt sovrum var samtidigt byns samlingsplats. Där hölls en kväll det första fackföreningsmötet någonsin i byn, varvid en lokalavdelning av bondefacket högtidligen bildades. Det var rörande att se de fattiga männen och kvinnorna på landsbygden sitta på helspänn för att försöka förstå de nya ovana tankarna som fackorganisatören från den avlägsna huvudstaden Managua introducerade i deras inskränkta tillvaro.
Jag fick se den första trevande början på en ny kollektiv medvetenhet, fick se hur revolutionen slog rot i byn. Ändå insisterade de på att ge mig löning – samma som de själva – för detta att jobba ideellt och gratis var en för omtumlande tanke. Jag lyckades ändå att vid min avfärd skänka min löning till det nybildade facket, men först sedan jag skrivit det på ett slags ”skänkedokument” till byfacket.
Men även kontrarevolutionen var aktiv förklarade invånarna för mig efter en hemlighetsfull natt med mycket tisslande och tasslande, som ingen ville berätta något om. Men dagen därpå blev en 18-årig kvinnlig sandinistpolis stationerad i byn. Hon började genast att beslutsamt exercera de stora bondpojkarna alltmedan de vuxna männen häpet tittade på.
Det var en tuff tjej som hade blivit gerillasoldat när hon var 15 år gammal. Sitt första egna gevär hade hon fått som belöning sedan hon en mörk natt hade stuckit ner en somozist-polis med kniv. Ingen jänta att tramsa med alltså!
I samma veva som flicksoldaten kom till vår by anlände en ung salvadoran (från grannlandet El Salvador) – Saul – som volontär till ”La Pintada”. Vi blev kompisar och gick på helg- kvällarna hem till bönderna för att diskutera politik över ett antal flaskor hembränt. Med spriten lossade tungornas band och de berättade äntligen vad som hade utspelat sig den gåtfulla natten.
– Vi tillfångatog tre contras-soldater som kom smygande i skogsbrynet i gryningen, och de överlämnade vi sedan till sandinistpolisen på deras kontor nere i Matagalpa.
– Varför vi inget sa till dig? Då hade du säkert lämnat oss. Som utländsk sandinistsympatisör är du en given fiende till contras. Så det kunde säkert ha varit så att det var dig de var ute efter att döda!
Hans Norebrink
# Sandinist-regimens radikala jordreform till förmån för de många fattigbönderna mötte starkt motstånd från rika jordägare i Nicaragua. En kontrarevolutionär högergerilla (contras) bildades med öppet och senare dolt stöd från USA. Ett nytt inbördeskrig bröt ut, som varade till 1990.
Augusto César Sandino var en nationell revolutionär frihetshjälte (influerad av syndikalism), vilken gett sandiniströrelsen sitt namn. Som gerillakrigare och anti-imperialist ledde han uppror mellan 1927 och 1933 mot USAs ockupation av Nicaragua. Skällsordet ”gringo” ska enligt en myt (troligen) komma från att folket i Latinamerika sa till grönklädda USA-soldater: ”Green go home”.
Läs mer:
- Söderhavet – inget paradis
- Jobbjakt i Australien
- Storm över Jotunheimen
- Marockanske anden
- Blåsta i New Delhi
- F(l)icktjuvar på Gröna ön
- Kravaller på Nordirland
- Spionmisstänkt i öst
- På tummen i Japan
- Engelsklärare i Sydkorea
- Mak(g)en till resa!
- Hemliga polisen i Honduras
- Besök hos huvudjägarna
