Moderaternas solkiga historia. Moderaterna har alltid i modern tid velat ge en bild av att partiet stod rakryggat på demokratins sida när auktoritära strömningar som fascism/nazism under mellankrigstiden vällde fram över Europa. Erik Sandberg visar dock i sin bok Väckelsens vår – När Hitler formade Sverige att den reella bilden var betydligt mer komplicerad.
Erik Sandberg är en svensk journalist och författare som 2014 debuterade i bokform med Lönesänkarna där han visade att de anställda i Sverige – i förhållande till ägarna – under senare decennier fått åtnjuta en allt mindre andel av arbetets frukter. År 2017 kom nästa ögonöppnare i form av Jakten på den försvunna skatten – Hur Sverige blev ett skatteparadis för de rika. I hans senaste bok Väckelsens vår – När Hitler formade Sverige är det således moderaternas historiskt sett solkiga förhållande till demokratin som granskas.
Rösträttskamp och demokrati
Bokens kronologi sträcker från de sista åren av Första världskriget – med kampen i Sverige för den allmänna rösträtten – och fram till våra dagar. Här tycker jag att författaren borde begränsat sig och inte låta framställningen gå vidare efter 1945, när då trots allt dåtidens moderater accepterat att den rådande demokratin var något oåterkalleligt.
Sandberg har inte heller något direkt nytt att anföra i bokens avslutande kapitel. Det är dessutom en brist att det saknas en litteraturlista utan vi får nöja oss med en i och för sig tämligen ingående notapparat. Men annars handlar det om en forskargärning som närmast kan liknas vid en bragd, utifrån vilket detaljerat innehåll författaren fått fram med hjälp av bland annat den tidens press samt för eftervärlden bevarat partimaterial.
Fascismen och moderaterna
Vi påminns om hur dåtidens höger i det längsta med näbbar klor stred mot den allmänna rösträttens införande i Sverige. Något mer sensationellt är att Müssolinis maktövertagande i Italien 1922 överlag mottogs positivt; att fascistkuppen skulle bringa ”ordning och reda” i ett land som hamnat i ett kaotiskt tillstånd.
Bokens huvudnummer är dock hur moderaterna – under dåvarande namnet Allmänna Valmansförbundet samt till det kopplad högerpress – förhöll sig till nazisternas från 1933 nya styre och diktatur i Tyskland. Moderaterna brukar härvid understryka att man 1934 bröt med sitt alltmer nazianstuckna ungdomsförbund, SNU, när istället det nya Ungsvenskarna tog form. Moderaterna är dock långt ifrån så fria från skuld som den egna polerade partihistoriken vill ge sken av.
Rent generellt mottog man Hitlers maktövertagande från januari 1933 med en avvaktande – eller rent av positiv – hållning. Det var minst av allt frågan om någon starka invändningar över hur nazisterna i snabb takt bröt sönder demokratin.
Partiets historiskt sett negativa hållning till allmän rösträtt och folkstyre fick därtill återigen luft under vingarna, med retoriska utläggningar om att ”folkstyret gått för långt”, att vi fått en ”luffarrösträtt” och att det minsann inte var fel att införa en ”temporär diktatur”.
Betecknande är hur Jarl Hjalmarsson, den dåvarande partiledaren Arvid Lindmans sekreterare och senare själv partiledare, uttryckte det: ”Den demokratiska idébyggnaden krönes av socialiseringstanken. Dess kärna är fordran på full real delaktighet för envar i samhällsorganismen”.
Enligt Hjalmarsson var konservatismens mål att långsiktigt bekämpa och övervinna de demokratiska idéerna: ”Konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare, undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna positiva begrepp”.
Nazismen och moderaterna
Nazisternas maktövertagande i Tyskland var den allra tydligaste länken i en kedja av en rad omkastningar i auktoritär riktning över hela Europa under mellankrigstiden, en process som entusiasmerade den svenska högern.
I Sverige hade socialdemokraterna efter valet 1932 inte lyckats få till stånd någon majoritetsregering, det politiska läget var låst och ett nyval verkade stå för dörren.
Allmänna Valmansförbundet såg det som ett läge att i demokratisk mening rulla tillbaka historien; kamporganisationen Högerfronten bildades, för första gången demonstrerade man på Första maj och som själva ansträngningens zenit anordnades 21 maj i Stockholm ett Nationellt medborgartåg mot bolsjevism och klasskamp! Stora skaror anslöt sig till leden där arrangören själv angav siffran 35 000 och polisen 20-25 000.
Sex dagar senare kom dock spelbrädet för svensk politik att radikalt omkastas när socialdemokraterna och bondeförbundarna 27 maj 1933 ingick en långtgående överenskommelse – den så kallade ”kohandeln”. Därefter fick vi se ett obrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav, förutom några månader sommaren 1936, ända fram till 1976.
Anders Karlsson