Just nu går en TV-serie som heter Upp till Kamp. Jag har sett de två avsnitt som hittills sänts och kommenterat här på bloggen flera gånger. Men framförallt har jag på bloggen publicerat berättelser (autentiska sådana) från den tiden. Om strejker, ockupationer etc.
Men det här inlägget ska delvis handla om personer som använder förekomsten av TV-serien för att gnälla på dagens vänster eller vänstern som helhet. De flesta av dessa är tidigare vänstertyper, maoister och stalinister, vilket är två varianter av samma sak. En är Boris Benulic som skriver krönikor i Metro. Han skrev en krönika om Upp till Kamp som han avslutar med några klockrena formuelringar såsom ”Marxismen har rätt, men maoismen var fel väg” . Helt rätt har han i det påståendet. Men han har ingen uppfattning om rätt väg och ganska dåliga kunskaper om dagens vänster.
En annan gammal maoist som brukar låta sin galla gå ut över vänstern är Göran Skytte som i SVD utgjuter sig över hela vänstern. Hela artikeln är full med påståenden utan substans. Idéer som enbart finns i Göran Skyttes förvirrade hjärna. Han har fått för sig saker och samband som inte finns. Men sant är ju att Klas Eklund gjorde en vända i SP/KAF innan han blev borgerlig. Men vändan i KAF gjordes för att försöka vinna KAF/SP till maostiska/socialdemokratiska idéer. När det misslyckades fortsatte herr Eklund sin vandring på det sätt Skytte beskriver.
Gemensamt för de här herrrarna är ofta ett stort mått av egoism, egocentrism och narcissism. De tror att de är bättre och vet bättre än alla andra. Därför kan de hitta på historia och samband som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas. Det hela påminner en del om den forne anarkisten Gudmundsons försök att göra vänstern till ansvariga för islamismen.
Och deras reflektioner kring Upp till kamp skiljer sig en hel del från mina. Det kan ju i och för sig bero på att de i stort sett aldrig är från Göteborg, de där antisocialistiska självupptagna typerna. Men jag tror inte det är den viktigaste anledningen. Det viktigaste för dem tycks vara att anklaga vänstern för allt dåligt och all skit de kan komma på. Utan logik, med falsk historieskrivning och rena lögner.
För mig handlar det om att TV-serien förmedlar en delvis falsk bild. Droger var ovanligt i vänstern på den tiden. Bland ungdomar var droger vanligt. Många ungdomar var vänster. Dessa fakta rör man ihop och man bringas till att tror att droger var vanligt i vänstern. Så var det inte. När det gäller tunga droger så förekommer heroin i TV-serien. Det fanns inte på 60-talet. Till Göteborg kom heroin först i början 80-talet. Och en amfetaminist skulle aldrig använda heroin. Det är droger som ju har motsatta effekter.
Så där kan jag fortsätta och räkna upp fel. Cue Clubs besökare var främst 16-17 åringar, inte universitetsstuderande. Det fanns ingen FNL-grupp i Göteborg 1965. DFFG bildades först 1966. Osv. Felen i sig kanske inte gör så mycket. Men sammantaget blir det hela en falsk bild. Serien kommer att nämna en strejk från den aktuella tiden. Den som var mest betydelselös och oviktig. Den strejk som startade den stora svenska strejkvågen, hamnarbetarstrejken 1969 nämns inte alls. Inte heller den principiellt mycket viktiga och militanta hamnarbetarstrejken 1974. Och sen slutar hela serien precis innan den göteborgska vänsterns stora paradnummer, Kungstorgsockupationen 1976.
Men det är klart att man kanske inte vill nämna den aktionen. För då blir man tvungen att nämna det faktum att det fanns andra viktiga vänsterorganisationer, förutom de stalinistiska och maoistiska.
Andra bloggar om: Media, Vänstern, Upp till Kamp, 1968, Boris Benulic, Göran Skytte, Politik, Samhälle, Droger
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
När det gäller Göran Skytte så har ju han ett stort hat till SVT, men han verkar ju ändå se ndel program där. Man frågar sig ju då om han betalar TV-licens, eller om han är en moderat?